Han bygger tältläger i terrorns Nigeria

Han har arbetat på tuffa ställen förr: Kabul i Afghanistan, Malis huvudstad Bamako, Sydsudan och i Liberia under ebolaepidemin. Men Maiduguri i nordöstra Nigeria var tuffare än de tidigare uppdragen.

När Publikt träffar Pär Högman på hans vanliga arbetsplats hos MSB i Kristinehamn är han lätt solbränd, just hemkommen efter nästan två månader i Nigeria. Här på enheten för logistik och stöd­resurser jobbar omkring 27 personer, många av dem vana att åka på utlandsuppdrag.

– Jag är inte unik här på enheten, om man säger så. Vi lever inte på gamla meriter, utan återför hela tiden ny erfarenhet till organisationen, säger Pär Högman som till vardags är arbetsledare för logistik.

Den senaste insatsen i Nigeria började på samma sätt som vanligt – med ett telefonsamtal från MSBs resursbas där Pär Högman är registrerad. MSB hade fått en förfrågan från IOM, International Organization for Migration, om att hjälpa till med boende och kontorslösningar för humanitär personal i norra Nigeria. Den väpnade konflikten mellan islamistgruppen Boko Haram och olika säkerhets­styrkor har orsakat en stor humanitär kris i om­rådet, med omkring 14 miljoner människor i akut behov av hjälp.

Insatsen består dels av att bygga upp en stor tältcamp med plats för 100 hjälparbetare i region­huvudstaden Maiduguri, dels av att bygga åtta små regionala camper med plats för minst 15 till 18 personer. Syftet är att göra det lättare för internationella hjälporganisationer att skala upp sin verksamhet genom att skapa säkra boendelösningar.

Att åka på utlandsuppdrag är inget MSB kräver av sina anställda. Men Pär Högman tvekade inte när han fick frågan.

– Jag tycker att jag måste åka ut för att veta vad det är vi arbetar med. Jag måste veta att det vi levererar funkar, att vi levererar rätt grejer. Som tur är har vi bra chefer som ser mervärdet i det.

Maiduguri är administrativ huvudort för delstaten Borno i nordöstra Nigeria och har över en miljon invånare. Pär Högman beskriver staden som någorlunda välmående. Inne i staden är det exempelvis lätt att få tag på mat, till skillnad från på landsbygden och i byarna utanför där det råder svår matbrist på grund av Boko Harams härjningar och regeringens försök att svälta ut islamist­gruppen.

De första dagarna fick Pär Högman och de andra i insatsen bo på hotell samtidigt som de började bygga upp den stora campen. På julafton hade de byggt tillräckligt mycket för att kunna flytta dit.

– Då gjorde vi ett julbord. Vi hade fått lite skumtomtar, konserverad skinka, rödkål och majonnäs. Vi gjorde köttbullar och köpte ägg och gjorde ägghalvor, säger Pär Högman och skrattar åt minnet.

Tiden i Maiduguri jämför han med filmen Måndag hela veckan. Varje dag ser ungefär likadan ut. Frukost med kollegerna, därefter möte om vad som ska göras under dagen, och sedan arbete med att bygga upp campen.

– Vi var ungefär 15 personer, allt från elektriker, hantverkare inom vatten och sanitet, akutsjuksköterskor och logistiker till miljöhandläggare. De som är ute på MSBs insatser får oftast göra samma arbetsuppgifter som de arbetar med till vardags, säger Pär Högman.

Hans egen roll var den som logistiker och upphandlare. MSB tar med sig det mesta av materialet, men förbrukningsvaror köps oftast på plats. Ut-över att ha koll på materialet så hjälpte Pär Högman till med det praktiska – satte upp tält, bistod rörmokare och drog kabel. Allt i en temperatur på mellan 35 och 45 grader.

Det svåra säkerhetsläget gjorde sig ständigt påmint. Den nigerianska armén och polisen hade slagit en järnring runt Maiduguri och även ställt upp kontrollstationer runt staden. Den som inte stannade i tid innan kontrollen riskerade att bli beskjuten.

–Vi hörde skottlossning och detonationer på avstånd ungefär var fjortonde dag. På slutet innan jag åkte hem var det varannan eller var tredje dag. Boko Haram är väldigt pressade nu, eftersom Nigerias regering och andra länder har börjat trycka tillbaka dem militärt.

Campen där Pär Högman bodde skyddades utvändigt inte bara av en mur, utan också av den nigerianska armén och polisen. Invändigt sköttes säkerheten av ett säkerhetsföretag.

– Boko Haram kidnappar kvinnor och barn som de sedan använder för självmordsuppdrag. När jag var där fick jag via nigerianska armén veta att de hade satt ett bombbälte på en sjuårig flicka och skickat in henne i en moské, säger Pär Högman.

För att skydda insatspersonalen kan vakter och soldater ibland behöva skjuta mot kvinnor och barn, som själva är offer för islamistgruppen.

– Sådant skär igenom en. Jag har själv barn. Man försöker skärma av sig från det, men det är sådant jag kan fundera på när jag kommer hem.

Eftersom västerlänningar drar till sig mycket uppmärksamhet kan de inte röra sig fritt utanför campen. När de ändå måste ut krävs rigorösa säker­hets­rutiner. Nigeria är ett av de länder i världen där det är störst risk för utlänningar att kidnappas. Oftast utförs kidnappningarna av kriminella grupperingar och terroristgrupper, som har ekonomiska eller politiska motiv.

– Vi planerar noga med säkerhetsorganisationen när vi ska lämna campen och säger inte ens till bilföraren vart vi ska åka. På vägen ropar vi hela tiden upp i radion var vi är någonstans. Vi har också andra tekniska hjälpmedel så att det syns precis var vi är.

– Det är inte så att man åker och fredagsshoppar lite spontant, säger Pär Högman.

All personal som ska ut på internationella uppdrag med MSB skickas på säkerhetsbriefingar om platsen de ska till. Väl framme får de briefing genom den organisation som ansvarar för insatsen. Personalen får också göra övningar för att vara förberedda på hur de ska agera om de blir beskjutna eller kidnappade.

Enligt Pär Högman har det inte riktats några hot direkt mot MSBs insatspersonal. Oftast rör sig säkerhetshoten om självmordsbombare som går in på offentliga platser, som moskéer och marknader.

– Det är klart att man blir lite rädd, men det får inte ta överhanden. Den vanliga nigerianska befolkningen är jätteglada att vi är där. Och på något sätt så vänjer man sig. En del lever hela tiden i detta.

En ständig följeslagare till Pär Högman under tiden i Nigeria var hans »runbag« – en färdig­packad ryggsäck som bara är att rycka upp och ta med sig om något skulle hända. Den innehåller bland annat pass, kopior på visum, första förband, vatten, reserv­batterier till radio och satellittelefon.

Om skottlossning och självmordsbombningar hörde till vardagslivet utanför campens murar så var konflikter inne på campen desto ovanligare. Att leva tillsammans med 15 andra personer dygnet runt i flera månader kan vara tufft. Men Pär Högman beskriver det som att insatsmedarbetarna blir en familj för varandra – bröder och systrar som till slut nästan vet mer om varandra än familjerna hemma i Sverige.

– Folk blir stressade och allt möjligt, men man försöker lösa det. Alla tänker till extra innan de skapar något drama.

Det är skönt att komma hem till familjen igen. Efter att ha varit i väg på flera utlandsuppdrag tycker inte Pär Högman att det är särskilt svårt att ställa om sig till vardagslunken hemma i Sverige. Han kan visserligen bli irriterad på människors gnäll över sena bussar och långsamt internet. Samtidigt är han medveten om att de flesta lever här och nu, alla har inte samma erfarenheter som han själv att jämföra med.

Någon som blir extra glad varje gång Pär Högman landar välbehållen på svensk mark är den yngsta dottern, tolv år gammal.

– Hon är inte riktigt okej med att jag åker. Hon ser nyheter på tv och är väldigt medveten. När jag skulle åka till Liberia under ebolaepidemin så grät hon.

Sedan Pär Högman lämnat Nigeria har det flyttat in över 50 personer från olika FN-organisationer i den stora campen. Nu finns där ett riktigt kök med kapacitet att laga mat åt 100 personer, vattentoaletter och fler duschar.

Planen är att MSB ska vara i Nigeria under ett år. Nu ska fler små camper, »hubbar«, byggas ute på landsbygden. Det är en rejäl utmaning. Allt material måste köras ut med lastbil, vilket kräver eskort och stora säkerhetsinsatser. Personalen som bygger hubbarna kan bara vara ute några timmar i taget och bygga, innan de måste flygas tillbaka med heli­kopter. Att stanna längre perioder är för farligt.

Vem som helst kan anmäla intresse för att delta i MSBs internationella insatser. Något Pär Högman rekommenderar, riskerna till trots. Att följa med på en insats kan bidra starkt till den personliga utvecklingen, säger han.

– I Maiduguri ligger moskéer bredvid kyrkor, muslimer och kristna umgås utan konstigheter. Sådana erfarenheter har fått mig att inse att konflikter mellan grupper oftast handlar om politik, inte religion. Man lär sig väldigt mycket på att åka ut. Allt är liksom inte svart eller vitt.