Annons:
Det har stormat runt Statens museer för världskultur. Även anställda ifrågasätter museets nya inriktning. Petra Holmberg, till vänster, tycker att verksamheten börjar kännas ”plakatartad”. Eva Myrdal och Dimitra Polidis känner också oro utvecklingen.Bild:Elis Hoffman
museer
Fördjupning
AVElin EkseliusTyck till!

Kritiska mot hur museet styrs

I ett år har Statens museer för världskultur varit föremål för en omfattande debatt. Myndigheten har sågats i medier, medarbetare har lämnat sina fackliga uppdrag i protest och forskare har anklagat ledningen för att vårdslöst riskera kulturarvet.
Överintendent Ann Follin förstår inte kritiken mot museet: ”Att koppla ihop fenomen i sam­tiden med vårt historiska material behöver inte tolkas som att vara ytlig eller politiskt korrekt, utan det är ett sätt att vara samtidsrelevant”, säger hon.Bild:Elis Hoffman

Ett par torra löv har följt med vindarna ända in i det stora valv som leder till Medelhavsmuseets port, mitt i Stockholms stenstad.

Det har blivit en ny höst, ett år efter att journalisten Ola Wong med en artikel i Svenska Dagbladet satte fart på en av de större kulturpolitiska stormar som har dragit över landet på senare tid. "Rege­ringen förvandlar museer till propagandacentraler!" dundrade han, med en text om blev delad närmare 5 000 gånger på Facebook – vilket inte hör till vanligheterna för långa artiklar om museipolitik.

Debatten har sedan pågått hela året: den första artikeln följdes av ytterligare hundra­talet inlägg av olika debattörer. I kikarsiktet hade Ola Wong kulturpolitiken i allmänhet och styrningen av Statens museer för världskultur i synnerhet.

Myndigheten – som består av Världskulturmuseet i Göteborg, Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medel­havsmuseet i Stockholm – har mötts av en kör av ifrågasättanden.

Ann Follin, överintendent på myndigheten, lutar sig fram över mötes­bordet på Medelhavsmuseet i Stockholm.

– Jag vet ingen institution som har varit i närheten av något som liknar den debatt som vi har varit utsatta för det senaste året, säger hon.

Samtidigt har det stormat också internt på myndigheten. Medarbetare och fack har varit kritiska mot hur myndig­heten leds.

I en enkät som ST-sektionen gjorde förra året var det bara en dryg tredjedel av medlemmarna på myndigheten som hade högt förtroende för ledningen. Nästan hälften, 48 procent, hade lågt eller inget förtroende.

Under året har styrelserna både i ST och Saco-S valt att avgå – så nu finns inte någon lokalfacklig verksamhet kvar. Ordförandena och vice ord­förandena förklarade sig i ett gemen­samt brev till museiledningen, där de hänvisade till arbetsmiljöproblem, brist på delaktighet och dialog och en tystnadskultur med lågt i tak.

De fackliga styrelserna skrev i en inlaga till kulturdepartementet att Ann Follin "brustit allvarligt på flera punkter som statlig myndighetschef och att hennes agerande inte är förenligt med den statliga värdegrund som vi som statliga tjänstemän ska stå för".

En av undertecknarna var Dimitra Polidis, dåvarande ST-ordförande på myndigheten. Hon är museipedagog, håller föreläsningar och visningar på museet, berättar om livet i de antika medelhavskulturerna i Egypten, Mesopotamien, Cypern, Grekland och Rom.

– Jag tycker väldigt mycket om att möta museibesökarna, förklarar hon och skjuter undan några av bokhögarna för att göra plats vid bordet i det lilla arbetsrummet på Medelhavs­museet.

Men nu sitter hon tankfull i sitt rum.

– Det har varit ett väldigt jobbigt år. Vi kom till en punkt där vi kände att vi inte hade någon möjlighet att påverka. Vi såg inte ens en vilja till dialog och hade ingenting att återkoppla till våra medlemmar. Då valde vi att lämna. Men det har verkligen inte varit lätt.

Hon tystnar.

– Det är brist på information, dialog och kommunikation. Så kan man inte behandla medarbetare i en omorganisation.

Publikt har pratat med flera med­arbetare som ger samma bild, även om de också säger att inte alla är lika bekymrade – och att oron är starkare i Stockholm än i Göteborg. En med­arbetare som vill vara anonym säger att myndigheten blir alltmer toppstyrd, att intresset för medarbetarnas kunskap och idéer är svagt och att ledarskapet inte är lyssnande.

Ann Follin säger att hon beklagar att den fackliga dialogen inte fungerade. Men hon kan inte säga något som hon borde ha gjort annorlunda.

– Vi har olika bilder av situationen. Men de tyckte uppenbarligen inte att det fungerade.

Hamit Atik, lokalvårdare på Medelhavsmuseet, är en av dem som är starkt kritisk. Enligt honom är ett av problemen att museicheferna, som tidigare fanns på de olika museerna, har plockats bort från organisationen.

– Jag har jobbat här i elva år och trivts jättebra, men det har blivit en jätteförsämring. Ingen information når fram till oss längre. Bara de senaste månaderna har det blivit värre.

