”Lönen räcker inte till”

FÖRDJUPNING: ARGENTINA2003-12-09

En halv miljon statsanställda i Argentina har avskedats under de senaste tolv årens privatiseringar och nedskärningar.
De som är kvar har fått lägre lön på grund av den ekonomiska krisen. I praktiken har lönerna sänkts med över 50 procent sedan i januari då regeringen införde flytande växelkurs.

Av:  Susanne Andersson

Det var under den peronistiske presidenten Carlos Menems tid vid makten (1989–1999) som i stort sett all offentlig service såldes ut: telefoni, el, vatten, järnvägen, flyget och till och med det statliga oljebolaget privatiserades. Statsbudgeten i Argentina är nu en av världens minsta, knappt 25 procent av BNP, enligt Pablo Micheli. Han är generalsekreterare i Buenos Aires-avdelningen av ATE (Asociación Trabajadores del Estado), Statstjänstemannaförbundets motsvarighet.

1990 fanns det 630 000 statsanställda. Idag är de 125 000, eller 257 000 om man inkluderar polisen och militären. Räknar man med dem som är anställda av delstater och kommuner finns det totalt cirka en miljon offentligt anställda.

En stor del av dem som förlorade jobbet slutade genom så kallad frivillig avgång och fick avgångsvederlag.

– Många använde pengarna till att starta eget; de köpte en taxibil eller satte upp en kiosk. Idag har de flesta av dessa rörelser gått omkull och majoriteten av de före detta statsanställda är arbetslösa, berättar Micheli.

I ett försök att komma tillrätta med den ekonomiska krisen, som blev akut förra sommaren, genomförde regeringen drastiska sparåtgärder. En av dem var att sänka de statsanställdas löner med 13 procent. Genomsnittslönen för en statstjänsteman är idag 700 pesos (cirka 2 640 kronor) i månaden. De som är anställda av delstaterna (med undantag för Buenos Aires) tjänar mindre.

Förra året var peson kopplad till dollarn och kraftigt övervärderad, en peso var värd lika mycket som en dollar. Den fasta växelkursen avskaffades av president Eduardo Duhalde, som kom till makten i januari. Idag går det ungefär 2,80 pesos på en dollar.

– I december tjänade statstjänstemännen 700 dollar. Med den nya dollarkursen har vi förlorat mer än 50 procent av lönen, konstaterar den facklige ledaren.

De sänkta lönerna är långt ifrån de enda problemen för de argentinska statstjänstemännen. I flera delstater, särskilt i norr, är löneutbetalningarna flera månader försenade. När lönen väl kommer, betalas en stor del av den ut i bonos, ett slags värdekuponger som delstatsregeringarna själva låter trycka. Även den federala regeringen har givit ut en värdekupong, Lecop.

I praktiken innebär detta ännu en lönesänkning, eftersom en bono bara är värd omkring 0,80 pesos. Dessutom gäller inte kupongerna överallt. Det går att betala en del skatter med dem och köpa mat i vissa livsmedelsbutiker, men de gäller exempelvis inte på bussar eller på tunnelbanan i Buenos Aires.

– Nu betalar inte ens den federala regeringen och landets rikaste delstat, Buenos Aires, ut lönerna i tid. Vi har protesterat, men de ursäktar sig som vanligt med resursbrist.

Statstjänstemännen har svårt att klara sig på sina minskade löner. Många tvingas välja på att äta eller betala skatt, och då låter de förstås bli att betala skatt. En del har blivit tvungna att flytta hem till sina föräldrar eller svärföräldrar.

– Lönerna räcker inte till. Det märks också på ökad frånvaro på arbetsplatserna. De anställda har inte pengar till resorna till och från jobbet, säger Pablo Micheli.
När jag frågar hur den minskade statsbudgeten märks på arbetsplatserna, räknar han upp en rad brister och problem.

– Det saknas utrustning på kontoren; papper, bläck till skrivarna – allt. Arbetskläder ska vi inte ens tala om. Datorerna börjar bli omoderna. Man drar in på underhållet av lokalerna, vilket innebär försämrad säkerhet och hygien. Alltför många tvingas arbeta i samma rum, eftersom kontoren har gjort sig av med lokaler och möbler för att spara pengar.
Pablo Micheli berättar att det under fjolåret var vanligt att de anställda, med pengar ur egen ficka, köpte bläckpatroner och annat som saknades på kontoren.

– Nu förekommer det inte så ofta, deras löner räcker inte till. Men det lilla som finns kvar av staten, upprätthålls ändå av personalen som många gånger ser sitt yrke som ett kall. De vill göra ett bra jobb.
Han tror inte att det finns arbetsplatser där verksamheten står stilla på grund av de ekonomiska problemen, men befarar att det kommer att bli så inom kort.

Under våren genomförde de ATE-anslutna och medlemmarna i andra fackförbund, som ingår i landsorganisationen CTA (Central de Trabajadores Argentinos), en endagsstrejk. De marscherade genom Buenos Aires centrum till kongressbyggnaden där ledarna höll tal, omgivna av trumslagare och demonstranter som skrek ut sina protester mot nedskärningarna.

– Vi kräver löneökningar, men först och främst en återbetalning av nedskärningen som gjordes i fjol.

– Våra löner ligger nu på samma låga nivå som i de andra länderna i Mercosur (frihandelsunionen mellan Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay), där levnadsomkostnaderna är mycket lägre. Dessa lönesänkningar har varit nyliberalernas mål ända sedan diktaturen. Det har ATE och CTA påpekat länge, säger Micheli.

Omkring 15 procent av statstjänstemännen är organiserade i ATE. Totalt är bara en tredjedel av statstjänstemännen i Argentina fackligt anslutna överhuvudtaget. Men med latinamerikanska mått är det en hög siffra, påpekar Micheli.

För att klara sig ur krisen hoppas regeringen på ett nytt lån från Internationella valutafonden (IMF). Men finansorganet ställer mycket hårda krav för att det ska bli några pengar den här gången: Statsbudgeten ska skäras ned ytterligare, delstaternas budgetunderskott ska minskas med 80 procent. Värdekupongerna måste avskaffas.

– Kraven är ofattbara. Besparingarna skulle betyda att ytterligare 20 000 statsanställda blir utan jobb. Räknar man med delstaterna och kommunerna blir det 100 000. Att dra in kupongerna går inte. Om regeringen verkligen gör det kan delstaterna inte betala ut några löner. Då tror jag att Duhalde faller före valet nästa år, menar Pablo Micheli.

Argentina

Yta: 2 766 890 kvadratkilometer (sex gånger så stort som Sverige).
Antal invånare: 37 miljoner.
Befolkning: Ättlingar till européer, 97 procent, mestiser och indianer 3 procent.
Språk: Spanska.
Religion: Romersk-katoliker 92 procent, protestanter 2 procent, judar 2 procent, övriga 4 procent.
Statsskick: Republik. Självständigt från Spanien 1816.
President: Eduardo Duhalde.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA