»Nu lämnar vi allt dåligt bakom oss. Nu pratar vi bara svenska.»
» Aldrig jag kommer att prata som värsta svennen.»

Replikskiftet mellan pappa och son i Ett öga rött sätter positionerna för ett av filmens teman: ska vi sträva efter att bli så lika svenskarna som möjligt eller markera avståndet till ett samhälle som ändå inte respekterar oss som likar?

Pappan väljer det första, men tonårspojken Halim är revolutionsblattefilosof och manar till uppror mot den hemliga, statliga Integrationsplanen.

När romanen Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri gavs ut för fyra år sedan väckte inte minst språket uppmärksamhet. Boken är till stor del skriven på bruten svenska, ett förortens ungdomsspråk med ny slang och annorlunda grammatik och ordföljd. I kombination med det höga tempot och huvudpersonens vildsinta subjektivitet kan Ett öga rött ge en ovanligt intensiv läsupplevelse, men somliga läsare tyckte att förortssvenskan lade hinder i vägen.

I filmen är språket mindre avvikande, men det diskuterades en hel del under inspelningen. Regissören Daniel Wallentin är från Falun och kunde ingen blattesvenska. Han fick lära sig av de unga skådespelarna.

–Om någon replik kändes konstig tog jag upp det, och vi ändrade på ganska mycket, berättar Joussef Skhayri, som spelar Halim.

Förortsspråket – eller rinkebysvenska, gårdstenssvenska, betongsvenska eller bushiska, företeelsen har många namn – är en rörelse i språket som har pågått i 30 år, enligt språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas, professor emerita i nordiska språk vid Stockholms universitet.

–Jag skrev min första artikel om rinkebysvenskan för tjugo år sedan. Andra tyckte att det bara handlade om dåligt språk, men jag var säker på att jag hade rätt. Förortssvenskan har blivit en dialekt, och vi ser en liknande utveckling i många andra länder.

Många växlar mellan språken

Många ungdomar kan växla mellan »betongsvenska« och »svensk svenska« utifrån sammanhang och behov. Ulla-Britt Kotsinas tror att en känsla av utanförskap kan bidra till att ungdomar i invandrarrika förorter väljer att avvika från standardsvenskans ord, uttal och satsmelodi.

–Förortsspråket är en markör för identitet, en identitet som svensk med invandrarbakgrund.

Förutom en mängd nya ord skiljer sig rinkebysvenskan exempelvis genom mindre skillnad mellan kort och lång vokal (mat/matt), tydligare r-ljud, ett »stötigt« uttal och en annorlunda språkmelodi. Ofta används rak ordföljd i stället för omvänd: »Förra veckan jag sålde bilen«.

De här avvikelserna från standardsvenskan går igen oavsett vilket språk som talas i hemmet, och det förekommer att även helt svenska ungdomar anammar dem.

Men det är inte alla som antar förortens dialekt, framhåller Ulla-Britt Kotsinas. En del vägrar att använda den, medan andra sätter en ära i det och tar ut svängarna.

–Så har det alltid varit, det var likadant med det gamla Ekensnacket.

Lantisarnas »urstockholmska«

Ekensnacket är på många sätt en direkt parallell till förortssvenskan, anser Ulla-Britt Kotsinas. Det språket skapades av pigor och drängar som flyttade från landsbygden till Stockholm vid 1900-talets början – och framför allt av deras barn. Det var trångbott och fattigt, och barnen fick hålla sig utomhus. Där, på gatan, plockade man upp mängder av nya ord: slafa, kul, kymig, jobba och tjej är ord som lever kvar än i dag. Många hämtades från romani och från västgötaknallarnas hemliga språk.

De nya stockholmarna uttalade också orden annorlunda. Till exempel försvann r-ljudet nästan helt i vissa ord och ä-ljudet omvandlades till e (reka/räka). Det som ett par generationer senare skulle komma att betraktas som någon slags urstockholmska var alltså en dialekt som skapades av inflyttade lantisar.

Men många reagerade upprört när det begav sig, och varnade för att detta arbetarspråk skulle ta över och förgrova den finare svenskan. I en artikel i Aftonbladet 1912 beklagar författaren att även ungdomar i societeten nu lockats att plocka upp några språkbitar ur »dräggens språklår«:

»Så har de hittat på denna lek, som heter söderamerikanska och limmat ihop ett språk med några bitar grabbslang, liten smula tjufspråk, en del zigenarmål och resten fri fantasi, som tillsammans blifvit det nya stockholmsmålet.«

Om man bortser från författarens attityd kanske det finns fog för en liknande iakttagelse i dag. De flesta ungdomar känner till och använder ibland uttryck från »betongförorten«.

Språket är alltid statt i förändring. Men nyskapandet har enligt Ulla-Britt Kotsinas varit särskilt snabbt och omfattande under två perioder: efter den stora inflyttningen till städerna vid förra sekelskiftet och sedan invandringen till Sverige tog fart på 1970-talet. Vilken riktning nydaningarna kommer att ta framöver beror till stor del på den politiska och ekonomiska utvecklingen, anser Ulla-Britt Kotsinas.

Större skillnader i Frankrike

–Om vi har goda konjunkturer, och ungdomar från invandrarrika förorter får jobb och blir etablerade i det svenska samhället, kommer en del av deras språk att införlivas med ortens lokala dialekt. Och det blir språket bara rikare av, eftersom de gamla orden inte försvinner.

Men om ungdomarna blir arbetslösa och fastnar i förorten får de mindre kontakt med etniska svenskar, och då kan språkskillnaderna bli än större. En extrem utveckling åt det hållet kan höras i Paris fattiga förstäder, där invandrarungdomar har skapat sitt eget språk, le verlan. Namnet är en lek med ordet envers, tvärtom. I tvärtomspråket kastar man om stavelser i orden så att det man säger blir obegripligt för utomstående.

Även i Sverige har trenden varit att förortsspråket fjärmar sig alltmer från den allmänt talade svenskan. Men det är ändå inte troligt att vi får en fransk situation i Sverige, anser Ulla-Britt Kotsinas.

–I Frankrike är förorterna mycket mer nedgångna och människorna mer utsatta. Där finns också en rasism som jag hoppas inte är lika stark här.

Huvudrollsinnehavaren i Ett öga rött, Joussef Skhayri, säger att han för sin del reagerar mot »överdrivet blattesnack«, och att det är uppenbart att ett sådant språk kan vara till nackdel för en när man söker arbete.

–Men det kan vara bra ibland, när man vill säga något till kompisen utan att morsan förstår. n