Annons:
Ulla, som vi kallar henne här, är på väg tillbaka in i arbetslivet. Sviterna efter utmattningssyndromet fordrar lugn och ro. Ullas arbetsgivare ska ordna ett eget rum åt henne.Bild:Jerker Andersson
ARBETSSKADEFÖRSÄKRINGEN
Fördjupning
AVMattias Lahti DavidssonTyck till!

»Min livshistoria blev omredigerad«

Ulla anmälde sitt utmattningssyndrom som arbetsskada. Men både Försäkringskassan och förvaltningsrätten underkände anmälan. Avslag är vanliga för psykiska arbetsskador, men varken Ulla eller hennes fack ger upp.

– Jag upplevde mitt hjärta som ett sladdrigt organ på insidan. Det slog så otroligt hårt. Jag kunde inte sova. Min kropp trodde nog att jag var ute och sprang. Den sömnbristen jag fick liknar inget annat. Den var ren och skär tortyr, ungefär som när man som förhörsmetod tvingar någon att vara vaken. Det var vidrigt. Sedan blev jag helt utslagen.

Tappade minnet

ST-medlemmen Ulla, som vill vara anonym och egentligen heter något annat, drabbades av utmattningssyndrom. Sömnbristen förbyttes i ständigt sovande. Hon sov kanske 15 timmar varje dygn. Men än värre var att hon tappade minnet och med det grundläggande färdigheter.

– Jag klarade knappt av att koka makaroner för jag mindes inte hur man gjorde. Jag kunde köra för att hämta min dotter men bli stående vid ett rödljus glömsk om varför jag var ute och körde.

De flesta som ansöker om ersättning från arbetsskadeförsäkringen har råkat ut för olyckor. På andra plats kommer sjukdomar i rörelseapparaten, de så kallade belastningsskadorna. Men på tredje plats finns den skadetyp som relativt sett ökat mest under 2000-talet: de psykiska sjukdomarna och syndromen. Bland ST-medlemmarna är det, enligt förbundets arbetsskadehandläggare Marguerite Toll, utmattningssjukdomarna som dominerar.

– Det är både kvinnor och män och det är personer som brinner för sitt arbete. Tyvärr blir de klämda från två håll: av allmänhetens krav och av chefen, säger Marguerite Toll.

Hon uppmanar medlemmar att alltid anmäla psykisk utmattning som arbetsskada.

Många låter troligen bli, men en som anmälde var Ulla. Hon hade flera års högintensivt arbete vid ett av landets universitet bakom sig. Hon blev sjukskriven på heltid i januari 2003. Läkaren ställde diagnosen utmattningssyndrom.

– Jag hade inget manöverutrymme. Det var så otroligt mycket att göra. Jag kände mig fastlåst, säger Ulla.

Fler och fler arbetsuppgifter

Hon hade utbildat sig till perso­na­lvetare. På universitetet fick hon arbeta med alla möjliga personalfrågor inom en fakultet. Där fanns omkring 300 anställda. Alla typer av ärenden förekom: övertalighet, nyrekryteringar och pensioner som skulle fastställas. Visstidsanställningar behövde förnyas. Långtidssjukskrivna behövde rehabilitering. Genom sammanslagningar och andra organisationsförändringar tillkom gradvis allt fler arbetsuppgifter.

– Jag hann inte läsa in mig i sakfrågorna och jag hann inte efterarbeta ordentligt. Jag kastades bara in och ut i de här ärendena.

Ulla skulle både tillmötesgå önskemål från fakultetens verksamheter och samtidigt se till att beslut höll sig inom lagens och kollektivavtalens ramar. När fakultetens kansli­chef skulle vara tjänstledig på halvtid, utnämndes Ulla till ställföreträdande kanslichef. Hon hade kvar allt hon hittills arbetat med och företrädde arbetsgivaren i olika frågor, bland annat i förhandlingarna med fackförbunden.

– Flera gånger fick jag gå till mbl-förhandling utan att ha hunnit stämma av med kanslichefen. Det var tuffa förhandlingar, och jag var ganska otränad. Jag kände mig otillräcklig. När jag tänker tillbaka är det bara ett grått töcken, en massa spring och arbetsuppgifter.

