Musikvetaren och ST-medlemmen Anders Edling har fått fina recensioner för sin biografi över tonsättaren Emil Sjögren.<br>
Bild: Patrik Lundin
Musikvetaren och ST-medlemmen Anders Edling har fått fina recensioner för sin biografi över tonsättaren Emil Sjögren.<br>

Han lyfter fram bortglömd tonsättare

FÖRDJUPNING: INTERVJU2010-03-02

Anders Edling fastnade tidigt för kompositören Emil Sjögren, ansedd som landets främste i början av förra seklet. Nu har han skrivit en hyllad biografi över en bortglömd tonpoet.

Vad gör du till vardags?

– Jag är bibliotekarie på Uppsala universitetsbibliotek, och chef för handskrifts- och musikenheten som bland annat samlar tryckta och handskrivna noter.

Hur uppstod idén att skriva en bok?

– Jag skrev min avhandling i musikvetenskap 1980 om svenska tonsättare i Paris i början av 1900-talet. Emil Sjögren kom med i det svepet. 2003 bildade vi Emil Sjögren-sällskapet, där jag är sekreterare. Och det fanns ingen biografi. Jag bestämde mig för att skriva en, samtidigt som Kungliga Musikaliska Akademien planerade en serie om 1900-talets tonsättare. Där fick boken en naturlig ram.

Boken har fått fina recensioner.

– Ja, både i Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning och några andra tidningar. Jag är mycket nöjd, och glad för Emil Sjögrens skull. Att DN uppmärksammade boken var inte självklart. Det skrivs ytterst sällan om böcker om klassisk musik.

Vem var Emil Sjögren?

– Emil Sjögren betraktades som den främste svenske tonsättaren för lite mer än 100 år sedan. Han hörde till samma krets som Carl Larsson, August Strindberg och Ernst Josephson, där han var den mest begåvade musikern. Han blev känd för sånger och pianostycken, och som skicklig orgelimprovisatör. Hans andra fiolsonat, e-mollsonaten, blev hans trumfkort.

Han är inte lika känd som sina samtida kolleger Alfvén, Peterson-Berger och Stenhammar.

– De är fina körtonsättare, han skrev mest solosånger. Han lycka­des heller aldrig med orkester. Sjögrens sånger är inte så kända som de borde vara. Det är lite sorgligt att folk inte får sig detta till del. Men det hänger ihop med praktik: förr var det vanligt att någon sjöng till ackompanjemang, till exempel vid privata middagar, sådana sammanhang levde Emil Sjögren själv i. I dag har det försvunnit.

Hur var hans liv, utöver musiken?

– Han växte upp med sin mamma, som drev ett pensionat i Stockholm. Där bodde han tills han var drygt 40 år gammal. Han hade då stora framgångar, men genomgick en kris. Han var alkoholist stora delar av sitt liv, och led av svår psoriasis. Senare gifte han sig med Berta, som räddade honom. Han dog 1918, 65 år gammal.

Musicerar du själv?

– Ja, jag spelar flöjt. Och så sjunger jag i kör. Vi har sjungit Emil Sjögren en gång, men han skrev inte så mycket för blandad kör.

Blir det fler böcker framöver?

– Det vore väldigt roligt! Jag tänker lite på vem jag skulle kunna skriva en biografi om, det finns ingen given. Men att skriva sådana här texter är spännande. Man samlar in material och vet inte hur storyn blir förrän den är färdig.  

Anders Edlings »Emil Sjögren« är utgiven på Atlantis förlag.

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA