Polisens tillslag skakade myndigheten

»Och här är den berömda altanen.« Förvaltningsassistenten Petra Lorenz­by på Statens fastighets­verk lyfter en hand från ratten och pekar mot en rödmålad träbyggnad. Där ligger Restaurang Tre Rosor, som enligt Kalla fakta fick en ny altan till en kostnad av en miljon kronor.

Altanen var ett av många exempel på det fiffel som misstänks ha pågått på myndigheten i många år, och som fick stora konsekvenser när det till slut avslöjades. 26 januari 2017 anhölls myndighetens fastighetsdirektör och general­direktören Björn Andersson under stort mediepådrag, misstänkta för grov trolöshet mot huvudman.

Statens fastighetsverk hade visserligen låtit revisionsföretaget KPMG göra en utredning om en mutmisstänkt chef i Rosersberg norr om Stockholm, och lämnat in en polis­anmälan i oktober 2016 – men då hade det gått två år sedan de första larmsignalerna hade kommit från myndighetens egna anställda.

Det var TV4s Kalla fakta som gjorde förhållandena kända för allmänheten i ett reportage som sändes strax före anhållandena. För Petra Lorenz­by och teknikern Berit Sandqvist, som länge haft den mutmisstänkte fastighetsförvaltaren i Rosersberg som chef, blev reportaget en vändpunkt.

– Jag kommer ihåg den kvällen så väl, säger Petra Lorenzby. Hjärtat rusa­de, jag fick en chock och bara skakade. Det handlade om allt man hört och anat, och det var jobbigt att bli fejsad med det. Det var också så mycket större än jag hade trott.

Berit Sandqvist tillfogar att det inte blev mycket gjort på jobbet under ett par veckor efter programmet.

– Det var skönt, det kändes som att vi nu äntligen kunde prata om det.

Berit Sandqvist blev själv kallad till polisförhör under brottsutredningen. Hon upplevde det som en självrannsakan.

– Det var inte roligt. När förhörs­ledaren läste upp vad jag sagt, insåg jag hur mycket jag faktiskt hade hört om allt som hänt.

Deras chef, som nu står misstänkt för mutbrott, var fastighetsförvaltare. De rykten som gick kom ofta från leve­ran­törerna. De berättade exempelvis om den famösa altanen, och att det skulle ha byggts en liknande altan på den fritidstomt i Roslagen som ägdes av chefen.

– Leverantörerna sprang i huset väldigt mycket, säger Petra Lorenzby. Om man satt och tog en kopp kaffe kunde de komma och säga »har ni hört…?«

Det var så många rykten att Berit Sandqvist nästan slog dövörat till, säger hon själv.

– Man orkade inte höra mer.

Vi sitter på just den plats där byggfolket brukade passera, ett fikahörn vid entrén i det gamla stallet som byggts om till lokalkontor för Statens fastighetsverk. Men i dag ligger den avlånga korridoren med sitt vackra gråmålade trägolv tyst och tom.

Den första gången Petra Lorenzby kom i närkontakt med oegentligheter var 2008, när köket i den stängda restau­rangen tömdes på varor, bland annat vin.

– Jag fick frågan av fastighetsförvaltaren om jag ville följa med och tömma i köket. Men jag visste att köket skulle leva vidare med en ny regim, och att de förväntade sig att det skulle finnas saker kvar. Jag sade nej, det kändes inte okej.

Även Berit Sandqvist såg att saker från köket lastades i bilar.

– Jag stod lite i kulisserna och tänkte att jag kanske inte skulle titta för mycket.

Jag frågar om de känner någon egen skuld. Petra Lorenzby svarar bestämt nej. Hon satt visserligen med konstiga och dyra fakturor för drift och underhåll att hantera, men summorna var svåra för henne att bedöma.

– Det var 30 000 kronor här och 500 000 kronor där för underhålls­projekt utan underlag, jättekonstigt. Men jag kan inte byggbranschen, ekonomi­personal har oftast inte den sakkunskapen.

Det var inte heller hon som hade hand om fakturor för renovering, där det finns misstankar om fusk. Så när de ringde från huvudkontoret och undrade över bristande underlag fick Petra Lorenzby hänvisa till en annan medarbetare.

– Jag vet inte om de gick vidare och frågade henne. Med facit i hand är jag jätteglad att jag inte var så involverad.

Hon gjorde några försök att ställa frågor till sin chef fastighetsförvaltaren om fakturor där det bara stod »upparbetat«.

– Men det var som att stoppa huvudet i ett getingbo. Han hade alltid en förklaring, och ibland blev han också arg.

De beskriver den nu mutmisstänkte fastighetsförvaltaren som mycket burdus, dominant och ruffig.

– Det var ingen som vågade säga emot. Man ville verkligen inte stöta sig med honom. Man kunde bli utskälld inför alla, säger Berit Sandqvist.

Trots det var hon med och slog larm till en högre chef på huvudkontoret 2011, när en kollega utsattes för vad hon såg som återkommande kränkande behandling från chefens sida. Det ledde till en utredning där personalen intervjuades av en psykolog.

– Då fanns ett litet hopp om att något skulle hända, minns Petra Lorenz­by.

Men det blev ingen förändring. 2015 slutade fastighetsförvaltaren på egen begäran, i samband med en omorganisation.

Onsdagen den 25 januari 2017 sitter STs avdelningsordförande Bodil Lidholm på ett mbl-möte på Statens fastig­hetsverks dåvarande huvud­kontor i Gamla stan i Stockholm. Genom glasväggarna i mötesrummet ser hon plötsligt uniformerade poli­ser föra bort generaldirektör Björn Anders­son och myndighetens fastighets­direktör.

– Om jag inte missminner mig hade de handfängsel också, säger Bodil Lidholm. Det kändes som om hjärtat stannade. Det blev dödstyst i rummet, alla stirrade på varandra.

Mötet ajournerades omedelbart. Efter den dramatiska händelsen har tiden bara gått utan att utredningen fått ett avslut.

– Jag tycker att allt tar så förbaskat lång tid, säger Bodil Lidholm frustrerat.

Både hon och kollegan Kerstin Linder, som arbetar på ett annat kontor i Stockholm och också sitter i STs avdelnings­styrelse, verkar hysa en viss medkänsla med den brottsanklagade generaldirektören.

– Man ska inte lägga hela skulden på Björn, tycker Kerstin Linder. Han borde ha satt ned foten tidigare, men problemen i Rosersberg fanns redan innan han blev generaldirektör.

Bodil Lidholm och Kerstin Linder har, liksom andra som Publikt träffar på Statens fastighetsverk, nogsamt studerat Statskontorets granskning av myndighetens förvaltningskultur. Rapporten beställdes av regeringen efter skandalen och kom i höstas. Den är en skarp genomgång av allvar­liga brister och problem – såsom svagt ledar­skap, oklara ansvarsförhållanden, mobbning och lågt i tak.

Bodil Lidholm och Kerstin Linder delar Statskontorets bild.

– Det finns mycket i ledarskapet som jag och andra reagerat över under årens lopp, säger Bodil Lidholm. Vissa chefer är konflikträdda och tar inte tag i saker, andra är arroganta och aukto­ritära. Man har inte riktigt foku­serat på ledarrollen i chefsrekryteringar.

Det svaga ledarskapet har bidragit till att göra korruption möjlig, anser hon.

– Cheferna håller varandra om ryggen på ett sätt som jag tycker ibland kan vara felaktigt. Det var flera chefer som attesterade konstiga fakturor. Jag har kollat dem, och om jag hade fått dem hade jag börjat undra direkt.

De känner även igen sig i rapportens beskrivning av mobbningsproblem, tystnadskultur och repressalier mot kritiker.

– Det ser jag bara på mig själv, och flera andra på den avdelning jag arbetade på förut, säger Kerstin Linder frankt. Jag sitter i arbetsmiljökommittén, är skyddsombud och en av dem som har sagt ifrån. Jag blev tvungen att begära förflyttning på grund av min chef.

Bodil Lidholm säger att det blivit lättare att prata om kränkande sär­behandling, och att frågan numera ofta är uppe på bordet i samtal med arbetsgivaren.

– Människor lider oerhört mycket av det. Det kan vara att folk inte säger hej, att man blir osynliggjord. Cheferna är också väldigt dåliga på att höra av sig till personer som är långtidssjuka.

En specifik kritik i Statskontorets rapport gällde avsaknaden av gemensamma normer – Statens fastighetsverk framstår enligt Statskontorets utredare som många små kungadömen. Kerstin Linder och Bodil Lidholm håller med, och pekar bland annat på den geografiska spridningen av de runt 25 kontoren.

– Det är svårt att få alla att göra samma sak, konstaterar Kerstin Linder. För att få till det krävs en bra styrning.

Både Kerstin Linder och Bodil Lidholm uttrycker uppskattning för den vikarierande generaldirektören Birgit­ta Böhlin.

– Hon har gjort konkreta saker som att titta igenom styrdokument och policyer, och rett upp vem som ansvarar för vad. Det är jättebra och hon har verkligen jobbat, men det syns inte i orga­nisationen än.

Birgitta Böhlin är en veteran i svensk statsförvaltning och har suttit i ledningen för flera myndigheter. Hon hade vid 69 års ålder börjat njuta av pensionen och var på resande fot när hon fick frågan om hon kunde hoppa in på Statens fastighetsverk. Hon hade tidigare haft mot­svarande uppdrag på Tillväxtverket där general­direktören fått sparken med omedel­bar verkan.

– Jag fick veta att de behövde någon som kunde gå in och leda myndigheten en period. Jag förstod att de hade gått igenom en tuff period.