Hon började hamna efter. Nya ärenden tillkom snabbare än hon hann avsluta gamla. Hon stannade allt oftare kvar extra på jobbet. Sedan började Ulla ta med sig arbete på tåget. Till slut tog hon med arbete hem. Men övertiden skrev hon inte upp.

– Det var det ingen som gjorde.

Att Ulla hade höga ambitioner var en del av problemet.

– Min drivkraft var att skapa en arbetsplats där människor kunde känna sig trygga och utvecklas.

Fem personer gör hennes jobb

Men hon fick inte förutsättningarna att göra ett sådant arbete. I dag gör fem personer, fördelade på fyra heltider, det arbete som Ulla tidigare skötte själv.

– Eller rättare sagt som jag försökte sköta själv. Jag hann ju inte med att skriva någon jämställdhetsplan och jag hann

inte göra om rutinerna för delegationsordningen. Det var en massa saker som jag inte hann med.

De första tecknen på utmattning var sömnstörningar och irritation.

– Somna kunde jag göra, men jag hade väldigt många täta uppvaknanden hela nätterna.

I januari 2003 blev hon slutligen sjukskriven.

Psykisk diagnos ger ofta avslag

Arbete anses allmänt vara nyttigt för den psykiska hälsan. Andelen psykiskt sjuka är troligen högre i den del av befolkningen som står utanför arbetslivet. Men om arbetsvillkoren präglas av alltför högt ställda krav, om den anställdes egna inflytande är för litet liksom chefens och kamraternas sociala stöd – då finns en risk för psykisk arbetsskada. Det har svenska försäkrings­medicinska experter kommit fram till (se artikeln intill).

Ändå är det mycket svårt att få psykiska diagnoser godkända som arbetsskada. Förra året var det 181 försäkrade som fick ett sådant godkännande av Försäkringskassan. 705 fick samtidigt avslag. De siffrorna är representativa för hur det sett ut de senaste åren.

Låga förväntningar

Ulla var en av dem som fick avslag 2009. Hon hör till den mind­re grupp som alls gjort en arbetsskadeanmälan. Just det året kom det bara in 9 000 anmälda arbetssjukdomar, men då är alla typer av diagnoser räknade. Det är en halvering av arbetssjukdomarna på sex år. Både Arbetsmiljöverket och Försäkringskassan håller för troligt att många låter bli att anmäla sina skador. Förväntningarna på försäkringen är så pass låga.

»Arbetsskadeförsäkringen har problem med att försäkrings­tagarna inte vet att de är försäkringstagare, inte vet vad de betalar för och inte vet vilka risker de är skyddade mot«, konstaterade socialförsäkringsutredningen under Anna Hedborg 2006.

Kanske ligger okunskapen bakom att  anmälningarna är få?

Av fem anställda på fakultetens kansli blev fyra långtidssjukskrivna efter de där hektiska åren kring millennieskiftet. Men det var så vitt Ulla vet bara hon som gjorde en arbetsskadeanmälan.

– Jag har ju jobbat med de här frågorna. Anmälan är viktig för statistiken så att experter kan få en riktig bild av hur det ser ut i Sverige. Det var därför jag anmälde.

Men jag trodde att jag skulle bli bra.

Så blev det inte. Sympto­men sitter i och läkarna tror inte att Ulla kommer att bli bättre. Efter omfattande reha­bi­litering är hon tillbaka på universitetet på halvtid. Arbets­givaren har gjort ambitiösa arbetsanpassningar och Ulla har tillfälligt bytt avdelning.

Men Försäkringskassan godkänner inte Ullas sjukdom som arbetsskada. Symptomen anses sakna tillräckliga samband med arbetet. Ulla får rättshjälp av ST, som anlitar LO-TCO Rättsskydd. Försäkringskassans avslag överklagades till förvaltningsrätten i Göteborg. Men i april i år kom en dom som fastställer Försäkringskassans beslut.

