Det lätta kaoset i väntan på sprutan
Alexander Armiento överraskas av den osvenska oordning som tycks omgärda vaccinationen mot svininfluensan.
Lite överraskad är jag allt. Ska jag inte få någon kallelse? Förväntas jag själv leta upp en vårdcentral som har några sprutor att ge?
Sedan läser jag att informationen om var vaccinet finns inte stämmer. Och om långa köer till de skyddande dropparna.
Det gör mig också lite orolig. Ska jag behöva stå och vänta en halv dag för att lyckas skydda mig och min omgivning mot smitta? Det har jag väl inte tid med.
— •l• —
Sällan har begreppet »osvensk stämning« känts så passande som när jag tagit del av rapporterna om vaccineringen mot svininfluensan. Uppvuxen i det genomorganiserade svenska välfärdssamhället, med städundervisning på hemkunskapslektionerna och kölappar hos Försäkringskassan, räknar jag instinktivt med att det offentliga Sverige styr upp sina projekt i detalj.
Jag tycks inte vara ensam om det. Förvånade och missnöjda röster hörs lite varstans. Att medborgare på grund av bristfällig information ränner mellan vårdcentraler i jakt på vaccin som inte räcker till alla som vill ha – det rimmar illa med vår bild av Sverige.
— •l• —
Men stillar jag mig lite inser jag att det inte är så märkligt att det är lite oordning på ytan. Målet är att vaccinera så gott som alla svenskar inom loppet av några veckor. Vår sjukvård är inte uppbyggd för att hantera sådana akuta insatser. Vi har inte sett något liknande projekt under min livstid.
Även om dödsoffren tack och lov hittills är få lär ambitionerna vara befogade. Hotet om en global pandemi som kan slå ut samhällsviktiga funktioner är i högsta grad levande. Tiden att agera har varit ganska knapp. Och när nyheterna om avlidna i vår närhet börjar komma in växer oron.
I ett sådant läge kan man inte vänta sig ordning och reda in i minsta detalj. Det viktiga är att det funkar. I vårt välordnade land har det i skarpt läge inte alltid gjort det – minns förvirringen och kaoset efter flodvågskatastrofen.
I det perspektivet tycks det trots allt reda sig hyfsat. Folk står i kö. Det knotas, och några som inte borde smiter förbi, men på det hela taget håller upplägget. Och redan nu kan man anta att storsatsningen kommer att minska influensans spridning. Hur många liv som därmed räddas kan vi bara spekulera i.
— •l• —
Det känns tryggt att se att det fungerar så pass väl. Men någonstans finner jag också en trygghet även i mina och andras förväntningar på att det borde flyta ännu smidigare.
Vår tillit till samhället har inte slitits sönder av konflikter och korruption. Vi utgår från att stat, landsting och kommun kan möta stora utmaningar och organisera lösningar. Vi vänder oss med självklarhet till det gemensamma när det verkligen behövs.
Det är faktiskt något att finna glädje i, när man står i kön och väntar på att bli stucken.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
