Lena Hörngren: Förtroendet är inget att ta för givet
I en tid präglad av polarisering och individualism är det inte självklart att ett jobb för det allmännas bästa är något som möts med respekt, skriver krönikören Lena Hörngren.
»Det låter kanske konstigt, men jag måste fråga det här.«
Handläggaren på Migrationsverket anstränger sig för att låta snäll. Jag har inget emot att folk är snälla men hennes förskolläraraktiga tonfall stör mig. Varför tycker hon sig behöva be om ursäkt för att hon gör sitt jobb? Hennes frågor är högst relevanta för att myndigheten där hon är anställd ska kunna utföra sitt uppdrag.
Jag är god man för två afghanska pojkar, vilket inneburit en hel del kontakter med Migrationsverket. Med undantag för två handläggare som både i attityd och kroppsspråk betedde sig som om de hade rollerna av good cop respektive bad cop i en polisfilm, är mina erfarenheter goda. Handläggningen har tagit tid men vi har blivit vänligt och korrekt bemötta. Mejl har besvarats snabbt och de som har lovat ringa har ringt. Att pojkarna nu har fått utvisningsbeslut är i mitt tycke inhumant, men inget enskilda tjänstemän kan lastas för.
Jag hamnar ibland i diskussioner där jag finner mig försvara dem som skälls som byråkrater. Jag försvarar inte dem som begått brott, som chefer på Statens fastighetsverk nu misstänks för att ha gjort, eller de som likt de polisinspirerade handläggarna beter sig olämpligt. Det är de andra, den stora majoriteten, jag talar väl om. De som får skäll för att de är där de är och gör det de ska.
»Den offentliga makten utövas under lagarna«, slår regeringsformen fast. Det är lättare sagt på förvaltningspolitiska seminarier än gjort i det vardagliga mötet med asylsökande och familjer med handikappade barn. Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler berättade vid ett seminarium på Statskontoret nyligen att hon har medarbetare som är så rädda för att tillämpa lagen att de överväger att byta jobb. »Jag vill inte pekas ut som en ond människa« är motiveringen.
I en tid präglad av polarisering och individualism är det inte självklart att ett jobb för det allmännas bästa är något som möts med respekt. Sverige har sedan gammalt en stark tjänstemannakultur och ett stort förtroende från allmänheten för förvaltningen. Men det är inget att ta för givet. Risken finns att båda försvagas i en takt som gör att vi inte ser förändringen förrän den har gått så långt att den är svår att stoppa.
Det brukar sägas att sådant som händer i USA kommer till Sverige med några års fördröjning. I så fall finns anledning till oro. Donald Trump valdes i hög grad för att människor misstrodde förvaltningen och ville ha förändring. Hans första tid har präglats av presidentens misstro mot den förvaltning han styr, något som ledde till kaos direkt.
I spåren av det dåligt förberedda flyktingstoppet blev det också tydligt var motkraften finns i ett rättssamhälle. Makten utövas under lagarna. Människor sätter sitt hopp till att de torra byråkraterna med lagens hjälp ska sätta stopp för en president som inte bara har My way som dansmusik vid invigningsbalen, utan också som styrningsprincip.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