Förbundsjurist Lena Törnros vid LO-TCO Rättsskydd tycker att det finns tillräckligt med bevisning för att Ulla varit utsatt för faktorer i arbetet som »med hög grad av sannolikhet« utgjort skadlig inverkan. Det intygar både behandlande läkare och ytterligare experter.

Stränga bevisregler

Men i domstolen beaktas även yttranden av Försäkringskassans försäkringsmedicinska råd­givare. I Ullas fall är det en specialist i allmän psykiatri. Den läkaren anser att skadorna inte är sådana att de kan ha orsakats av stressen på universitetet. »Belastningen har periodvis varit betungande men inte exceptionell« skriver läkaren. Dess­utom anser han att det faktum att Ulla efter januari 2003 fortsätter att lida svårt av sitt syndrom pekar på att »andra faktorer än angivna arbetsbelastning 1999–2002 haft väsentlig betydelse för sjukdomsförloppet«.

Bevisreglerna i arbetsskade­försäkringen är sedan 1993 mycket stränga. I synnerhet  när det gäller sjukdomar, som till skillnad från olyckor kommer smygande och inte uppenbart inträffar på arbetet. I praktiken måste den medicinska expertisen vara enig. Annars anses tillräckliga samband mellan sjukdom och arbete saknas. Dessutom får det inte finns något utanför arbetet som kan konkurrera med arbetets eventuellt skadliga inverkan som förklaring till sjukdomen.

I Ullas fall finns stark bevisning om arbetsbelastningen. Ingen part har kunnat belägga några konkurrerande faktorer som orsak till hennes sjukdom, men Försäkringskassans läkare antyder att sådana borde finnas.

– Det måste ha hänt något, påstår försäkringsläkaren. Men jag kan bevisa att jag inte haft några dödsfall bland närstående, ingen skilsmässa och jag har inte råkat ut för något traumatiskt. Jag har inte heller familje­problem eller bekymmer med barnen. Tvärtom har familjen varit ett starkt stöd, säger Ulla.

Lena Törnros tycker att det finns extremt mycket underlag som stöder den försäkrade.

– Fallet är lite ovanligt på det sättet. Hon har stöd från arbetskamrater och från sin chef. De stöttar hennes bild av hur det har varit, säger Lena Törnros.

Ulla är glad över att det blir ett överklagande, även om det inte är säkert att man får prövningstillstånd i kammarrätten. Men utlåtandena från den försäkringsmedicinska rådgivaren har sårat henne.

»Inbrott i mitt liv«

– När man startar en sådan här process så lägger man upp sitt livskapitel för läsning, tolkning och kritisk granskning. Men jag trodde inte att det var okej för en tredje part, försäkringsläkaren, att gå in och redigera om min livshistoria. Det känns som att han gjort inbrott i mitt liv och stulit något. Det gör ont, säger Ulla.

Enligt Marguerite Toll är det inte unikt att försäkringsmedicinska rådgivare spekulerar utöver vad som faktiskt finns i utredningen.

– Tyvärr är det inte ovanligt. De ska hålla sig till det som står i intygen och inte komma med ytterligare påståenden eller fabulera.

Ulla skulle vilja se andra utredningsmetoder. Hon skulle ha uppskattat att få träffa åtminstone Försäkringskassans handläggare för ett längre samtal, inte som i hennes fall då allt sköttes skriftligt eller på telefon.

Försäkringskassans försäkringsmedicinske koordinator Klas Berlin, som uttalar sig allmänt om de försäkringsmedicinska rådgivarna, försvarar att dessa läkare uttalar sig utan att ha träffat den försäkrade.

– Det uppkommer lätt en jävssituation.

Ulla säger att hon gärna hade tagit med sig försäkrings­medicinaren tillbaka till början av 2000-talet.

– Om jag kunde skulle jag ta med mig den där läkaren i en tidsmaskin. Då hade han kunnat få jobba med oss i två–tre års tid och se hur kul det var. Det hade bekräftat att vi hade det för jävligt, allihop.

Bli den första att tycka till!