Annons:
Gästkrönika
Krönika
Tyck till!

Magnus Västerbro: Korrumperade byråkrater sinkade hjälpen

Magnus Västerbro säger att det inte var så länge sedan även Sverige hade en ineffektiv statsapparat och att därför en gnutta blygsamhet kunde vara på sin plats när vi är stolta över vårt väl fungerande samhällsmaskineri.

Senhösten och vintern 1867 stod svenska myndigheter inför en enorm utmaning. Utdragen iskyla hade lett till svår missväxt och förödande hungersnöd i norra Sverige. Först ville regeringen inte undsätta de svältande, för att inte »skämma bort dem«. Men när situationen blev akut ändrade man sig och en jättelik hjälpinsats organiserades. Tonvis med livsmedel skickades med fartyg norrut, i ett desperat försök att nå ut med hjälpen innan det var för sent.

En omfattande byråkrati skulle se till att hjälpen bara gavs till rätt personer – framför allt till dem som kunde gå i borgen för att så småningom kunna betala tillbaka vad de fått. Andra skulle först tvingas arbeta, för att på så vis förtjäna det offentligas bistånd.

Att administrera detta tog i många fall alltför lång tid. Mycket av nödhjälpen nådde därför aldrig de mest behövande. I tidens samhällskritiska press tvekade man inte om vems fel detta var – den hopplösa svenska byråkratin. Sådan kritik var i och för sig inget nytt. I dag, i början av 2000-talet, då den svenska tjänstemannakårens relativa effektivitet och brist på korruption är föremål för nationell stolthet, och något vi gärna försöker exportera till andra länder, kanske det kan verka förvånande.

Men på 1860-talet var den allmänna bilden en annan. Dåtidens samhällskritiker gav sig ständigt på just ämbetsmännen, som man anklagade för att vara korrumperade och ineffektiva. Mycket av kritiken har för övrigt bekräftats i modern svensk forskning, som statsvetaren Anders Sundells studier. Ofta anställdes släktingar och vänner hellre än de som var mest meriterade. Och för att få tjänstemännen att utföra sina arbetsuppgifter krävdes att man erbjöd dem en summa vid sidan av, en så kallad sportler. Att få sin sak prövad i enlighet med lagen förutsatte alltså i praktiken ofta att man betalade.

Återkommande var också anklagelsen om att tjänstemännen hjälpte och skyddade varandra i alla lägen. I tidningen Fäderneslandet, en av 1860-talets mest högljudda, beskrevs under nödåren gång på gång hur »ämbetsmän och de högt uppsatta« delade på höga löner, fina titlar och utmärkelser, medan folket svalt. Hur ska Sverige någonsin kunna förändras till det bättre, frågade man sig, om inte detta ändras?

När jag skriver de här raderna, 150 år senare, kan man konstatera att många av de förändringar som då framstod som nödvändiga också genomfördes. Den svenska staten reformerades till sist. Men det tog flera generationer och det krävde omfattande sociala och ekonomiska förändringar på flera plan samtidigt. När vi i dag är stolta över vårt välfungerande samhällsmaskineri och skickar ut experter för att lära andra hur man ska göra, kan nog en gnutta blygsamhet vara på sin plats. I ett historiskt perspektiv är det inte länge sedan även Sverige kunde ses som ett skräckexempel, på många sätt hopplöst efterblivet.

 

Magnus Västerbro är för­fattare och journalist. Hans fjärde bok, »Svälten«, om nöd­åren på 1860-talet, utkommer i augusti.

Bli den första att tycka till!