Andres Lokko: Aldrig en Londonpappa med barnvagn
Jag förstår fortfarande inte hur mina vänner i London, många av dem med väldigt irreguljära inkomster, ens vågade skaffa familj.
Pow! Plötsligt förändras gatubilden och man ser helt andra saker än tidigare.
Jag blev pappa för första gången i mitten av januari. Under hela graviditeten bodde jag fortfarande i London, staden som var mitt hem i över sex år.
Jag hade inte ens märkt barnvagnarna förut. Nu var de det enda jag kunde se. Och 99 procent av dem drogs av kvinnor.
När jag åt frukost eller lunch på mitt lokala fik i Notting Hill så var där bara mammor vart jag än vände blicken. Ensamma mammor, mammor med en annan mamma eller mammor i stora klungor.
Men aldrig en enda ynka pappa.
Möjligen såg jag en och annan pappa med babybjörn på magen någon lördag eller söndag. Då var jag övertygad om att det rörde sig om en skandinavisk familj på semester.
Bland alla de brittiska vänner som under mina Londonår har skaffat barn har – med ett enda undantag – kvinnorna automatiskt tagit ledigt från jobbet för att bli heltidsmammor.
Som hyfsat modern svensk har det här känts väldigt främmande.
Anledningarna var nämligen väldigt sällan ekonomiska. Flera av de nyblivna mammorna i min bekantskapskrets tjänar betydligt mer än sina män. Men de flesta såg bara frågande på mig när jag lite försiktigt tog upp ämnet.
Som om det vore en självklarhet.
Sakta men säkert lärde jag mig alltmer om svårigheterna med att ha barn i London.
Hur få stationer i det uråldriga tunnelbanenätet som har hiss eller ens en rulltrappa. Men också hur brittiska fäder bara hade rätt till tio dagars betald föräldraledighet.
Det förklarade förstås en hel del. Och trots att reglerna – tack vare EU – håller på att förändras tar det betydligt längre tid att förändra invanda mönster.
Fast den största chocken var nog att en förskoleplats i London kostar tjugo till tjugofem gånger mer än i Sverige.
Jag förstår fortfarande inte hur mina vänner, många av dem med väldigt irreguljära inkomster, ens vågade skaffa familj.
Tack vare dessa obegripliga barnomsorgspriser möts de fattigaste och de rikaste i Storbritanniens största städer. Där mödrarna från den övre medelklassen väljer att vara hemma med sina barn för att de kan och har råd, tvingas arbetarklassens kvinnor vara det för att de inte har något alternativ.
När jag flyttade tillbaka till Sverige möttes jag av en radikalt annorlunda gatubild. Här är ju män med barnvagnar sedan länge en självklarhet. Men efter alla dessa år i ett så mycket mer renodlat kapitalistiskt samhälle kunde jag knappt dölja stoltheten över hur mycket längre vi kommit i jämställdhetsfrågor.
Jag hade nästan glömt det tills jag själv kunde se mig drabbas av alternativet.
Mycket av det vi tar för givet, har vant oss med och knappt tänker på saknar fortfarande motstycke ens i många västeuropeiska länder.
Att komma tillbaka till Stockholm kändes verkligen som att lämna det sena femtiotalet och återvända till vår tid.
Andres Lokko är journalist och manusförfattare
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
