Annons:
Kriminalvården
Debatt
AVJohanna NilssonTyck till!

Vi kan bli bättre på att ge stöd

Jobbet att stötta och motivera häktade personer har varit utmanande och berikande för uppsökaren Johanna Nilsson. Men arbetet borde samordnas bättre utifrån klientens behov, anser hon.

För snart ett år sedan tog jag för första gången på mig larmet och begav mig in i den speciella miljön på säkerhetshäktet. Min tjänst kallas för upp­sökare och handlar om att stötta och motivera de häktade till förändring. 

Att få möjligheten att bidra till att människor ska få ett bättre liv känns stort och viktigt. För deras egen skull, men lika mycket för brottsoffrens skull och för alla andra i samhället som påverkas av droger­nas, våldets och kriminalitetens framfart.

Året som gått har varit det mest utmanande i mitt arbetsliv. Det har varit berikande och lärorikt. Men det har också varit tufft. Riktigt tufft. Samtalen och kontakten med de häktade klienterna har ibland känts överväldigande och omtumlande.

Jag har mött klienter vars berättelser om sina liv berört mig starkt. Människor som valt den kriminella vägen, med ofattbara handlingar som resulterat i fruktansvärda konsekvenser. 

Men det är ändå inte kontakten med klienterna i sig som har varit tuffast. Det allra mest påfrestande har varit att få den kontakten att fungera medan allt annat pågår runt omkring.

Klienterna har möten med frivården, besök av anhörig och polisförhör. Måltider, promenad och dusch. Och samtal med präst eller psykolog, eller provtagning hos sjukvården. Plötsligt går ett larm. Verksamheten stoppas och inga klienter får ta emot besök. Kanske hävs häktningen och snopen står jag utanför celldörren utan någon att fortsätta samtala med. Att klienter förflyttas till ett annat häkte händer med jämna mellanrum och med ens blir vår kontakt abrupt avslutad. Och ibland är klienten så pass skör att det inte är läge att träffas när jag hade tänkt. 

I arbetet som uppsökare behövs en stor portion tålamod, acceptans och ödmjukhet. Förmågan att kunna vara här och nu och ta tillvara på de stunder som ges är avgörande. 

Ibland känner jag att kraften sinar. Jag blir osäker på vad jag egentligen bidrar med. Den komplexa logistiken och allt som händer i tillvaron för de klienter jag arbetar med får mig ibland att fundera över hur jag ska kunna skapa förutsättningar för att kunna göra skillnad.

Som det ser ut i dag kan det hända att en häktad får besök av polis, häktets psykolog, socialtjänsten och mig som uppsökare under en och samma dag. Då är risken stor att klienten inte får möjlighet att reflektera och på allvar ta till sig av det som sagts i sam­talen och det stöd som erbjuds – i värsta fall blir känslan splittrad. Det blir inte bra för någon.

Under året som gått har jag tänkt om. Tänk om vi inom Kriminalvården kunde hitta mer förutsägbara och klientanpassade arbetsformer när vi och de andra samhällsaktörerna möter klienterna. Tänk om samarbetet mellan Kriminalvården, Polisen och rättsväsendet i stort kunde samordnas bättre utifrån klientens behov och förutsättningar. Och tänk om vi som arbetar inom Kriminalvården skulle kunna hitta ännu bättre sätt att erbjuda klienterna stöd, i rätt omfattning och vid noga utvalda tillfällen. Och ge dem utrymme att reflektera däremellan. Utifrån sina egna behov i stället för utifrån häkteslogistikens förutsättningar. Jag är övertygad om att vi då skulle nå ännu fler och bidra till ännu mer motivation och drivkraft till förändring. Så att fler kan komma bättre ut.

Jag känner mig hoppfull och förväntansfull. Jag tror att det kan gå. För allas skull. Klientens, brottsoffrens och alla andra runtom i samhället. Och för vår egen skull. För alla oss som lägger ner vår själ i arbetet med hjälpa människor att komma bättre ut i samhället igen. Vi är många. Både inom häktet och i hela samhället.

Jag ser fram emot att fortsätta tänka om. Och bjuder med glädje in fler till att tänka om tillsammans med mig.

Johanna Nilsson, Uppsökare, Kriminalvården

 

Bli den första att tycka till!