Tove Janssons okända bildskatt

KULTUR: KONST2014-06-17

Mumintrollen, Snusmumriken och ilskna Lilla My gjorde Tove Jansson berömd över hela världen. Men hon kunde inte släppa sin dröm om att också slå igenom som bildkonstnär.

Av:  Carl von Schéele

I Finland uppmärksammas hundraårsminnet av Tove Janssons födelse under hela året. I samband med jubileet gör dokumentärfilmaren Charlotte Airas sin tredje film om Mumintrollens skapare. Den visar en ganska okänd sida av Tove Jansson.

– Jag vill visa målaren Tove, som motvikt till Muminmamman. Mycket lite har producerats om hennes måleri, men tack vare jubileet fanns ett unikt tillfälle att få tillgång till hennes verk, som är spridda runt om i Finland, säger Charlotte Airas.

Tove Jansson beskriver sina konstnärliga ambitioner i brev till sin nära vän Eva Konikoff.

– Men så publiceras Muminböckerna och Toves situation blir hemskt intressant. Vad händer med en människa när hon blir berömd i hela världen, men inte för sin stora dröm, som är att slå igenom som bildkonstnär?

Tove Jansson växte upp i en konstnärsfamilj. Hennes dominante pappa Viktor »Faffan« Jansson var en hyllad skulptör. Han var klassiskt skolad, hade svårt för konstens moderna riktningar och enligt Tove Janssons egen beskrivningtyckte han inte om kvinnor – utom två. Han älskade sin fru, konstnären och illustratören Signe »Ham« Hammarsten Jansson, och sin dotter Tove Jansson.

Tove Jansson hade ärvt sin fars envishet. Tidigt i sin ungdom på 1930-talet tog hon hem vänner som var vänster­sympatisörer eller judar, trots faderns tyskvänlighet. När hon blivit en del av de unga konstnärskretsarna levde hon i flera förhållanden med män utan att vara gift, vilket stred mot tidens konvention. Några år senare inledde hon ett förhållande med Tuulikki Pietilä. Hon blev Tove Janssons livskamrat i 50 år.

Som ung utbildade sigTove Jansson till professionell konstnär. Hon studerade på flera konstskolor i Helsing­fors och Stockholm, uppmärksammades och ansågs som mycket lovande. Vid sidan av måleriet tillhörde hon på 1940-talet Nordens främsta satirtecknare och visade enastående mod när hon drev med både Hitler och Stalin under andra världskriget.

I dag känner den finländska allmänheten henne som sagoförfattare, medan måleriet sedan länge är glömt av geme­ne man.

– När man finner en skattgömma vill man visa upp den, säger Charlotte Airas.

Tove Janssons stora inspirationskälla var impressionisterna – och bland dem särskilt Cézanne– samt Henri Matisse. Hennes sätt att behandla färg och ljus har tydlig koppling till dessa förebilder.

Hon målade framstående självport­rätt under hela sin karriär. Hennes familj och vänkrets avbildades i motiven, liksom de miljöer hon levde i och de gator hon gick på. Och hon hade en förkärlek för stilleben.

Under jubileumsåret lyfts Tove Janssons måleri fram i en retrospektiv utställning på nationalmuseet Ateneum i Helsingfors.

– Hon har gjort en handfull mästerliga arbeten och mycket som är halvbra. Utställningen på Ateneum visar detta och jag tror att avsikten är att ge en ärlig bild av hur en konstnär arbetar, säger Charlotte Airas.

Kurator för utställningen är Tuula Karjalainen, som nyligen gav ut en biografi om Tove Jansson. Där visar hon hur Muminskaparen under hela livet värderade konsten högst.

– Många av de första verken som är från studietiden och 1940-talet är jätte­fina. Men sedan kom kriget. Hon var tvungen att göra mycket annat för att överleva, vykort och sådant. Hon blev deprimerad och kriget klippte av något viktigt i henne.

– På vissa områden, till exempel när hon gjorde självporträtt, är hela serien lysande.

Under krigsåren skrev Tove Jansson Muminhistorier för att trösta sig själv. Några år senare gavs den första boken ut och snart var Mumin en succé över världen.

När hon kom upp i medelåldern och var den firade sagoförfattaren hamnade hennes konst i skuggan av Mumin­dalen, men långt upp i sextioårsåldern strävade hon fortfarande efter erkännande som konstnär.

Bland hennes sista målningar finns ett uppmärksammat självporträtt, som skapades under en resa till Paris.

– Det blir hennes svanesång som målare. I Paris skapar hon 1975 det självporträtt som hon kallar den fula bilden, men som är det bästa som hon har gjort! säger Tuula Karjalainen.

– Tyvärr hade hennes värld förändrats. Hon hade fullt upp med Mumin­trollen, Muminfilmer och utställningar. Sedan länge hade hon skrivit vuxen­böcker och måste överväga vad hon skulle ägna sig åt. Då fanns det inte längre tid för bildkonst.

– Där slutade måleriet, konstaterar Tuula Karjalainen.

Tove Jansson.
Tove Jansson.
Självporträttet "Den fula bilden" från 1975.
Självporträttet "Den fula bilden" från 1975.

Tove Jansson

  • Dokumentärfilmen om Tove Janssons liv och måleri visas i SVT 8 augusti.
  • Tuula Karjalainens biografi Tove Jansson: Arbeta och älska gavs ut i december 2013 (Norstedts).
  • Utställningen om Tove Janssons måleri på Ateneum i Helsingfors pågår till 7 sep­tember, sedan turnerar den i Japan.
  • Allt om jubileumsåret finns att läsa på tove100.se, där även höstens arrangemang i Sverige redovisas.
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA