Annons:
arbetsdomstolen
Fördjupning
AVSusanne ErikssonTyck till!

Tar strid om villkoren när myndighet flyttar

"Jag har inget att förlora", säger Annelie Carlsson. Hon har valt att stanna i Stockholm när hennes myndighet flyttar till Karlstad. Nu tar STs förbundsjurist Veera Littmarck strid för hennes villkor i Arbetsdomstolen. Domstolens utslag blir viktigt även för medarbetare på andra myndigheter som omlokaliseras.
Veera Littmarck, förbundsjurist ST.Bild:Casper Hedberg
ST-medlemmen Annelie Carlsson ville inte flytta med Fastighetsmäklarinspektionen till Karlstad.Bild:Casper Hedberg

Lite sned av en tung väska på axeln skjuter STs förbundsjurist Veera Littmarck upp Arbetsdomstolens mäktiga svarta träport i Ryningska palatset i Gamla stan i Stockholm.

Klockan är 8.28 och det är en dryg halvtimme kvar innan förhandlingarna ska börja.

– Det är lite anspänning. Det känns högtidligt att gå in i de här gamla fina lokalerna, säger hon.

Det vanligaste vid tvister mellan fack och arbetsgivare är att man kommer överens om en förlikning. Det här är Veera Littmarcks tredje fall som gått hela vägen till huvudförhandling, det vill säga att parterna möts öga mot öga i en rättssal.

De två första målen vann hon.

Hon har inte sovit någonting i natt, säger hon glatt. Visserligen var hennes son hos en barnvakt. Men hennes man, som jobbar på en oljerigg i Norge, stökade runt mitt i natten för att åka till jobbet klockan fem.

– Det känns bra ändå, säger hon.

Veera Littmarck är väl medveten om målets principiella betydelse. Den fråga som ska prövas är om anställda på en myndighet som omlokaliseras är skyldiga att arbeta var som helst i Sverige. ST anser att man är arbetsskyldig på den ort där man anställts och arbetat. Arbets­givarverket hävdar i stället att man är arbetsskyldig i hela landet, oavsett var myndigheten är placerad.

Utslaget får betydelse för anställda som inte vill flytta med, eftersom uppsägningstiden är mycket kortare om den anställde själv måste säga upp sig än om arbetsgivaren gör det. Det påverkar också deras rätt till a-kassa.

Målet gäller Fastighetsmäklarinspektionen, som ligger i Stockholm, och som var den första myndighet som den nuvarande regeringen beslutade att omlokalisera. Från 1 december 2017 ska verksamheten bedrivas från Karlstad.

ST företräder två medlemmar på Fastighetsmäklarinspektionen och samarbetar med fackförbundet Jusek, som för talan för fyra av sina medlemmar.

Arbetsdomstolens lokaler utstrålar ålderdomlig pondus – både utanför och innanför.

Utomhus omges den gamla porten av en magnifik sandstensportal från 1600-talet. Två kvinnofigurer, en på varje sida, symboliserar ”tro” och ”hopp”.

Och hoppas är just vad ST-medlemmen Annelie Carlsson gör när hon anländer, först av alla, den här soliga oktoberdagen. Hennes klarrosa jacka lyser i klar kontrast mot de kala väggarna och de vita takvalven precis innan­för porten.

– Jag är nog lite motvalls, småler hon. Tycker det behövs lite färg.

Hon tvekade aldrig att låta ST driva hennes fall.

– Jag har inget att förlora. Jag kan inte få något värre.

Annelie Carlsson berättar att hon började som praktikant på Fastighetsmäklarinspektionen 2010 och fick fast anställning som registratorsassistent 2011.

Hon var hemma och vabbade den där dagen i september 2016 då hennes chef ringde och sade att regeringen fattat beslut om att Fastighetsmäklarinspektionen skulle omlokaliseras till Karlstad.

– Jag blev chockad och tänkte att det inte kan vara sant. Det har aldrig före­svävat mig att jag skulle bli tvungen att jobba någon annanstans än i Stockholm.

Sedan dess har de flesta av de då 18 anställda på Fastighetsmäklarinspektionen sagt upp sig eller begärt tjänstledigt.

– Det går ju inte att pendla till Karlstad. Jag har en elvaårig dotter och hon vill verkligen inte flytta. Och inte jag heller, säger Annelie Carlsson.

Arbetsdomstolens utslag kommer att vara avgörande för hur lång tid hon får på sig för att ställa om till ett nytt jobb.

Om facken får rätt kan hon bli uppsagd av arbetsgivaren och få åtta månaders uppsägningstid och a-kassa efter sju dagars karens. Men om hon måste säga upp sig själv, som Fastighetsmäklarinspektionen och Arbetsgivarverket hävdar, är hennes uppsägningstid två månader och hon riskerar att bli avstängd från a-kassan i 45 dagar.

– Hade hon varit privat anställd så hade hon haft längre uppsägningstid

och längre tid på sig att ställa om. Vi hävdar att så borde vara fallet även för statligt anställda, säger Veera Littmarck.

Att fallet är av principiell betydelse märks inte minst för att andra fackförbundsjurister och myndighetsjurister samlats i väntsalen. Det hejas och kramas. Vardagliga trätomål och motsatta uppfattningar verkar ha fått stanna hemma vid förhandlingsbordet.

När klockan närmar sig nio öppnas den stora ekdörren till sessionssalen. I salen möts gammalt och nytt. Taket består av breda omålade träplank och massiva bjälkar. Lamporna är designa­de vita bollar som till synes svävar ovanför åhörarna.

Annelie Carlsson och hennes arbetskamrater från Fastighetsmäklarinspektionen sätter sig långt bak i salen, på de långa bänkarna med svart skinnklädsel.

Det är facken som stämt arbetsgivaren staten. Så Veera Littmarck och Per-Olof Persson förbundsjurist på Jusek, sätter sig på kärandesidan, längst fram till vänster. På andra sidan sätter sig svaranden, Arbetsgivarverkets jurister Brita Hybbinette och Hedda Mann, som företräder staten i målet.

Det är nästan fullsatt i lokalen när sorlet plötsligt lägger sig och åhörarna reser sig.

Genom en dörr framme till höger kommer det in sex kostymklädda män och en kvinna. De går på rad och intar sina stolar på det upphöjda podiet.

– Mål A 82/17, Fackförbundet ST mot staten, inleder rättens ordförande, Jonas Malmberg, som sitter i mitten på en svart stol som är lite högre än de andras.

Han är tidigare professor och skrev sin doktorsavhandling om just anställningsavtal. Han har också skrivit något som ses som ett standardverk inom området – boken ”Anställningsförhållandet: inledning till den individuella arbetsrätten”, som används flitigt på landets högskoleutbildningar.

När det blev klart att han skulle vara rättens ordförande konstaterade Veera Littmarck att ”det är bra med en domare som har tänkt till om frågorna tidigare”.

Hon är den som ska inleda förhandlingarna. Framför sig har hon ett par svarta pärmar med handlingar. Vänd mot rätten säger hon att hon och Per-Olof Persson kommer att ”växelsjunga”, och att det som hon säger också gäller för Jusek och vice versa.

– Vi yrkar på att Arbetsdomstolen ska förklara att våra medlemmar inte är skyldiga att stadigvarande utföra arbete i Karlstad, säger hon med hög, stadig stämma.

ST stämde staten i juni, så hon har levt med målet länge, men läst in sig på viktiga handlingar och litteratur allt mer intensivt de senaste veckorna.

Det hör inte till vanligheterna att ST stämmer arbetsgivaren – ofta löser man oenigheter i förhandlingar, både lokalt och centralt.

– Fastighetsmäklarinspektionens verksamhet har bedrivits i Stockholm som enda driftsställe. Berörda medlemmar har utfört arbete i Stockholm, fortsätter Veera Littmarck.

Ett mummel uppstår och ett påpekande om att det hörs lite dåligt.

– Det är mycket publik i dag, säger rättens ordförande Jonas Malmberg och ler mot det sextiotal åhörare som samlats.

Mikrofonerna rättas till och Veera Littmarck fortsätter med att påtala för rätten att det är på sin plats att kunna sin geografi – att Karlstad ligger 310 kilometer från Stockholm. Att det tar ungefär 3,5 timmar att köra bil, och 2,5 timmar för ett snabbtåg – enkel väg.

Veera Littmarck understryker också att det inte finns något skriftligt anställningsavtal som båda parter skrivit under.

– Det finns alltså inget avtalat i frågan.

Hon ber rätten att titta på aktbilaga 23, som är ett utdrag ur ett beslut i ett personalärende – Annelie Carlssons anställningsbevis.

– Det framgår inte jättemycket alls egentligen. Ingen anställningsort. Nere i sidfoten ser man myndighetens adress och postadress här i Stockholm.

Hon konstaterar också att lokala parter i den förra omlokaliserings­vågen hade förhandlingslösningar som i flera fall gav de anställda samma villkor som de skulle haft om de blivit uppsagda på grund av arbetsbrist.

Därefter är det statens tur att lägga fram sin sak.

– Staten bestrider käromålet och gör gällande att parterna faktiskt avtalat om arbetsskyldighet oavsett på vilken ort verksamheten bedrivs. Det här menar vi eftersom ingen ort angivits, säger Arbetsgivarverkets Brita Hybbinette. 

Arbetsgivarverket trycker på att det som gällt vid tidigare omlokaliseringar är att anställda som inte velat flytta med en omlokaliserad myndighet sagt upp sig själva, även om man haft förhandlingslösningar.

Innan det är dags för slutpläderingar är det paus. ”Det finns inget kaffe här i lokalerna – så ni måste gå ut”, upplyser domaren.

Efter pausen kommer Annelie Carlsson tillbaka med en pappersmugg med kaffe. Hon för med sig en doft av frisk höstluft.

Den muntliga förberedelsen ägde rum i domstolen för någon månad sedan.

– Då var det egentligen mer pirrigt, säger hon.

Men tack vare de förberedelser som gjorts och det stöd hon fått känner hon sig nu trygg i situationen.

Hon är kritisk till hur arbetsgivaren har hanterat beslutet om omlokalisering. Trots STs påstötningar har man inte varit tillmötesgående.

– Vi har fått mycket stöd från ST, men vår ombudsman har fått stånga sig blodig, utan så mycket resultat.

Hon tycker att det är bra att fack och arbetsgivare kan pröva frågor i Arbetsdomstolen.

– Det är inte bara oss det rör, utan det här blir vägledande för alla som har en statlig anställning. Om det är som Arbetsgivarverket hävdar, kan alla statliga tjänster flyttas vart som helst i landet, utan att anställda har något att säga till om. Jag skulle gärna fortsätta jobba inom staten, men skulle det bli som Arbetsgivarverket vill så vet jag inte om jag skulle våga det.

Efter den första sittningen är hon lite orolig, säger hon.

– Det som arbetsgivarsidan för fram med sådan självsäkerhet känner jag ju inte till. Det man undrar är ju om det är så här självklart som de säger, eller om det bara låter så.

Fackförbunden är först ut även i slutpläderingen.

I den så kallade sakframställan har Arbetsgivarverket hänvisat till äldre förarbeten från 1975 om vad som gäller vid omlokalisering. Veera Littmarck försöker på punkt efter punkt sticka hål på Arbetsgivarverkets argumentation:

– På den tiden hade vi en offentligrättslig reglering och en omplaceringsförordning som reglerade sådana här situationer. Den upphävdes på 1990-talet. Nu anser vi att anställningen främst vilar på anställnings­avtalet och i det saknas placeringsort. Utgångspunkten är därför att arbetsskyldighet råder på den ort där man faktiskt anställdes och arbetat.

Juseks förbundsjurist Per-Olof Persson fyller på:

– Det är oss främmande att statens arbetstagare helt ovetande skulle ha tagit på sig att ingå ett anställnings­avtal om att arbeta på annan ort än den som de anställts på.