De månadsvisa möten som tidigare ägde rum på de olika museerna har ersatts av ett gemensamt informationsmöte för alla Stockholmsmuseer. Där finns inte utrymme för diskussion eller dialog. Därför faller många frågor mellan stolarna, säger Hamit Atik.

– Vi som jobbar på museet har inga möten för att prata med varandra.

Att mötena har blivit gemensamma för Stockholmsmuseerna hänger ihop med den nya organisationen. Ann Follin bekräftar att hon inte tycker att de är någon bra plats för dialog – de är för stora, anser hon.

– Det är inte alla som känner sig bekväma då, det skulle bara bli några få som pratar. Då är det bättre att man tar frågorna med sin avdelning eller i andra mindre forum.

Hon säger att hon vill låta den nya organisationen landa. Men om behovet av fler forum kvarstår är hon "idel öra".

Hamit Atik menar att omorganisationen också fått konsekvenser för klimatet på arbetsplatsen:

– Nu finns det kolleger i huset som inte hälsar på mig som är lokalvårdare. Det har hänt tidigare under mina år här också, men då har jag gått direkt till museichefen och så har det blivit utrett och problemet har försvunnit. Och plötsligt blir vi lokalvårdare inte inbjudna till avtackningar och sådant längre. Allt det här gör skillnad. Förut trivdes jag verkligen på jobbet.

Samtidigt som omorganisationen har rört upp känslor på myndigheten, har Statens museer för världskultur alltså sågats av ett stort antal debattörer, poli­tiker och stora delar av vetenskapssamhället. Ledningen har anklagats för att gå i kulturministerns ledband och partipolitisera museerna, förvandla dem till pr-byråer och debattcentraler och på vägen erodera stora delar av kultur­arvet.

Kungliga vetenskaps­akademien och Svenska akademien har varit mycket bekymrade. Tunga forskare, bland andra den nu bortgångne Hans Rosling, skrev att utvecklingen vittnar om en "förlust av vetenskapligt tänkande" och Kungliga Vitterhets­akademien ansåg att "Sveriges ansvar som förvaltare av ett internationellt kulturarv hotas".

I stället för att foku­sera på museernas unika historiska samlingar, menar kritikerna, fokuserar man alltför ensidigt på samtiden och ägnar sig åt politiskt korrekt navel­skåderi. Men det finns också debattörer som slutit upp till museiledningens försvar.

"Det är möjligt att Ola Wongs angrepp mot Världskulturmuseerna är en snart bortglömd fotnot. Men intresset som det rört upp antyder något annat. Sammangeggandet av fientlighet mot mångkulturella synsätt, modern kultur­teori, emancipatoriska rörel­ser och hela raden av fenomen från normkritik till identitetspolitik verkat ha nått den kritiska punkt där det kan börja utöva egen makt", skrev författaren Per Wirtén i Expressen.

Anna Källén, forskare i internationella kulturarvsstudier vid Stockholms universitet, påpekade att museer alltid är politiska, att ett kultur­historiskt museum som inte färgats av sin samtid vore otänkbart.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke sade att hon faktiskt vill att museerna ska hålla sig "på armlängds avstånd", just för att undvika politisk påverkan. Ann Follin bekräftar den bilden:

– Min upplevelse är att det faktiskt är mindre detaljstyrt från regeringens håll än tidigare.

Hon säger att myndigheten har årliga återrapporteringskrav, men relativt få specifika krav för verksamheten.

– Men att koppla ihop fenomen i sam­tiden med vårt historiska mate­rial behöver inte tolkas som att vara ytlig eller politiskt korrekt, utan det är ett sätt att vara samtidsrelevant. Det handlar om att hitta ingångar till vårt material, och jag förstår faktiskt inte oron.

Men Publikt har pratat med flera anställda på myndigheten som ändå delar den starka oron över museernas utveckling – ST-medlemmar, medlemmar i andra fackförbund och oorganiserade medarbetare. Några vill bara uttala sig anonymt, eftersom de är rädda. Andra säger att de vill vara försiktiga med kritiken eftersom de söker nya jobb. Flera oroar sig över ett kunskaps­ras inom myndigheten.

Petra Holmberg arbetar som intendent på Världskulturmuseerna och säger att hon blir skeptisk när verksamheten börjar kännas "plakatartad".

– Även om det sker med all välvilja! Men om man är kritisk är det lätt att bli insorterad i en fålla av konservatism som för mig känns väldigt främmande.

Hon tycker att ett av problemen är att man alltmer använder "föremål som rekvisita", så att man inte ser kon­texten.

Eva Myrdal, som är intendent och senior forskare på Östasiatiska museet, har samma oro:

– Det är som om man tycker att själva föremålen är mossiga! Som om man bara vill shoppa loss i magasinen och plocka fram ett par saker som man tycker passar för att diskutera prostitution eller migration eller något annat som man har lust att prata om. Och det kan vara jätteviktiga diskussioner. Men man tappar sammanhanget!

Hon tystnar ett litet tag.

– Jag tycker att det är arrogant mot människorna på den plats som före­målen kommer från. Föremålen ger ju en möjlighet att för en gångs skull öppna en lucka och titta på någon annan än oss själva! Det blir så inskränkt om man bara vill prata om oss och oss och oss jämt.

Flera anställda anser att den här utvecklingen förstärks av att museicheferna har plockats bort från organisationen. Utställningsproducenten Anna Palmqvist saknar dem:

– Förr fanns det både museichefer och fler intendenter. Det fanns helt enkelt en helt annan kunskapsgrund. Cheferna hade skrivit avhandlingar, någon kunde kinesiska… Det var ett annat fokus på kunskap, och cheferna höll ihop museernas profil.

Ann Follin säger att hon vill backa bandet för att ge bakgrunden till situa­tionen. Närmare bestämt till oktober 2015. Då tillträdde hon som general­direktör på Statens museer för världskultur. Bara några veckor senare landade Statskontorets myndighets­analys på hennes bord. Den hundrasidiga rappor­ten pekade på en del problem på myndigheten – inte minst ekonomiska.

– Jag är rekryterad för att leda ett förändringsarbete, så är det.

Hon pekar på ett papper med fyra färgglada staplar. Den gula driftstapeln och den blå stapeln över kapitalkostnader är ganska korta. Men den gröna och den röda skjuter i höjden: kostnaderna för personal och lokaler.

– Jag vill inte behöva minska på personalen. Och då är det här som vi kan göra något, säger hon och låter pekfingret stryka under ordet "lokaler".

Den färgglada stapeln avslöjar inget om den laddning som finns i den. Myndighetens budget håller nämligen på att ätas upp av hyreskostnader till Statens fastighetsverk. Kritiker på­pekar att staten ger med ena handen och tar med den andra: en allt större del av de statliga anslagen som kommer via kulturdepartementet går helt enkelt tillbaka till staten, och verksamheten får allt mindre pengar att röra sig med.

En av lösningarna som Ann Follin har presenterat är att helt enkelt slå ihop – eller samlokalisera, som hon själv uttrycker det – de tre Stockholms­museerna. Det förslaget har väckt kraft­fulla reaktioner. Oron för att museer­nas egenart ska gå förlorad är stark, och deras vänföreningar har samlat namn för att förhindra en sammanslagning.

Också bland medarbetarna finns en stark oro. De befarar att Stockholmsmuseerna ska läggas ned till förmån för ett "Världskulturmuseum Stockholm", efter Göteborgsmodell.

En medarbetare som vill vara anonym avfärdar förslaget.

– Det är inte ens säkert att det skulle bli billigare. Och ska man smacka ihop allt ickesvenskt till en luddig "världskultur"? Det känns lika omodernt som när man pratade om världsmusik på nittiotalet.

Också Petra Holmberg är kritisk:

– Färre museer innebär mindre kultur, färre röster, färre forum. Det är jag övertygad om.

Ann Follin betonar att ingenting är bestämt, men att hon hoppas kunna "eliminera oron".

– Jag har aldrig formulerat att Göteborg ska stå modell för hur det ska bli i Stockholm.

Hon vill bredda målgrupperna, nå fler åldrar och fler samhällsgrupper – gärna sådana som sällan besöker museer. Då kan tilltalet behöva förändras. Och där har Världskulturmuseet i Göte­borg, som är det yngsta museet, ändå större vana, säger hon.

– Men än så länge inleder vi bara en fördjupad förstudie för att se över loka­lerna. Någonting måste göras för den långsiktiga ekonomin.

Hon har presenterat förslaget med samlokalisering i en rapport till rege­ringen.

– Vi har gjort den läxan. Nu väntar en fortsatt analys.

Eva Myrdal suckar och säger att vägen till publiken ligger i samlingarna och ingen annanstans.

– Och jag tror också att de ekonomiska problemen kommer att förfölja myndigheten så länge hyresmodellen inte förändras.

En medarbetare som vill vara anonym anser att en myndighetschef faktiskt inte alltid behöver vara följsam gentemot regeringen:

– Man ska ju inte obstruera. Men det fanns en poäng med gamla tiders generaldirektörer. Jag upplevde att de stod upp för sin verksamhet på ett annat sätt. De var mer rotade i praktiken.

På bordet framför Ann Follin ligger en bunt papper där hon har sammanfattat årets debatt i punkter – varje punkt där hennes ledarskap fått kritik ligger i en egen, blå pratbubbla: Chefskompetens, Politisk styrning och Syn på kulturarv står det till exempel. Den senaste årsredovisningen inleds med orden: "2016 har varit ett händelserikt men också ansträngande år". Men Ann Follin säger att det är svårt att vara självkritisk utifrån den debatt som har förts.

– Under året har jag fått backa tillbaka till mitt uppdrag, det har varit mitt fokus. Jag skulle visa på möjliga vägar framåt. Det har jag gjort. Vi har ett ekonomiskt tryck, men jag fokuserar på lösningar.

Kan det faktiskt vara så att du är alltför lydig?

– Som myndighetschef är du tillsatt av regeringen och jobbar på regeringens uppdrag, där finns inga otydligheter.

Bli den första att tycka till!