Annons:
Bild:Saga Berlin/Niceguzz
Roman
Kultur
AVLisa BodaTyck till!

Bitterfittan är tillbaka efter tio år

Bitterfittan är tillbaka. Maria Svelands debutroman väckte stor uppmärksamhet i världens mest jämställda land för tio år sedan. I Bitterfittan 2 vill hon göra upp med samhällets svartvita syn på skilsmässor.

För nästan exakt tio år sedan intervjuade jag en författardebutant på ett vardagsrumsgolv i Hägersten, medan hennes lille son kröp runt på den mjuka mattan. Då var Maria Sveland en okänd radiojournalist som skrivit en roman med en uppseendeväckande titel. Den handlade om Sara som tycker att familjelivet dränerar henne på energi och som lämnar man och barn för en veckas tankepaus på »tönt-Teneriffa«. Att Bitterfittan skulle få ett stort genom­slag, och orsaka en hätsk debatt, var Maria Sveland inte beredd på.

– Absolut inte. Då var jag bara glad över att bli publicerad och trodde att den på sin höjd skulle läsas av en hoper anarkafeminister på Söder, säger hon och manövrerar en laxbit med sina ätpinnar.

Lunchrusningen har ebbat ut och sushi­stället vid Sankt Eriksplan är folktomt. Intervjun har fått styras om i sista stund eftersom en fotografering för Damernas Värld dragit ut på tiden.

Numera är det en stor händelse när Maria Sveland släpper nytt. Efter fem böcker är hon en etablerad författare, därtill omdebatterad; feministisk idol för somliga, rött skynke för andra.

Än i dag har Maria Sveland svårt att förstå varför Bitterfittan väckte så starka reaktioner. Hon menar att huvud­personen Sara egentligen inte längtade efter något annat än kärlek, jämställdhet och respekt. Ändå var det som om Bitterfittan petade i en infekterad svensk självbild – hade vi inte kommit så långt som vi trodde?

– Jag tror att boken fyllde ett tomrum. Det fanns ingen bok skriven för vår generation som tog upp varför det är så svårt att få ihop det med man och barn på 2000-talet trots att man vill leva jämställt.

I Bitterfittan 2 har Sara skilt sig. Barnfria veckor njuter hon av att umgås med sina färgstarka väninnor och inleder relationer med mer eller mindre hopplösa älskare. Ett upplägg som hon på det hela taget trivs bra med. Lite för bra, enligt omgivningen.

– Saras kamp är att leva som sin egen kvinna. När skilda män tar ansvar för sina barn varannan vecka tycker folk att de är fantastiska. Det får man som ensamstående kvinna aldrig höra, och den erfarenheten delar jag med Sara. I stället kommer de insinuanta frågorna, »Men barnen då?«, »Men din ekonomi då?«

Så länge Sara uttrycker sorg och oro över sin situation får hon medkänsla och förståelse. Det är när hon berättar om det som är härligt med att leva ensam som många blir provocerade.

Har vi verkligen inte kommit längre än så?

– Det trodde jag. Folk kommer säkert att säga »herregud, det här har vi kommit förbi«, men sedan kommer jag att få tusen mejl frän läsare som skriver »precis så här är det!«.

Otrohet är ett annat återkommande tema i boken.

– Sara är kanske lite naiv, men det som hon erfar i boken är att många hellre stannar i kärlekslösa äktenskap och i stället är otrogna. Och om du lever i en dålig relation men inte vågar bryta eller är svinrädd för att vara ensam svider det kanske att höra att någon är skild och nöjd.

Den som läst Maria Svelands självbiografiska bidrag i Happy, happy: en bok om skilsmässa – en antologi som även den rörde upp känslor när den gavs ut 2012 – kommer att känna igen sig i Bitter­fittan 2. Maria Sveland suckar lite när frågan om det självupplevda kommer på tal och framhåller att även om hon inspirerats av egna erfarenheter så är Bitterfittan 2 fiktion.

– Hade jag varit mer erfaren hade jag sagt det tydligare om ettan också. Jag hade ett väldigt politiskt budskap med den, men många ville ändå göra den till en bok om mina personliga neuroser i stället för till en politisk roman som berör många av oss.

Vad är då det huvudsakliga politiska budskapet med Bitterfittan 2? Maria Sveland skjuter tallriken ifrån sig och tänker efter.

– Underskatta inte normerna, sammanfattar hon. Alla föreställningar vi har kring familj, äktenskap, skilsmässa, allt det är jättesvårt att frigöra sig ifrån.

Bokens Sara är, trots sin feministiska övertygelse, inget undantag. Hur ska vi någonsin uppleva fri kärlek i en ofri värld, frågar hon sig efter ännu en kraschad relation.

Har Sara, eller du, hittat något svar på det?

– Nej, absolut inte, säger Maria Sveland och skrattar. Sara är förvirrad och motsägelsefull. När jag har skrivit henne känner jag med henne. Hon kämpar för att försöka förstå sig själv och alla djävla hopplösa snubbar. Vad är det jag vill och hur ska jag leva? Ska jag bli sambo, särbo, lesbisk? Det är ett ständigt pågående sökande som det är spännande att göra litteratur av.

Får fortfarande läsarbrev om första boken
  • Maria Sveland är författare, journalist och krönikör i tidningen ETC.
  • 5 maj kommer Bitter­fittan 2 ut på Leopard förlag.
  • Maria Sveland debuterade 2007 med Bitterfittan som sålti 150 000 exemplar enbart i Sverige och också getts ut i Norge, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Tjeckien och Polen. Den har även dramatiserats.
  • Maria Sveland får fort­farande läsarbrev om den första boken, många från män vars fruar tryckt den i handen på dem med orden »om du inte läser den här skiljer jag mig«.
  • På frågan om det blir någon tredje bok säger hon: »Ja, om tio år det kanske dags igen. Det skulle absolut vara fint att skildra klimakteriet och åldrandet. I slutändan blir Bitterfittan kanske en svit över kvinnligt leverne.«
Bli den första att tycka till!