Birgit­ta Böhlin började på Statens fastighetsverk i april förra året. När Pub­likt träffar henne i november tar hon emot i tjänsterummet i det gamla riksbankshuset vid Järntorget i Gamla stan. Utsikten över Mälaren är anslående. Kanske hade hon tänkt sig att sejouren skulle bli mer kortvarig än den blivit, för hon påpekar att hon inte har flyttat en enda sak i rummet. Men i december fick hon flytta med till myndig­hetens nya huvudkontor på Söder­malm.

Birgitta Böhlin understryker flera gånger att hon gillar ordning och reda.

– Jag är en ganska trist typ. Jag tycker att det är väldigt viktigt med en stabil husgrund när man ska börja bygga ett hus. Här fanns gott om styrande doku­ment, men det saknades struktur, tydlighet och uppföljning av efterlevnaden.

Så hon började med att gå igenom den formella styrprocessen. Ledningen har presenterat pågående »åtgärder och arbete för en god förvaltnings­kultur« på intranätet, i form av ett fyr­sidigt Exceldokument. Under rubriken »Allmänt, ordning och reda« nämns exempel­vis centraliserad upphandling och stickprovskontroller av fakturor och hyressättning, och under rubriken »Uppföljning och återkoppling« sägs bland annat att riskanalyser ska ha »oegentligheter« som en särskild kate­gori.

Några punkter i dokumentet handlar om arbetsplatskultur. Statens fastighets­verk har inrättat en visselblåsarfunktion, och introduktionen av nyanställda har omarbetats för att fokusera mer på myndighetsupp­draget och statstjänstemannarollen. Men kulturförändring kräver långsiktighet och får i huvudsak tas om hand av en ny, ordinarie generaldirektör, säger Birgit­ta Böhlin.

– Som vikarie ska man ligga lite lågt med att bygga kulturer. Jag tror inte heller på gigantiska projekt med inhyrda konsulter, de tappas lätt bort när projekten är avslutade. Det är bättre att integrera kulturfrågorna i allt annat arbete.

En av dem som aktivt följde händelseutvecklingen när larmet gick om chefen i Rosersberg är Annika Flygare, chef för Statens fastighetsverks intern­revision. När Publikt träffar henne har hon nyss hållit en dragning för internrevisorskolleger med rubriken »Myndigheter i blåsväder – hur påverkas intern­revisionen«.

I bild nummer sex, om »den mediala vidden«, framkommer att det under en treveckorsperiod från 24 januari 2017 skrevs 1 395 artiklar om korruptionsmisstankarna. Nästan alla, 97 procent, var negativa. »I normala fall är förhållandet det omvända.«

Det blev diskussion bland intern­revisorerna.

– Ett dilemma som vi pratade om var hur lång tid en myndighet får ta på sig när det gäller att agera mot misstänkt korruption, berättar hon.

Även om annika flygare säger sig vara irriterad på TV4, som enligt henne framställde det som att myndig­heten inte agerat alls, konstaterar hon att ledningens agerande inte var »så skyndsamt«.

– Fastighetschefen fick sluta, och då sa generaldirektören att han hoppades att det skulle rinna ut i sanden. Det var det dummaste han kunde säga!

I stället bildade Annika Flygare en spontant organiserad grupp tillsammans med några andra personer på Statens fastighetsverk för att undersöka vad som hänt.

För egen del gick hon igenom faktu­ror från 2014 och 2015 – först senare förstod hon att man måste gå längre bakåt i tiden. I fakturorna fanns indi­ka­tioner på felaktigheter.

– Det kunde till exempel vara flera fakturor per dag från samma företag. Man kunde ana att det var för att komma under attestgränsen där fastighets­direktören måste godkänna.

Hon var också på besök i Rosersberg och uppfattade att det fanns problem med arbetsmiljön. Folk var väldigt rädda, säger hon.

– Oegentligheter och brister i arbets­miljön går ofta hand i hand. Det borde ha varit en signal uppåt i organisationen.

En lärdom av de dramatiska händelserna är att man ska överlämna misstankar till Polisen så fort som möjligt, anser Annika Flygare.

– De har professionen och resurserna.

Tillbaka till fikarummet i Rosersberg. Det har börjat skymma utomhus när en man glider in genom dörren, nickar och försvinner in i ett kontorsrum. Han är en av myndighetens många konsulter, och tjänstgör till­fälligt som chef. Ingen vet hur länge den tillfälligheten ska pågå.

Petra Lorenzby upplever att det har blivit lugnare, och själv har hon fått mer stimulerande arbetsuppgifter tack vare förändringar som den nya fastighetschefen genomfört. Men alla kollegerna känner sig brända av det som hänt, tror hon, och osäkerheten om framtiden är fortfarande stor.

– Det kanske behövs en omstart, säger hon. I så fall behöver man byta ut många chefer. Och alla måste förstå vad statsförvaltningen är.