Christian Örjestål: Missa inte vetenskapsmännen

KULTUR2006-02-22

Lukten av svett och gammal avslagen öl gör att den mörka och fuktiga källaren plötsligt känns än mindre. Takhöjden är begränsad och bartendern får huka sig ned för att servera sina gäster.

Av:  Christian Örjestål

Trots detta lyckas två unga, lättklädda kvinnor med konsten att genomföra ett slags åmande dansnummer på bardisken. Det är som en scen ur filmen Coyote Ugly – med betoningen på ugly. Ölen är gratis men inte speciellt god. Säkert inte särskilt stark heller. På övervåningen börjar ett band spela.

Källarbaren på Terrace Club vid universitetet i Princeton är, enligt min smak, lite för mycket av det goda. Jag tar trappan upp i fem snabba.

Därför ser jag en halvtimme av ganska usla Brooklyn-bandet The XYZ Affair innan ett sprudlande We Are Scientists intar den persiska matta som fungerar som scen för kvällen. Sångaren Keith Murray spelar med en antik lampskärm på huvudet medan basisten Chris Cain utmanar sin egen säkerhet med det ena akrobatiska infallet efter det andra. Skäggige Michael Tapper spelar sitt maniska trumspel som om det regnar. Det är strålande. Som om Cirkus Scott är på besök. På ett bra sätt!

Missa inte bandets enda Sverigespelning på Debaser i Stockholm den 11 mars.

Den 1 mars släpps debutalbumet With love and squalor (Virgin/EMI).

Jag har köpt en ny stereo. Den är sjukt bra och aldrig har det varit lika roligt att lyssna på musik hemma. De tio första skivorna som spelades var: Gene Clark – White light, Redd Kross – Phaseshifter, The Shorebirds – Ribbon, Roxy Music – For your pleasure, The Byrds – Sweetheart of the rodeo, Television Personalities – And don’t the kids just love it, Talking Heads –Talking Heads:77, Jackie Deshannon – What the world needs now, The Strokes – First impressions of earth och Sam Cooke – Night beat. Nästan bara manliga röster alltså… Men å andra sedan väger Jackie Deshannon upp för det mesta. Den som missat Jackie har missat mycket.

Klassikern: En av världens bästa debutalbum. Ja, det finns förvisso många fantastiska debuter men Brian Enos Here come the warm jets från 1974 är på något sett reserverad en helt egen klass. Speciellt med tanke på att Eno, som medlem i Roxy Music och bara något år tidigare, varit högst delaktig i födseln av två av det tidiga 70-talets riktiga mästerverk: Roxy Music och For your pleasure. En fantastisk bedrift.

Skönt! Jenny Lewis från halvtaskiga Rilo Kileys är aktuell under eget namn. Till sin hjälp har hon en stabil indiemaffia med skönt spretige M Ward i spetsen. Jenny Lewis with The Watson Twins har med Rabbit Fur Coat hittat helt rätt. Äntligen!

OSkönt! Arctic Monkeys kan nog prisas som förra årets mest överskattade ensemble. Jag misstänker att de har god chans på samma pris i år igen.

Blog: You Aint No Picasso

Christian Örjestål är journalist på ST Press och tipsar om musik i tidningen.
Christian Örjestål är journalist på ST Press och tipsar om musik i tidningen.
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA