Annons:
turkiet
Fördjupning
AVTomas ThorénTyck till!

Här repar de utrensades orkester

Plötsligt förlorade de sina jobb, förbjöds att lämna landet och stämplades som landsförrädare. Utrensningarna i Turkiet har drabbat tiotusentals offentliganställda. En grupp akademiker finner tröst i musikens gemenskap – och har startat ett uppmärksammat folkmusikband.

Alla bandmedlemmar sitter tysta i en ring och stirrar koncentrerat på när Zafer Güney låter fingrarna försiktigt dra över strängarna på sin bağlama, ett traditionellt turkiskt stränginstrument.

Det är inte konstigt att Zafer Güneys flinka fingrar hittar rätt över strängarna. Före utrensningen jobbade han med att undervisa i konsten att bygga violiner vid musikkonservatoriet.

Men med ett myndighetsbeslut från högre ort kastades han ut från konservatoriet och nu står han utan fast jobb. Han försörjer sig genom att bygga eftertraktade stråkinstrument i en egen ateljé hemma i Eskişehir, en liten universitetsstad i Anatolien i västra Turkiet.

Efter några trevande takter ansluter tutandet från en klarinett och tonerna från ett dragspel. Sedan kommer rytmen från en handtrumma och till sist sången, melankolisk men medryckande. Fackföreningslokalen fylls av den svängiga melodin från en turkisk folksång.

– Bandet är ett sätt att stötta varandra och hålla moralen uppe, säger Kasım Akbaş.

När Kasım Akbaş¸ förlorade jobbet som professorsassistent i juridik hade han aldrig hållit i en klarinett. Han blir lätt röd i ansiktet när han blåser i munstycket och fingrarna flyger över klaffarna, kanske inte som på ett fullblodsproffs, men ändå imponerande för en nybörjare.

– För min egen del känner jag mig friare i dag. Ska jag vara ärlig vantrivdes jag på universitetet de sista åren. Nu försörjer jag mig som översättare och föreläsare och trivs utmärkt med det. Men jag är så klart ändå arg för den orättvisa vi utsatts för, säger Kasım Akbaş¸.

Selda Şen, före detta forskare vid historiska fakulteten vid Eskişehirs universitet, sitter med en stor handtrumma i knäet. Hon är den i gruppen som haft svårast att försörja sig sedan hon förlorade inkomsten från sin tjänst. Till skillnad från de andra har hon inget ekonomiskt skyddsnät från närstående att falla tillbaka på.

– För några år sedan studerade jag i Uppsala i Sverige och återvände med drömmen att göra karriär som historiker med urban utveckling som specialområde. I dag kan jag varken åka utom­lands eller fortsätta på en akademisk bana i Turkiet, säger Selda Şen.

Men trots svårigheterna låter hon inte helt uppgiven. Hon berättar att hon just beslutat att öppna en klädbutik och pröva sina vingar som entreprenör.

– Det bästa med bandet är att man slipper känna sig så ensam i det vi varit med om, säger hon.

De kallar sig Barışa Ezgiler, som betyder Melodier för fred. Namnet kommer sig av att bandmedlemmarna består av akademiker som förlorade jobben efter att ha skrivit under ett upprop för fred.

”Som akademiker och forskare vägrar vi ta del av detta brott!”, löd rubriken i det öppna brev som offentliggjordes i januari 2016. Uppropet var en protest mot det eskalerande våldet mellan turkiska säkerhetsstyrkor och den kurdiska gerillan PKK i sydöstra Turkiet.

Akademikerna fördömde i starka ordalag de turkiska säkerhetsstyrkornas våldsamheter i de kurdiskdominerade provinserna. I det öppna brevet uppmanades turkiska staten att återgå till den tidigare fredsprocessen med PKK.

Uppropet väckte ursinniga reaktioner i Turkiet. De 2 112 akademiker som skrivit under anklagades för att ställa sig på terrorstämplade PKKs sida i konflikten och därmed svika den turkiska nationen.

President Recep Tayyip Erdoğan kallade akademikerna för förrädare och en känd maffialedare sade att han skulle ”duscha i akademikernas blod”.

I universitetsstaden Eskişehir blev stämningen mycket hätsk. 

– En grupp nationalister delade ut flygblad på universitetscampus där alla som skrivit under uppropet hängdes ut med bild och namn tillsammans med slagordet ”Inga PKK-lärare på vårt universitet”, berättar Kasım Akbaş¸.

– Det var rena rama lynchstämningen, säger Selda Şen. Flygbladen spreds också i mitt bostads­område. Vid en motorvägsöverfart hängdes en docka med en strypsnara kring halsen och med texten ”PKK-lärare” över bröstet.

Kort efter det att uppropet spridits inledde de två statliga universiteten i Eskişehir, liksom många andra lärosäten i Turkiet, disciplinärenden mot akademikerna som skrivit under. Det slutade med att många av akademikerna fick sparken. Bland dem några av medlemmarna i Barışa Ezgiler.

– Vi överklagade, så klart, och fick faktiskt rätt, berättade Kasım Akbaş.

När höstterminen drog i gång fick de återvända till sina arbeten. Men glädjen blev kortvarig. Under sommaren hade militärens kuppförsök ägt rum. I den påföljande utrensningskampanjen drabbades akademikerna en andra gång. Kasım Akbaş¸ skakar på huvudet av obehag när han tänker tillbaka på det som hände.

– Ett gäng kolleger och jag var ute och firade att vi var tillbaka vid juridiska fakulteten när en vän ringde. Han lät allvarlig på rösten och jag förstod genast att något var fel.

Kasım Akbaş¸ fick då veta att hans namn fanns på den statliga tidningen Resmi Gazetes lista över offentlig­anställda som suspenderats med omedelbar verkan.

