Här rivs romernas läger

Fötterna sjunker ned i leran. Det är två plusgrader och Kronofogdens medarbetare halkar omkring.

– Fina dina skor blir nu, ler någon av dem.

De dokumenterar förrättningsplats 8. Bläddrar i pärmar, fotar med mobiler.

Till dokumentationen: skjul av brädor, tyg och spännplast. Två trehjulingar. En halvfull flaska ljusblått tvättmedel. Ett paket pasta och några korvar. En halväten fralla. Några kastruller och en krycka. En känga som har tappat sin plös. Ett gulblommigt täcke, jackor och en beige tröja med luva.

Kronofogdens första genomgång är klar.

– Det här är inget. Ring och säg att de kan hiva det.

Då hörs ett rop.

– Jävla svin! Vilka jävla svin ni är!

En av de kronoinspektörer som är ansvariga för avhysningen i den leriga gläntan i Högdalen i södra Stockholm är Elin Öfors. Med sina 190 centimeter syns hon över de flesta. Hennes blick noterar ropet, men hon visar ingen reaktion.

Senare kommer hon att berätta om adrenalinpåslaget, om koncentrationen, om utmattningen som kommer sedan, efter den långa arbetsdagen.

De allra största frågorna skär genom den här dragiga platsen i dag. De om samhällets ansvar, om diskriminering och om vilka levnadsvillkor som egentligen är okej.

Därför är det många som trampar omkring här i gyttjan nu.

Aktivisterna är här. Det är någon av dem som ropar. Kanske någon av dem som under månader varje dag har kört hit färskt bröd från bagerier och hembakade kladdkakor, som har samlat in pengar och kläder till dem som har bott i lägret. Nu har de tagit sig hit för att – som det står på Facebook – »se Polisen och Kronofogden i ögonen«.

Och så är det många journalister som är på plats. TV4 har åkt hit med två bilar, Metro har skickat en reporter, och Aftonbladet. Fotografer får kliva åt sidan för att inte skymma sikten för varandra.

Den brännheta frågan om lägret – som är utspritt på 16 mindre bosättningar över ett ganska stort område längs med pendeltågets spår – har hamnat i knät på svenska myndig­heter. De har fattat beslutet att erbjuda de boende bussbiljetter till Rumänien, och att riva lägret. Det främsta argumentet är att det inte ska finnas några kåkstäder i Sverige.

Varselvästarna i neon är många: social­tjänsten är på plats, Polisen har kommit med flera stora piketbussar, och Kronofogden har skickat ett tiotal inspektörer. Grävskoporna står beredda och väntar på klartecken.

Men de som har kommit att kallas EU-migranter har sökt sig vidare sedan Kronofogden i förra veckan meddelade sitt beslut om avhysning. Skjulen är inte längre några hem.

Då händer något.

Några av aktivisterna kliver fram, går in i skjulen. De börjar samla ihop jackor och täcken, de fyller en barnvagn. De vill ta med sig kläderna för att dela ut till människor som behöver, säger de. Poliserna och kronoinspektörerna formerar sig.

– Hallå, hallå! Stopp! Släpp det där!

De vill inte.

– Vi hittade dem på marken! De är ingens. De är inte era mer än våra!

Tonen höjs. Plötsligt hörs ett rop från ett skjul:

– Han slog mig! Han slog!

En av kvinnorna som samlat ihop jackor säger att en kronoinspektör slagit henne på armen. Ingen annan var i skjulet med dem. Han nekar, hon gör senare en polisanmälan om händelsen. Klungan av varselvästar blir snabbt tätare.

Elin Öfors breder ut sina armar, höjer rösten och motar bort aktivister och journalister:

– Släpp kläderna och gå härifrån nu, det här är inte intressant längre! Det är inte intressant, säger jag.

Polisen spänner snabbt blåvita plastband mellan några trädstammar. Folksamlingen backar. Kläderna hamnar i en hög i leran.

Ett nytt rop hörs, från andra sidan bandet, högt:

– Det är bara för att det är så skamligt det ni gör! Ni skäms så mycket så att ni inte står ut med att vi tittar på!

Samtalet fortsätter, tystare:

– Alltså, hur står de ut med sig själva?

– Någon har ju gett dem order, men de måste ju tänka själva också.

Ett dygn senare slår sig Elin Öfors ned vid ett kafébord med en cola och en chokladbiskvi.

– Socker kan man behöva, säger hon. Särskilt efter gårdagen.

Hon är utmattad. Det blev en lång dag: åtta timmar i tvågradig blåst, med trötta ben, hög anspänning och väldigt knappa pauser. Tröttheten sitter i någon dag, den »går på både kroppen och psyket«, säger hon.

Nu återstår efterarbetet. Dokumen­tation och arkivering, eventuellt besluts­underlag om skrotning av fordon.

– Vi samlar all dokumentation så att man ser att vi har på fötterna, säger hon.

Och jodå, bekräftar hon, hon hörde ropen. Hon vet vad de tyckte om henne och hennes kolleger på plats. 36 år gammal, med tolv år i yrket bakom sig, vet hon att många ser Kronofogden som en elak myndighet.

– Det är en del av jobbet som man måste lära sig att leva med.

Hon säger att de hårda orden rinner av henne. Att hon pratar med kolleger och att det ofta är tillräckligt för att inte ta med sig den tunga känslan hem. För tungt kan det vara: som inspektör möter hon ofta både ilska, sorg och väldigt mycket elände.

Några gånger har jobbet ändå varit svårt, säger hon. En gång utmätte hon en bostadsrätt för en mycket gammal kvinna, som visade sig vara dement. Flera gånger har hon varit med om att avhysa barnfamiljer. Men besluten är redan fattade och hon kan inte blanda in sin personliga moral i uppdragen, säger hon.

– Jag sätter på mig myndighetskepsen. Mina egna värderingar lämnar jag hemma, annars går det inte. Vi är verkställande och personligen har jag ingen rätt att överpröva exempelvis ett tingsrättsbeslut.

Elin Öfors har aldrig hört talas om någon kollega som har velat slippa ett uppdrag för att det inte känts etiskt
försvarbart.

Men det finns ett visst handlings­utrymme också för den enskilda tjänste­mannen. Vid ett av de andra tältlägren, bara ett par hundra meter bort, gjorde den ansvariga inspektören en annan bedömning. Där fick en aktivist i lugn och ro fylla sin bil med saker från marken för att dela ut till dem som behöver. »Bara du åker härifrån sen, så att vi kan göra vårt jobb«, sa den inspektören.

– Jag kan inte svara för någon annans bedömning. Inspektören som är på plats är ansvarig. Men vid förrättningen är vi ansvariga för de saker som är där.

Och hon förklarar hur de resonerade vid plats 8:

– Vi gjorde bedömningen att inget kunde magasineras för att det var fuktigt och smutsigt. Det var också en säker­hetsrisk att ha personer på området när maskinerna skulle in.

Elin Öfors säger att hon inte blandar in sin egen moral i de beslut som redan är fattade. Men när hon ska beskriva sin drivkraft i jobbet, så handlar den om just – moral.

– Det finns två sidor av varje mynt.

Hon förklarar hur hon menar, säger att det också finns »en annan«, även om den personen oftast inte syns just vid en avhysning.

– Det finns en människa som kanske ska avhysas. Men det finns också den andra, som inte får tillbaka det som den har rätt till. Hur skulle samhället se ut om inte Kronofogden fanns? Vem skulle våga låna ut pengar eller hyra ut lägenheter?

Där kommer hennes uppdrag in. Elin Öfors säger att hon tycker att det »ska gå rätt till«.

– Utan Kronofogden som trygghet skulle väldigt många system i samhället sluta fungera.

Hon har druckit upp sin cola.

Lägret i gläntan i Högdalen är jämnat med marken. Grävskoporna körde över högen av jackor. Då skrek några av aktivisterna till, men andra påpekade stillsamt att just jackor finns i överflöd i donationer. Skoporna drog sönder brädor och madrasser och spottade ut innehållet i stora containrar.

Ungefär 120 av de personer som bodde i lägret tackade ja till att resa hem till Rumänien. Också socialtjänsten, som betalar biljetterna, tror att många av dem snart kommer att vara till­baka i Sverige. De vet att de flesta av dem är romer och lever under ännu svårare villkor i Rumänien.

De som bestämde sig för att stanna i Sverige har byggt upp nya läger i Flemings­berg söder om Stockholm. En av dem som dagligen åker ut med matkassar till lägret säger att där nu finns 27 skjul och ett antal husvagnar.

Huddinge kommun har meddelat att man kommer att riva det nya lägret i Flemingsberg. Det blir inte Elin Öfors team som ansvarar för avhysningen, utan uppdraget kommer att gå till ett annat av Kronofogdens kontor.

Men på Facebook har aktivister redan börjat förbereda ytterligare en flytt av lägret, till en ny plats, i en annan kommun.