Lovar 250 000 nya jobb till 2020  

När Fredrik Reinfeldt tar emot på Rosen­bad har Allianspartierna just lanserat ett långsiktigt mål för jobbpolitiken: Över fem miljoner männi­skor ska vara i arbete år 2020, omkring 250 000 fler än i dag.

Målet ska till stor del uppnås med hjälp av den politik som regeringen redan för. Men det räcker inte, konstaterar han.

Vad behövs mer för att klara målet?

– En del handlar om befolknings­ökning. Sverige har en sysselsättning som närmar sig 4 750 000 personer, och kanske 50 000 av de nya jobben kräver ytterligare politiska åtgärder. Och då menar vi åtgärder fram till 2020. Detta har vi naturligtvis inte färdiga förslag för nu, utan föreslår kontinuerliga tillägg.

– Men vi har markerat att vi till 2018 avser att återföra offentliga balanser till ett överskott på en procent. Det är en restriktion som biter. Det vi gör ska finan­sieras krona för krona.

Vilken typ av aktiva åtgärder har ni i åtanke för att ytterligare öka syssel­sättningen?

– Arbetsförmedlingen berättar att de som ännu saknar jobb kommer från svåra grupper. Det är 55-åringar och äldre som varit arbetslösa i flera år, utrikesfödda som inte kan perfekt svenska eller som har kort utbildningsbakgrund, unga som inte gått klart sina gymnasieutbildningar och funktionsnedsatta.

– Då måste man naturligtvis möta upp just det. Alltså tittar vi på att förändra och bygga ut Samhall, och på förstärkta resurser för att snabbt lära sig svenska språket när man kommer in i asyl- eller flyktingmottagningsprocessen. Vi vill öka anställningsbarheten i grupper som står mycket långt från arbetsmarknaden, vilket för övrigt är den uppgift vi gett Arbetsförmedlingen.

Under sommaren har Allianspartierna fyllt på åtgärdslistan: hög­hastighetståg från Stockholm till Göte­borg och Malmö och andra satsningar på infrastruktur, som i sin tur väntas leda till minst 100 000 nya bostäder.

Men regeringen kommer inte att kunna avkrävas ansvar för utfallet av jobbsatsningarna inför nästa val, 2018. Regeringens löfte om mer än fem miljoner människor i arbete ska infrias först 2020.

Varför har ni valt året 2020?

– Vi vill uppnå en procents överskott till 2018, och då tror vi helt enkelt att det behövs lite längre tid för ett reformarbete att växa fram.

Överskottsmålet hindrar större satsningar de närmaste åren. Är det vad du säger?

– Ja, det sätter en gräns. Det går inte att få fram fler jobb genom att missköta ekonomin. Det kommer att ske en gradvis ökning av antalet jobb. Det är också vad Konjunkturinstitutet säger. Det baserar de ju på att vi fortsätter med de reformer vi nu har.

Enligt Socialdemokraterna kommer arbetslösheten, även med Alliansens mål, att vara drygt sex procent 2020. Stämmer det enligt din uppfattning?

– Det vet jag inte. Min motfråga till Socialdemokraterna är om de har lovat ännu fler jobb?

Men hur ser ni på arbetslösheten?

– Vi har uttryckt ett sysselsättningsmål. Arbetslösheten som mått är kraftigt manipulerbart. Man kan föra bort människor ur arbetskraften. Social­demokraternas mål kan man nå utan att en enda människa till får ett nytt jobb. Det enda mål vi har är full sysselsättning. Alla som kan och vill ska arbeta och vi sätter ett sysselsättningsmål på över fem miljoner sysselsatta 2020.

Vill du över huvud taget inte prata om arbetslöshet?

– Vi tror att man ska utforma politiken på ett sådant sätt att man kan påverka. Vi vill påverka så att företag växer och anställer och så att jobben blir fler. Våra motståndare har som idé att dölja arbetslöshet och ta bort folk från arbetskraften. Därför formulerar de sig på ett annat sätt.

En central aktör i jobbpolitiken är Arbetsförmedlingen. Det finns många åsikter om hur myndigheten fungerar och hur den borde förändras. Hur ser du på Arbetsförmedlingens roll?