När det är Arbetsgivarverket tur förklarar dess jurister att de känner sig bundna att följa vad de anser är gällande rätt vid omlokalisering – att om det inte framgår annat av anställnings­beviset, är man arbetsskyldig oavsett ort. Det är också den inställning och det råd som de förmedlar till myndighetscheferna.

– Skulle förbundens uppfattning vara riktig skulle det uppstå större kostnader för staten på grund av längre uppsägningstider, säger Brita Hybbinette.

Till slut förklarar rättens ordförande förhandlingen avslutad och alla reser sig och börjar lämna lokalerna. Annelie Carlsson ska gå tillbaka till jobbet på Fastighetsmäklarinspektionen i Stockholm.

– Det är jättejobbigt att ha det här över sig så klart. Man önskar att den här osäkerheten inte fanns. Att man visste vad det är som gäller, att det redan var klarlagt.

Hon tycker att Veera Littmarck gjorde en bra slutspurt.

– Jag känner att vår sida fick fram väldigt bra argument. Men det känns ändå som att det är 50–50 hur det här kommer att sluta.

Veera Littmarck är nöjd med dagen.

– Jag tycker att det gick som förväntat. Det framkom ingenting som för­vånade mig egentligen och jag kände att vår argumentation fungerade bra. Nu ligger det i domstolens händer.

Domen väntas 15 november.

Avgjorde 77 mål förra året

  • Grundprincipen är att en facklig organisation stämmer en arbetsgivare inför Arbetsdomstolen, AD, för en medlems räkning. Om arbetsgivaren inte har kollektivavtal ska talan i normalfallet väckas i tingsrätt.
  • En anställd som inte är med i facket måste väcka talan vid tingsrätten och riskerar då att vid en förlust själv få stå för rättegångskostnaderna.
  • En dom från tingsrätten kan överklagas till Arbetsdomstolen. För prövning krävs dock att Arbetsdomstolen meddelar prövningstillstånd.
  • 2016 avgjorde Arbetsdomstolen 77 mål.
STs fall i Arbetsdomstolen

Vilka fall som ST ska driva i Arbetsdomstolen avgörs av STs rättshjälpskommitté. Rättshjälps­kommittén består av förbundsordföranden och de två vice ordförandena.

Sedan 1 januari 2007 har ST väckt talan i tjugotvå mål, varav tjugo i Arbetsdomstolen och två i tingsrätt. I fem av dessa har det gått så långt som till dom.

ST har vunnit fyra av målen och förlorat ett, två mål är ännu inte avgjorda. Femton fall har avgjorts genom för­likning.

Så har domstolen dömt i STs mål

En kronoinspektör beordrades att upphöra med sitt uppdrag som god man eftersom Kronofogden ansåg att det var en förtroendeskadlig bisyssla. ST drev fallet till Arbetsdomstolen och menade att bisysslan var samhällsnyttig och att risken för att den skulle skada myndighetens anseende var försumbar. ST vann målet.

En civilanställd medarbetare vid Polisen som dömts för misshandel sades upp, vilket är rutin hos myndigheten. ST ansåg att det fanns förmildrande omständigheter och att man borde göra en bedömning i varje enskilt fall. ST vann målet.

En anställd sades upp från Försäkringskassan med motiveringen att hon handlagt ärenden där hon var jävig. ST drev fallet till Arbetsdomstolen som konstaterade att tjänstemannen inte medvetet handlagt närståendes ärenden, men att hon brustit i sin kontroll. ST vann målet.

En ST-medlem hade fått en tjänst som rektor vid Same­skolan i Jokkmokk. Men Same­skolstyrelsens ordförande, som inte var närvarande när beslutet fattades, ville se en annan person som rektor och ST-medlemmen fick aldrig tillträda tjänsten. ST stämde Sameskolstyrelsen inför Arbetsdomstolen för ogiltigt avskedande. ST vann målet.

Anställda vid tågbolaget Euromaint Rail, som tidigare varit anställda vid SJ, förlorade sin rätt till tidig pensionsålder i samband med att Euromaint tog över verksamheten från SJ AB. Både ST och Seko stämde bolaget inför Arbetsdomstolen för brott mot kollektivavtalen. Facken förlorade.

Bli den första att tycka till!