Internrevisorer vill få större inflytande
När Transportstyrelsens internrevisor Annette Olofsson varnade styrelsen om att myndigheten bröt mot lagen fick hon ingen reaktion. Den statliga internrevisionens positioner behöver flyttas fram, anser internrevisorer på flera myndigheter.
De internrevisorer på myndigheter som Publikt har talat med efterlyser förändringar för att stärka internrevisionens ställning – bland dem direkta kanaler till Regeringskansliet. De pekar också på svårigheten med att vara ensam med sitt uppdrag på arbetsplatsen.
Att internrevisionen har en viktig funktion att fylla på en myndighet är det många som har uppmärksammat då händelserna på Transportstyrelsen rullats upp.
– Vi är som Odens korpar, säger Eva Blomquist, chef för internrevisionen på Skolverket.
Korparna Hugin och Munin – tanken och minnet – hade enligt nordisk mytologi i uppdrag att flyga över gudarnas och människornas världar och sedan rapportera till Oden. På samma sätt ska internrevisorer i staten samla in, analysera och vidarebefordra information till myndighetsledning och styrelse.
Det de rapporterar rör normalt sett system, rutiner och processer. Syftet är att förebygga risker, inte att agera när något redan hänt. Riskerna de bevakar är att myndigheten inte bedriver verksamheten effektivt och enligt lag eller att redovisningen är missvisande.
Att inte alla risker har gått att förebygga har varit uppenbart denna sommar. På Transportstyrelsen ledde myndighetsledningens riskfyllda agerande till att generaldirektören fick gå, liksom stora delar av styrelsen och två ministrar.
Därefter har medier gjort flera avslöjanden om Polisen: upphandlare som festat tillsammans med en leverantör mitt under en upphandling av pass, och nu senast att myndigheten kan ha hanterat känsliga data om personalen på ett sätt som strider mot säkerhetsskyddsförordningen.
Annette Olofsson, chef för Transportstyrelsens internrevision, hamnade i en svår sits när hon via ett tips inifrån myndigheten sommaren 2015 fick veta att generaldirektör Maria Ågren undertecknat beslut om att göra »avsteg« från flera lagar för att inte sinka IBMs övertagande av
it-driften. Annette Olofsson såg det som sin uppgift att se till att styrelsen blev informerad om situationen.
– Jag blev tvungen att lägga mycket tid på att navigera rätt och att dokumentera mitt arbete.
Men därefter låg ansvaret på styrelsen – och ingen reagerade mot beslutet. Under sommaren har det också framkommit att höga tjänstemän i Regeringskansliet och ministrar fått information om lagbrotten men inte agerat.
– Det är intressant med hela den kedjan av människor som inte insett vidden av det hela, och inte agerat när det kom signaler om att något var fel, säger Annette Olofsson. Det är tydligt att ansvarskedjan i staten inte har fungerat.
Eva Blomquist tycker att det behövs en diskussion om vad som händer när kanalerna inte fungerar.
– Det kan vara så att man har åtkomst till högsta ledningen, men att de inte lyssnar. Vem stöttar då internrevisionen?
Stina Nilsson Kristiansson, chef för Polisens internrevision, konstaterar att hon och yrkeskollegerna har en utsatt position. Den som påpekar fel och brister blir inte alltid populär, och rollen kräver därför ett mått av mod och fasthet. Helst vill internrevisorerna upptäcka problem innan de hunnit växa sig stora.
– Vi ska inte hamna i en visselblåsarroll, men ibland blir det så ändå, säger Stina Nilsson Kristiansson. Bara genom att signalera problem som en verksamhet tryckt ned kan man bli en visselblåsare.
En anledning är att det kan vara svårt att få andra att förstå vikten av förebyggande arbete. Inom Polisen har exempelvis Dagens Nyheters artiklar om upphandlingen av pass blivit en väckarklocka.
– I dag kan alla internt inom Polisen hålla med om att det behövs kraftfullare regler om jäv och rotation bland upphandlare, noterar Stina Nilsson Kristiansson. Men om det sagts för ett halvår sedan hade svaret förmodligen blivit »det har ju inte hänt något«
eller ”det är onödigt, för här gör vi inte sådana fel”.
Branschorganisationen Internrevisorerna har nyligen gjort en enkät till internrevisionscheferna om press och påverkan i arbetet. Resultatet redovisas i oktober, men de internrevisorer som Publikt talat med har redan nu förslag på hur yrkesrollen kan stärkas. Flera anser till exempel att det är problematiskt att vara ensamrevisor.
– Jobbet är otroligt svårt när man inte har en kollega att bolla med, säger Eva Blomquist. Vi är ju alla människor, och vi fikar och pratar med dem vi ska granska. Jag tycker principiellt att man inte ska vara ensam revisor.
Annette Olofsson på Transportstyrelsen håller med.
– Personer utanför myndigheten kan vara väldigt hjälpsamma och bra att diskutera med, men de känner inte till de exakta skeendena. Det blir som att titta genom ett nyckelhål.
Ensamansvaret kan bli ännu tuffare när myndighetens verksamhet inte granskas regelbundet av externa revisorer.
– Riksrevisionens effektivitetsrevision är begränsad och omfattar inte all verksamhet, konstaterar Annette Olofsson. Min myndighet har bara delvis omfattats av granskning.
Stina Nilsson Kristiansson tycker också att internrevisionens iakttagelser behöver tas om hand bättre i ansvariga departement. Hon pekar på att andra länder har revisionskommittéer på regeringsnivå, som samlar information från olika myndigheter och sektorer.
– Departementen efterfrågar inte våra granskningar så ofta. Om det hade funnits en revisionskommitté där exempelvis Annette hade kunnat informera om Transportstyrelsen kanske man hade fått ta tag i det från regeringens sida. Nu fallerade ju resten av kedjan.
Ett annat förslag är att internrevisionschefen ska delta i dialoger där myndighetschefen möter departementet.
Linda Lundin, generalsekreterare i föreningen Internrevisorerna, framhåller att mycket av problemen ändå kokar ned till frågor om arbetsplatskulturen.
– Internationellt är kulturfrågorna alltid i topp tio i fråga om risker. Och det är inte för att människor vill förstöra, utan det är långsamma skiften där man tittar på hur omgivningen agerar, anpassar sig och bedömer att det är okej.
Ett vaccin mot riskkulturer är, anser internrevisorerna, att statstjänstemän och statliga ledare förstår den statliga värdegrunden och vad det innebär att arbeta på en myndighet.
– Det är inte alla myndigheter som tillämpar den statliga värdegrunden, säger Eva Blomquist. Det är jag lite förvånad över.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
