Hårdnande lönekamp
Möjligheten i det statliga avtalet för anställd och chef att göra upp om lönen utan följande kollektivavtal riskerar urholka fackets inflytande över lönen.
I och med det klara löneavtalet i staten är det nu dags för lokala förhandlingar ute på arbetsplatserna. Liksom i de senaste avtalen gäller att lönen görs upp lokalt utifrån det centrala avtalets löneutrymme på minst 7,3 procent för tre år.
STs förbundsstyrelse slår i sina riktlinjer fast att det är viktigt att öka medlemmens inflytande över den egna lönesättningen. Medlemmarna på arbetsplatsen ska också tillsammans kunna bestämma formerna för lönesättning.
Dessutom måste en lönekartläggning vara klar på arbetsplatsen innan lokala löneavtal skrivs under, för att säkra jämställdhetsmålen, menar förbundsstyrelsen.
STs ordförande Annette Carnhede medger att STs bestämda krav här kan leda till att de lokala löneuppgörelserna drar ut på tiden.
Alltfler ST-medlemmar vill föra egna löneförhandlingar direkt med chefen. Det visar rapporter från många ST-avdelningar. Så kommer det också att bli på ett stort antal arbetsplatser.
Den välkända modellen med kollektivavtalsförhandlingar mellan facket och arbetsgivare är inskriven i avtalet (paragraf 8.3 i RALS-avtalet). Inom den ramen finns utrymme för lönesättningssamtal mellan den anställde och chefen där lönen sätts.
Denna typ av individuella uppgörelser måste, enligt STs syn på lönesättningssamtal, bekräftas i efterhand i kollektivavtal mellan parterna. Dessa avtal omfattar naturligtvis också de som inte vill förhandla på egen hand och innebär att facket behåller greppet över den totala lönestrukturen på arbetsplatsen.
Men i avtalet beskrivs också en annan förhandlingsmodell (paragraf 8.2) med lönesättande samtal mellan anställd och chef. Blir de ense om ny lön blir den därmed automatiskt kollektivavtalsreglerad.
Den här modellen innebär onekligen ett kraftigt angrepp mot de omistliga kollektivavtalen och samtidigt ett stöd för en ökad arbetsgivarmakt.
STs förbundsstyrelse varnar också i riklinjerna ut till de lokala facken med rätta för att använda denna ordning.
Men modellen finns ändå med i det centrala avtalet som ett huvudalternativ. Det kan därför inte uteslutas att enskilda ST-avdelningar kan komma att bli överens med arbetsgivaren att genomföra dessa lönesättande samtal, trots förbundsstyrelsens avrådan.
Facket riskerar med denna modell att förlora inflytandet över såväl enskilda löner som helheten. Ingen annan än arbetsgivaren kommer då att ha en klar bild över löneläget på arbetsplatsen.
Nya löneorättvisor kommer att uppstå och vi får en tuffare och allt hårdare lönekamp på arbetsplatserna.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
Då sådant sker inom ett sådant avtalsområde som vårt så kommer det bara att korrumpera statsförvaltningen och eftersom det står stora strukturomvandlingar inför dörren några år till för svensk statsförvaltning så kommer många bli övertaliga och inte ha någonting att förlora längre. I det läget finns det alltid några som blir frispråkiga och det som göms i snö kommer fram i tö, och därför kommer det att skada hela statsförvaltningen genom den badwill detta töväder kommer att skapa.
För övrigt så anser jag att det är hög tid att börja att titta på om vi behöver ha vårt förbund kvar längre? Är det inte bättre att vi delar på ST i det här läget så att alla medlemmar vare sig de är solidariska eller osolidariska har ett förbund där de kan känna sig hemma? Jag vet flera människor som sagt at om de tvingas till att förhandla själva så kommer de att lämna ST. Och redan nu innan så struntar folk i medlemsmötena och det är problem att rekrytera förtroendevalda, och främst beror detta på TUR-AS som jag anser är en produkt av korporativism, med påföljande vänskapskorruption.
För övrigt så är jag själv aktiv som arbetsplatsombud, och den information jag får i den rollen på möten gör att jag är definitivt emot individuella förhandlingar eftersom jag anser att redan systemet med individuell lönesättning fungerar under all kritik, och att jag tvivlar på att det finns någon reell vilja att ta itu med problemen, men desto större vilja att söndra och härska. Staten och alla andra arbetsgivare kan om de så önskar bete sig hur svinaktigt som helst mot sina anställda i fem år till, men sedan har hälften av fyrtiotalistgenerationen som ännu är kvar i arbete gått i pension, och då blir det arbetskraftbrist och då får alla tänka om.