– Det var så förödmjukande hur vi kastades ut. Säkerhetsvakter eskorterade oss för att vi skulle få tömma våra skrivbord. Min familj och jag fick två veckor på oss att lämna lägenheten vi hyrde genom universitetet.

Ända sedan dess har Kasım Akbaş¸, tillsammans med andra utrensade akademiker, försökt överklaga i olika rättsinstanser. Men varken den turkiska författningsdomstolen eller Europadomstolen för mänskliga rättigheter har tagit upp deras fall.

I stället hänvisas de till att överklaga till den statliga kommission vars uppgift det är att se över de mer än 115 000 ärenden där offentliganställda fått sparken eller stängts av från jobbet.

Ett fåtal har fått återvända till sina arbetsplatser, men Kasım Akbaş¸ och de andra sparkade akademikerna i bandet har inte särskilt stort hopp om att kommissionen ska ge dem upprättelse.

De som får tillbaka jobbet är främst de som kunnat bevisa att de felaktigt anklagats för att vara medlemmar i Gülen­rörelsen, förklarar Ozan Devrim Yay, som tidigare var miljöingenjör vid universitetet, och nu sitter i repetitionslokalen med ett stort dragspel i famnen.

– Vi som skrivit under uppropet tillhör en annan kategori, och det verkar som om de vill statuera exempel för att skrämma alla som höjer rösten mot statens grymheter i kriget i sydöstra Turkiet, säger han.

Ångrar ni att ni skrev under uppropet?

– Nej, säger Kasım Akbaş¸. Vi följde våra samveten och protesterade mot ett blodigt krig. Vissa frågar oss varför vi inte kritiserade även PKK för deras våld. Men vi ville ju bara uppmana vår egen stat till besinning. Det betyder ju inte att vi står på PKKs sida.

– Jag ångrar inget. Men vi har fått betala ett högt pris och det värsta är stigmatiseringen, säger Selda Şen.

Hennes familj är entusiastiska anhängare av president Erdoğan. De menar att hon har sig själv att skylla för allt som drabbat henne, eftersom hon skrivit på uppropet.

– Min pappa hotade först med att förskjuta mig från familjen. Det var det som gjorde allra mest ont i det här. Men med tiden har vi blivit sams igen, även om det fortfarande är svårt att prata om uppropet och utrensningarna, säger Selda Şen.

Stigmatiseringen för dem som rensats ut beskrivs som allra värst i konservativa provinser i det anatoliska inlandet. I staden Adana tog en juridiklärare som blivit utrensad livet av sig i februari.

– Bandet har varit en livlina för mig i svåra stunder. Bara att sitta här med andra i samma situation och slukas upp av musiken för en stund har gett mig kraft att orka gå vidare, säger Selda Şen.

Efter ett par koppar turkiskt te fortsätter bandet att repetera, nu med en serbisk folksång. De har inga noter, utan lyssnar ett par gånger på ett videoklipp från Zafer Güneys telefon, sedan imiterar de bäst de kan, lyssnar igen och korrigerar allt eftersom tajmingen för kastanjetter, triangel och sången på serbiska, som ingen av dem förstår.

– Vi spelar sånger på turkiska, kurdiska, grekiska, armeniska, azeriska och andra språk med koppling till vår region. Det blir ett sätt att inte vika sig och ändå framhärda med budskapet om tolerans i samma anda som uppropet skrevs i, säger Kasım Akbaş¸.

Ett par bandmedlemmar har lämnat och andra har tillkommit sedan gruppen bildades. I dag är inte alla medlemmar utrensade akademiker, några är yrkesverksamma akademiker som är med i gruppen för att visa de utrensade sitt stöd.

Bandet har gjort ett par konserter som rönt stor uppmärksamhet i sociala medier och i de få kvarvarande oppositionella tidningarna i Turkiet. Zafer Güney säger att stödet varit fantastiskt, men att uppmärksamheten nästan varit överväldigande för bandet.

– Vi är ju inte proffsmusiker utan bara ett gäng glada amatörer. Den senaste tiden har vi tackat nej till spelningar för att kunna fokusera på repetitionerna, säger han.

När repetitionen går mot sitt slut blir stämningen mer uppslupen och gruppen avslutar med en rivig låt på Zazakî, ett av de kurdiska språk som talas i Turkiet.

Musiken tystnar och instrumenten packas ihop. Sedan går medlemmarna i samlad tropp på de smala gatorna i den pittoreska universitetsstaden.

– Det där stället startades av en kollega som rensades ut, säger Kasım Akbaş¸ och pekar på ett kafé med stora glasfönster som lyser upp i kvällsmörkret.

Nästan hela bandet fortsätter till en källarlokal under en bokhandel där en annan utrensad akademiker håller en solidaritetsföreläsning för ett femtiotal åhörare.

Kasım Akbaş¸ menar att den lilla universitetsstaden Eskişehir kanske är ännu mer livlig efter utrensningarna.

I spåren av dem har det skapats något av en folkrörelse med föreläsningar, företagsamhet och andra aktiviteter.

– Livet går vidare trots allt. Utrensningen har också varit en ögonöppnare för mig om hur livsavgörande solidaritet och gemenskap med andra är i svåra stunder. Och så har jag upptäckt hur mycket jag älskar att hålla på med musik, säger Selda Şen.

120 000 offentligt ­anställda har stängts av

15 juli 2016 försökte delar av militären gripa makten i Turkiet. Omkring 240 personer dödades.

Turkiets regering pekar ut den muslimske predikanten Fethullah Gülen och hans anhängare för att ligga bakom kuppen.

Cirka 120 000 offentliganställda har tagits ur tjänst på grund av misstänkt samröre med Gülenrörelsen eller den kurdiska gerillarörelsen PKK.

Bli den första att tycka till!