Kongresser inte bättre förr

KRÖNIKA: CHEFREDAKTÖREN2012-05-29

Det går att förstå nostalgin inför den debattlystnad och de tydliga skiljelinjer som präglade det tidiga åttiotalets fackliga kongresser. Men det var inte bättre förr, menar Alexander Armiento.

Många hundra motioner. Sex dagars förhandlingar. Hårda tongångar i talarstolen. Debatt ända in på småtimmarna så gott som varje kväll.

Sådana arbetsformer vore otänkbara när ST i dagarna samlas till kongress. Men för mindre än trettio år sedan var det så det gick till.

När jag läser om de långa och stundtals ganska stormiga tillställningarna i Publikts föregångare Statstjänstemannen blir det uppenbart hur radikalt organisationskulturen faktiskt förändrats.

1983 introducerade STs förbundsstyrelse en nymodighet: ett handlingsprogram som skulle antas av kongressen. Tanken var att formulera förbundets politik i ett samlat dokument.

Den idén lever kvar – i år ska ombuden anta vad som med dagens språkbruk kallas »policy och verksamhetsinriktning«. För detta har man i tidsplaneringen avsatt drygt åtta timmars förhandlingstid.

Ett sådant schema skulle man förmodligen ha gapskrattat åt 1983. Då pågick kongressen från måndag till lördag. Och ombuden fick arbeta en bra bit in på nätterna – vilket knappast gjorde det lättare att fatta kloka beslut. »Vad har vi beslutat och i så fall varför? Det var nog en fråga som mer än ett kongressombud ställde sig på kvällen«, som det uttrycktes i tidningens rapportering.

Trots de långdragna sessionerna räckte inte tiden till. Vid ettiden på natten på 1983 års kongress femte dag hade man bara hunnit behandla halva det nya handlingsprogrammet. Då beslutades helt sonika att avbryta all vidare debatt. Ombuden fick lämna in sina yrkanden skriftligt och kongressen röstade sedan direkt om dem.

Det var knappast en seger för den demokratiska processen. Å andra sidan hade man ju hunnit prata en hel del om första halvan av handlingsprogrammet.

Av de gulnade tidningssidorna framgår också att det kunde gå hett till i debatten. Bland citaten från talarstolen finns uttryck som »ett omoget förslag«, »ett rättsövergrepp« och »en förolämpning mot hela kongressens omdöme«.

Det är tydligt att en facklig kongress på den tiden var en plats där känslorna svallade.

Och visst kan jag förstå att de som var med då kan känna nostalgi inför den debattlystnad och de tydliga skiljelinjer som präglade det tidiga åttiotalet.

Men dagens mer avslappnade stämning beror inte på svagare engagemang, utan är ett resultat av mer moderna arbetssätt. Ny teknik har underlättat kommunikationen i organisationen, och det förs numera diskussioner inför och under arbetet med nya åsiktsdokument. Dessutom går det i dag att lämna in en motion och få den behandlad av förbundsstyrelsen när som helst under kongressperioden.

Tjockleken på kongressens motionshäfte är inte längre det bästa måttet på medlemmarnas engagemang. Och den som vill påverka behöver inte längre ta vägen om talarstolen.

Forna tiders fackliga möten hade säkerligen sin charm. Men det var inte bättre förr. Inte för den som värderar ett brett deltagande i diskussionerna. Och definitivt inte för kvällströtta kongressombud.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

ÄMNEN:

ST
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA