Facket gör upp med arvet från Sovjet

– Fackföreningar handlar om män­ni­skor och kommunikation.

ST-ombudsmannen Mikael Andersson spänner blicken i gruppen runt bordet. Ett tiotal kursdeltagare är samlade i ett murrigt konferensrum på tjugonde våningen i en skyskrapa av sovjetisk sextiotalsmodell. Vi är i Hotell Turist, på floden Dnieprs östra strand i Kiev. Himlen är nära och utsikten över staden är anslående.

Men de som sitter här ska blicka inåt. Mot egna förhållningssätt, värderingar och attityder. Målet med denna veckolånga utbildning är att ge lokala förtroendevalda i fackförbundet för Ukrainas statstjänstemän, SEUU, mentala verktyg för att bli goda fackliga ledare.

Till en början ser det dock ut att ända i förskräckelse. Gruppen får en sam­arbets­uppgift som är medvetet vagt formulerad, och ingen hjälp ges längs vägen. Flera deltagare låter upprörda och oroliga när de kommenterar den efteråt. »Hur skulle vi kunna lösa det här? Vi hade ju ingen ledare!« »Med vår mentalitet är vi vana att få instruktioner.«

Mikael Andersson förklarar att syftet med övningen var att träna på grupprocesser och att inse värdet av att lyssna och samarbeta.

– Om det här vore ett fackmöte skulle det ha varit samma sak. Medlemmarna skulle ha olika bilder och kunskaper. Hur ska vi komma framåt tillsammans? Ledare måste involvera alla och få alla att känna sig delaktiga.

Mikael Andersson har lett fackliga utbildningar i Ukraina i sex års tid, som en del i STs samarbete med sin ukrainska systerorganisation. Med hjälp av biståndspengar från Sida stöder ST SEUUs strävanden att förändra ett i grunden sovjetiskt fackförbund till en tydlig partsorganisation med intern demokrati.

Denna veckas övningar och samtal handlar bland annat om att inte vara rädd för att låta olika åsikter komma fram och brytas mot varandra. Temat är särskilt viktigt i ett land som Ukraina, där öppna diskussioner länge inte var tillåtna, säger Mikael Andersson till Publikt.

– Bara för en generation sedan kunde man bli sänd till Sibirien om man hade en avvikande uppfattning eller ett avvikande beteende. På våra utbildningar vill vi skapa en anda av fri kommunikation, och det är ofta en stor lättnad för deltagarna. Man talar inte utifrån en given maktstruktur.

Ett generellt mål med STs utbildningar är att SEUU ska kunna växa in i rollen som oberoende arbetsmarknadspart, med förmåga och makt att förhandla om medlemmarnas villkor och påverka politiska beslut. Fackets fokus under Sovjetsystemet var snarare att ordna fester och utflykter på nationella högtidsdagar, arrangera sportevenemang eller hjälpa enskilda medlemmar ekonomiskt, exempelvis vid en anhörigs begravning.

Enligt SEUUs ordförande Jurij Pizjuk har samarbetet med ST lett till att han och andra fackliga ledare har fått en ny förståelse för vad en fackförening kan vara. Förbundet har också tagit något av en ledarroll bland reformvänliga fackföreningar i Ukraina, anser han.

– Vi vill få bort konsumentattityden i medlemmarnas förhållande till facket, de ska ta en mer aktiv roll. Var och en ska kunna tala med sin arbetsgivare genom fackföreningen. Och facket ska arbeta med de verkliga problemen. Här finns en konstant oro för neddragningar och för de väldigt låga lönerna.

Under Sovjettiden var folk med i facket av gammal vana, säger han. Men yngre människor tänker annorlunda, och det är bland de unga som SEUU försöker hitta personer som kan leda en förändring.

– Vi har ungdomsråd i varje region, och vi har satt en övre åldersgräns för dem som ska väljas till högre poster i organisationen, så att nya personer kan komma in. Sådant finns inte i något annat fackförbund här. Vi har skapat en liten armé av yngre aktivister.

En av dessa yngre fackliga aktivister är kursdeltagaren Maksim Vorobiov, som arbetar som sekreterare i stadskansliet i Nikolajpolskij i regionen Donetsk. Donetsk blev ett namn för världen 2014 då ryskstödda separatister, strax efter Rysslands annektering av Krimhalvön, tog kontroll över ett område och utropade en republik. Nu har de internationella medierna dragit vidare till nästa konfliktområde, men Maksim Vorobiov tillåts inte glömma. Det pågående lågintensiva kriget påverkar både familjen och det fackliga arbetet.

– Från vårt hem är det 20–30 kilometer till »kontaktlinjen«. Två gånger om dagen passerar tanks, och militärplan flyger över oss varje dag. Det är hemskt. Barnen tror att det är en lek, men de är rädda för att gå ut, särskilt när de hör explosionerna.

När han får frågan hur han upplevt utbildningsveckan i Kiev skrattar han och säger att han först och främst fått vila.

– Hemma har jag svårt att slappna av och sova, huvudet är fullt av bekymmer. Här har jag vaknat upp pigg!

Sedan utbrister han att veckan fyllt honom med starka känslor.

– Jag skulle vilja fylla mina arbetskamrater med de känslorna när jag kommer hem. De behöver det i dag. Det är svårt att få ihop folk, de är rädda för provokationer och förstår inte att man måste arbeta tillsammans.

Han har också hunnit tänka många tankar om fackligt ledarskap. En facklig ledare ska samla människor på ett ickeauktoritärt sätt, resonerar han. Alla ska kunna ställa frågor och resa krav, och det fackliga uppdraget ska komma från medlemmarna.

– Det är mycket viktigt för oss i Donetskregionen att arbeta så. Fortfarande har många fackliga ledare sin legitimitet från Sovjettiden och tycker det är nog att organisera nöjen. Men när folk förstår att vi gemensamt kan påverka arbetsgivarna och lagstiftningen kommer de inte att känna sig så övergivna. Jag har redan planerat en utbildning som jag ska hålla när jag kommer hem.

Det största omedelbara problemet för Maksim Vorobiov är lönen. Han får omkring 800 kronor i månaden, och utan subventioner för gas och vatten skulle det inte gå. Han har hustru och två små barn.

Kursdeltagaren Natalia Zjurachovska har något högre lön, motsvarande cirka 1 100 kronor i månaden. Hon är ensamstående mor till ett barn, och förklarar att hon klarar ekonomin tack vare stöd från sin arbetande mamma.

– Vi ukrainare och ryssar vet också hur man kokar soppa på en spik!

Natalia Zjurachovska är fackord­förande i staden Ovrutj i norra Ukraina och har inte drabbats på samma sätt som Maksim Vorobiov av den militära konflikten. Men hennes fackliga grundinställning är densamma:

– Vi ska samla folk runt idén att det är möjligt att förändra våra löner och villkor, och att vi måste göra det tillsammans. Vi har haft ett vertikalt system i administrationen i så många år. Folk har vant sig vid tanken att alla auktoriteter har rätt och att man måste vänta på lösningar från toppen. Det har även gällt i förhållande till facket.

På frågan om varför hon valt att ta ett fackligt förtroendeuppdrag svarar hon enkelt att arbetskamraterna tyckte att hon var rätt person.

– Och jag kände att jag kunde. Jag har åsikter och argument och kan hitta kompromisser. Man måste alltid balansera medlemmarnas och arbets­givarens intressen.

Natalia Zjurachovska är, som så många andra ukrainskor, klädd i eleganta skor och prydlig dräkt trots den knapra inkomsten. Hon är livlig och talför och utstrålar självförtroende. »Jag är så social, och det är en styrka«, säger hon.

– Om det går en dag utan att medlemmar kommer till mig känns det som om jag har gjort något fel.

Precis som Maksim Vorobiov har hon föresatt sig att ordna en liknande utbildning på hemmaplan.

– Om vi inte delar detta är det värde­löst. Det är också vad alla väntar sig, det sa de innan jag åkte hit. Dessutom vill jag låta andra göra personlighetstestet jag gjorde. Det visade att jag är ett »loko­motiv«, en som vill få saker att hända. Jag som var helt säker på att jag var analytisk!

För hennes egen del har veckan i konferensrummet, där simultantolkar översatt mellan engelska och ukrainska, också lett till insikten att hon vill lära sig engelska.

– Fackets aktivitet hänger ihop med vår personliga utveckling. Och jag har upptäckt att det är viktigt att tala ett främmande språk.

Mikael Andersson tycker att han ser en ganska stor förändring i dag jämfört med när han kom till Ukraina för första gången. Men fortfarande finns fackföreningsfolk som tycker att det var bättre förr.

– Och det måste man ha respekt för och möta med stor ödmjukhet. Samhället är mycket otryggt i dag och framtiden är oviss, med en ekonomi i total gungning och med löner som inte går att leva på. Till det kommer inbördeskrig i öster och annekteringen av Krim.

Om SEUU blir en stark organisation som kan sätta sin egen agenda kan förbundet bli en viktig samhällskraft i Ukraina, framhåller han.

– Nu arbetar de själva med lokala fackliga utbildningar, och det har slagit väl ut. Många har nu en god dialog med sin arbetsgivare, och facket har fått inflytande över en del av den individuella lönesättningen. Det är en jätte­framgång, och jag är imponerad av att de lyckats med det.

Mikael Andersson understryker att han också för egen del har lärt sig mycket av tiden i Ukraina. Han var under lång tid fackligt engagerad i ST inom Posten innan han blev anställd som ombuds­man.

– Men här har jag varit tvungen att tänka till om själva grundvalen, vad facket är. Och även hur man kan applicera det i en annan kultur, vilket är nödvändigt om utbildningarna ska bli relevanta. Det har varit väldigt lärorikt att lära känna människor som lever i en så enormt utmanande situation, mellan EU och Ryssland. Och det finns en stor glädje i att vi ändå har samma syfte, att skapa bra levnadsförhållanden och goda arbetsvillkor.

Han säger att några av de starkaste ögonblicken brukar vara när han berättar om sin egen arbetarbakgrund och om Sveriges fackliga historia. Denna gång har han visat upp ett svartvitt foto från ett arbetarmöte i början av 1900-talet, innan förhandlings- och föreningsrätten erkänts.

– Jag berättar hur vi har haft det i Sverige, att min mamma och mina morföräldrar levde i en helt annan värld. Det är inte så länge sedan männi­skor hade det betydligt sämre än jag har det i dag.

När deltagarna på ledarutbildningen i Kiev samlas en sista gång för utvärdering kommer just detta upp. Stämningen är entusiastisk, och flera tackar Mikael Andersson för att han talat om Sverige och om sig själv, »öppnat sin själ«. Vi är så slutna, säger en kvinna.

I sina avslutningsord framhåller Mikael Andersson att denna typ av facklig utbildning inte kan ges i skolan eller på universitetet: »Ni behöver erfarenheten som finns här i gruppen.«

Han tillägger att deltagarna tack vare sitt engagemang kommer att få ett större nätverk och utbyta mer erfarenheter än många andra.

– Och ni kommer att upptäcka att ni förändras därför att ni är i en fackförening. Er värld är lite större än den är för dem som inte arbetar i en fack­förening.