De stora löneklyftorna
Löneskillnaderna i Sverige har ökat kraftig under det senaste årtiondet. Individuella löner och marknadslönesättning har varit bidragande orsaker.
Från näringslivets och arbetsgivarnas sida menar man att lönespridningen måste öka ytterligare för att den svenska ekonomin ska skjuta fart.
Denna utveckling och detta synsätt har en mycket dålig förankring hos de svenska löntagarna.
I själva verket finns det en kompakt opinion, en bred och mycket stark uppslutning kring uppfattningen att löneskillnaderna i Sverige i dag är alldeles för stora.
Det visar en nyligen publicerad undersökning som LO gjort tillsammans med Statistiska Centralbyrån (SCB). Drygt 7 000 anställda i åldrarna 18–64 har tillfrågats.
Fyra av fem löntagare – eller närmare bestämt 83 procent – anser att löneskillnaderna är för stora. Bara tre procent anser att de bör öka.
Den här synen gäller över hela arbetsmarknaden. Det är egentligen bara Saco-grupperna som skiljer ut sig, där 63 procent tycker att skillnaderna är för stora och 25 procent att de är lagom.
Bland både TCO- och Saco-grupperna har missnöjet med löneklyftorna ökat under de senaste tio åren.
Av statstjänstemännen gör hela 87 procent tummen ned för de stora lönegapen; bara en procent vill öka dem. Mest kritiska är kommunaltjänstemännen.
Vilka är då rimliga löneskillnader? Vilka olikheter kan människor acceptera?
Inte alltför stora, visar undersökningen, som räknar upp tolv olika yrken – alltifrån en läkare på en vårdcentral i lönetopp till en städare längst ned i lönetrappan.
Den verkliga löneskillnaden mellan yrkena var våren 2002 31 600 kronor i månaden. Om löntagarna i undersökningen fick avgöra skulle skillnaden bara vara 12 500 kr i månaden. En skälig lön för läkaren bedömdes vara 30 200, att jämföra med den verkliga lönen 46 300 kr. Städaren, som hade 14 700 kr i månaden, borde ha 17 700 kr.
Nästan samtliga tillfrågade tycker att kvinnolönerna är orättvisa. En kompakt majoritet, bland statstjänstemännen hela 90 procent, anser att kvinnorna har en för låg lön i förhållande till männen. Däremot anser ingen, d v s 0 procent, att männen har för låg lön i förhållande till kvinnorna.
Svaren i undersökningen ger sammantaget ett gediget stöd för en facklig syn innebärande en sammanhållen lönebild med inte alltför stora löneskillnader. Den är också viktig som en påminnelse för facken inför kommande löneförhandlingar.
Det är förståeligt att många fack är beredda att acceptera unga möjliga medlemmars höga lönekrav för att lyckas med rekryteringsarbetet.
Men det är också viktigt att komma ihåg att facket under den drygt hundraåriga fackliga historien kämpat emot stora, oacceptabla löneskrankor (av solidaritets- och rättviseskäl). Att ge upp detta synsätt vore, mot bakgrund av inte minst LO/SCB-undersökningen, oklokt.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
