65 timmar – nej tack!
EU-kommissionens förslag om att tillåta en arbetsvecka på 65 timmar är ett direkt angrepp på alla anställda i Europa. Kommissionen bortser helt från sociala och mänskliga behov.
Att jobba 65 timmar i veckan – tio timmar varje vardag och fem timmar på söndagar.För de flesta är det naturligtvis en orimlighet. En säker väg för att bryta ned människors hälsa.Men det kan faktiskt bli verklighet i och med EU-kommissionens förslag till förändring av det så kallade arbetstidsdirektivet.
Drivande kraft bakom detta skamliga förslag har varit kommissionären Stavros Dimas. En 63-årig f d advokat och bankman, sedan många år aktiv konservativ politiker i Ny demokrati i hemlandet Grekland.
Den mest uppseendeväckande delen av förslaget gäller alltså veckoarbetstiden. I dag är taket 48 timmar i veckan.
Nu vill EU-kommissionen tillåta 65 timmars arbetsvecka. Förutsättningen är att kollektivavtalet tillåter detta och att den anställde går med på det. Om kollektivavtal inte finns ska arbetsgivaren kunna skriva individuella avtal med varje anställd.
Hela förslaget är naturligtvis ett kraftfullt angrepp på de anställda och facket.
Det är som gå över 100 år tillbaka i tiden med den tidens omänskliga arbetstider.
Kampen för kortare arbetstid var en facklig huvudfråga redan i slutet av 1800-talet. Att stoppa arbetsgivarna från att utnyttja de anställda under dygnets alla timmar var i själva verket en av grunderna för bildandet av fackföreningar. »Normalarbetsdag« blev ett återkommande krav vid möten och demonstrationer.
År 1919 skedde genombrottet i Sverige; då infördes 48 timmars arbetsvecka. Men det dröjde ända till 1973 innan 40-timmarsveckan kom.
Kraven på kortare arbetstid har hittills i Sverige drivits hårt av fackföreningsrörelsen. Men i takt med en stramare ekonomi och skärpt konkurrens från omvärlden har den fackliga rösten blivit allt svagare. Fortfarande finns dock en utbredd opinion för förkortad arbetstid.
Det tycks som om EU-kommissionen med sitt förslag tappat all förmåga att se till sociala och mänskliga behov.
Den talar enbart för krassa arbetsgivar- och näringslivsintressen. Både förslaget till nytt arbetstidsdirektiv och det om tjänstedirektivet kan ses som en del av Lissabonprocessen, EU-idén om att göra Europa till den mest konkurrenskraftiga regionen i världen.
Men det här kan väl aldrig bli verklighet i Sverige, kan någon invända. Vi har en lagstiftning om 40 timmars arbetsvecka.
Den svenska lagen gäller i Sverige. Det är riktigt. Men redan idag finns arbetsgivare med åsikten att vi behöver bara ett regelverk om arbetstiden, nämligen EU-direktivet. Och vad talar för att en annan regering i Sverige inte skulle vilja att anpassa svensk lag till EUs standard.
Frågan slutförhandlas just nu inom EU med sikte på en överenskommelse vid ministerrådsmötet den 7 december.
Den svenska regeringen, som står tämligen ensam, säger nej till 65-timmarsveckan, men vill försöka hitta en kompromisslösning.
Europafacket säger ett rungande nej.
Risken är uppenbar att löntagarna och fackföreningsrörelsen kommer att lida ett stort nederlag.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
Så sker också ofta. Även i mediesektorn är det vanligt med ex 10-timmarspass och 50-timarsvecka. Detta kompenseras i och för sig med längre efterföljande ledighet så att den genomsnittliga arbetstiden per vecka och månad inte blir så lång.
Men, det är likväl ett avsteg från lagen som av någon anledning accepteras.
Motsvarande förekommer även inom sjukvård och industri.
Så vad gnäller den svenska regeringen egentligen över när de själva tillåter arbetstider långt över den lagstadgade?