»Hon får inte ut ett enda papper härifrån förrän hon ber om ursäkt!« Handläggaren står lutad över sitt skrivbord högröd i ansiktet och pekar efter mig. Trots att hon skriker lyfter ingen blicken.
I ett år har jag och min partner försökt gifta oss. Varje gång vi har samlat ihop alla upptänkliga papper, stämplar och intyg, finns en ny detalj att anmärka på.
Denna gång placeringen av den auktoriserade översättarens stämplar. Min fråga om centimetrarna verkligen är avgörande räcker för att göra handläggaren till min fiende. Synd att just hon är den som utfärdar motsvarigheten till hindersprövning.
Argentinarnas förtroende för myndigheterna hamnar i botten i alla internationella mätningar. Korruptionen och ineffektiviteten beskrivs av World Economic Forum som ett av de stora hindren för utveckling.
För den som är van vid att myndigheter arbetar för medborgarna blir mötet chockartat. De jobbar emot oss. Ibland för att kräva mutor. Ibland på ren reflex. Det är värre.
Vi har gett upp och anlitat en advokat. Hon har alltid andan i halsen, en tjock bunt papper under armen och en assistent beredd i andra änden av en knapplös bakelittelefon. Hon lyfter luren och hojtar: »Koppla mig till hon med vahetere civilståndsintygen«.
När jag frågar vilken myndighet det är tittar hon bestört: »Det säger jag väl inte till dig.«
Hon tar inte betalt för arbetstid, utan för resultat. Dem når hon genom kontakter och kunskap om systemet.
Argentina har sex gånger så många advokater per invånare som Sverige. Alla som kan låter proffs sköta alla myndighetskontakter. I kåkstaden vid busstationen har en juridisk byrå öppnat i en barack med telefonnumret målat på utsidan. Överallt på stan syns reklamlappar för pensionsärenden. De är lågt hängande frukt för advokaterna: oändligt många, enkla och med i stort sett given utgång. De drivs ofta på spekulation mot några månaders utbetalningar.
Pensionsmyndigheten Anses vägrar att justera för inflationen. Med en valuta som minskar i värde med 25 procent per år blir det knappt några pengar. I ett prejudicerande fall år 2006 slog en domstol fast att pensionerna ska följa löneutvecklingen.
Så pensionärerna överklagar, och får rätt i domstol. Då överklagar Anses. I 42 000 fall bara i år. Till sist får pensionärerna rätt.
För ett par veckor sedan beordrade Högsta domstolen Anses att sluta maska. Nix, sade generaldirektören. Pengarna räcker inte.
En halv miljon fall väntar på behandling. Många hinner dö innan de får sina pengar.
Sociologen Javier Auyero analyserar i en ny bok det godtyckliga väntandet som en statlig maktdemonstration. Medan advokater blir feta på mig och pensionärerna, tvingas de fattiga ägna dagar, veckor och månader åt att vänta på olika kontor för att få ut barnbidrag eller id-kort. Fysisk närvaro är enda sättet att driva ärendena framåt.
Så de uthärdar, i stället för att använda tiden till att förbättra sina liv.
Kinga Sandén,
frilansjournalist, bosatt i Buenos Aires.