– Vi har sagt till Arbetsförmedlingen att de ska använda sina resurser till att bättre stödja dem som står längst från arbetsmarknaden. En väldigt stor del av alla jobbyten och jobb tillkommer inte i Arbetsförmedlingens regi – och behöver inte heller göra det, många använder nätverk och and­ra kontakter. Men däremot är jag helt övertygad om att Arbetsförmedlingen behövs till stöd för människor som befinner sig långt från arbetsmarknaden, och som inte har nätverk och samma möjligheter.

– För det har vi utformat jobb- och utvecklingsgarantin och en lång rad andra verktyg. Och det finns anledning att utvärdera de verktygen nu. Därför har vi bett att få göra en översyn av Arbets­förmedlingen.

– Jag tror dessutom att man måste fortsätta att diskutera om verktygs­lådan kan byggas ut än mer. Vi ligger på mycket stora volymer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, därtill på historiskt höga volymer av männi­skor som har subventionerade anställningar. Vi rör oss ut i en terräng där vi förr svarade med att förtidspensionera människor. Nu är de kvar i arbetskraften, men behöver stöd för att komma in på arbetsmarknaden. Och det måste Arbets­förmedlingen vara vårt verktyg för att göra.

Vilka för- och nackdelar ser du med de förslag som innebär att arbetslösa får en »jobbpeng« och att privata arbetsförmedlare ska konkurrera med myndigheten?

– Vi tror helt enkelt inte på det. Vi tror att vi behöver denna statliga myndighet med inriktning på dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Vi har redan alternativa utförare som vi förenar med Arbetsförmedlingens verksamhet. Så jag tror att vi snarare ska vidare­utveckla vår modell och få den att fungera bättre.

– Jag tycket att man i debatten ofta glömmer att vi har en hypereffektiv svensk arbetsmarknad med höga trösklar. Företag har möjlighet att ta in en heltidsanställd med så kraftiga rabatter och anställningsstöd att de nästan inte betalar något som arbets­givare. Och de väljer ändå inte att anställa de människorna. Det är en djupgående samhällsutmaning, och jag tror inte att det finns en reform eller ett helt annat sätt att arbeta på som förändrar. Människorna är kvar, och det är samma utmaning i alla fall. Jag tror mer på att trimma våra instrument.

Riksbanken får kritik för att den foku­serar för ensidigt på prisstabilitet. Behöver instruktionerna till Riksbanken ändras så att sysselsättningen får en större tyngd i de penningpolitiska besluten?

– Vår uppfattning är att det inte ska lastas mer uppgifter på Riksbanken. Det kommer att underminera trovärdigheten i penningpolitiken när det gäller prisstabilitet och finansiell stabilitet. Detta land har i generationer haft inflationsproblem som vi inte längre upplever. Vi har en låginflations­regim, vi har reallöneökningar som är historiskt goda. Och det kommer ur en miljö där det nu finns en trovärdighet kring penningpolitiken.

En arbetsmarknadsfråga där rege­ringen fått mycket kritik – bland annat från TCO – är a-kassan. Taket i a-kassan har inte höjts sedan 2002, och ersättningsnivån i fasta priser har sjunkit sedan dess. Bara en av tio som arbetat heltid får i dag ut 80 procent av sin tidi­gare inkomst.

Har vi i praktiken fått ett grundtrygghetssystem vid arbetslöshet, en låg ersättning lika för alla? Och har det
i så fall varit regeringens avsikt?

– Jag tycker att det är märkligt att det alltid beskrivs som du gjorde nu, eftersom vi vet att det finns kollektiva inkomst­försäkringar som kompletterar för väldigt många människor. Man ska beskriva verkligheten som den ser ut, och det är att omkring 40 procent av arbets­tagarna har kollektiva inkomstförsäkringar. I en del fall förstärker de inkomsterna mycket högt upp i inkomst­nivåerna. Och det tycker jag är bra.

– Vår avsikt var dels att satsa på att skapa jobb, dels att genomföra åtgärder riktade till dem som inte jobbar.

Är det för att öka drivkrafterna till arbete som ni inte vill höja taket?

– Det som skedde innan vi gjorde förändringar i a-kassan var att den inte fungerade som en omställningsförsäkring. Det var ersättningar som folk gick med i många år och som användes på ett sätt som inte var avsett. Och det förlängde arbetslöshetsperioden.

När det gäller de statliga myndigheterna har regeringen aviserat en 25-procentig minskning av uppräkningen av anslagen under två år. Hur kommer det att påverka verksamheterna?

– Vi ser det som ett tryck på effektivisering och att det finns effektiviseringsvinster att ta hem. Det här är också en av flera finansieringar av förbättringar på bland annat skolans område.

Men räknar ni med vissa försämringar?

– Alla signaler om att det eventuellt inte går att fullgöra uppgifter blir en del av myndighetsdialogen och en del av vår årliga budgetberedning. Det leder väldigt ofta till att vi skjuter till medel till enskilda myndigheter.

Både fack och arbetsgivare i staten vill ändra det nuvarande systemet för årlig uppräkning av myndigheternas förvaltningsanslag. Beräkningsgrunderna gör att uppräkningen kan variera kraftigt från år till år.

Hur ser du på den kritiken?

– Nej, jag får ju stå upp för den poli­tik som förs och som för övrigt förts under lång tid. Vi har effektivitets­avräkningar mot myndigheterna. Det skapar i grunden att det blir ordning i de offentliga finanserna att man inte för in en automatik i kostnadsökningar.

För tre år sedan tillsatte regeringen en utredning om hur staten ska vara indelad regionalt. Utredaren Mats Sjöstrand föreslog en sammanslagning av ett antal länsstyrelser, och att många andra myndigheter ska följa samma indelning. Men efter närmare ett års betänketid slog regeringen fast att det inte kommer att genomföras.

Varför inte?

– Därför att vi inte tror att det är ett förslag som efterfrågas av medborgarna. Det finns en väldig längtan och tro att man kan sitta i Stockholm och rita Sverige från en enhetlig karta och sedan ska allting se likadant ut. Jag misstror det. Jag tror inte det är så medborgarna ser på detta och jag tror inte det är så verksamheterna bäst utformas.

Behövs det ingen region­reform?

– Jag har i realiteten aldrig stött på en medborgare som påpekat för mig att det här är viktigt. Men jag har stött på heltidsengagerade kommunalråd som tycker att det är viktigt att vi tar fram större regioner. Då framstår det som ganska tydligt att de själva tänkt sig att bli nya regionråd. Vi kan inte region­indela Sverige med utgångspunkt från att vissa heltidsengagerade politiker tycker att det här är viktigt.

– En del av de här regionerna skulle bli enorma, och där jag tror att många människor skulle känna att det inte är så nära till besluten som de skulle önska.

När ansvariga politiker talar om statens roll som arbetsgivare framhåller de ofta att staten ska vara ett föredöme. Men Fredrik Reinfeldt ser inga behov av några konkreta förändringar för att göra staten mer attraktiv som
arbetsgivare.

– Det bästa vi kan göra är att hålla ordning i våra offentliga finanser, att se till att vi inte tvingas till oordnade neddragningar och skarpa inbromsningar av verksamheter, så som sker i länder där man inte har ordning på ekonomin. Och vi ska naturligtvis försöka vara långsiktiga i våra åtaganden.
Sedan är myndigheterna väldigt olika och måste skötas utifrån sina individuella utgångspunkter.

Men det finns gemensamma nämnare för statstjänstemän. Meddelarfriheten är en. Enligt en medlemsundersökning från ST anser nästan var fjärde att de inte kan framföra kritiska uppfattningar offentligt.

– Vi håller på att diskutera att expandera meddelarfriheten till annan skattefinansierad verksamhet som utförs av alternativa utförare för att vi tycker att det är en viktig grundläggande princip att det finns meddelarfrihet.

Men är det bekymmersamt att så pass många som i dag har meddelarfrihet tycker att de inte kan använda den?

– Jag tycker att det är svårt att uttolka vad det i så fall betyder, för staten är inte enhetlig. Man måste i så fall djupare gå igenom vad de svarande an­ger och om det är olika för olika arbets­givare. Det har jag inga bra svar på. Det kanske är så.

– Men mitt intryck är att det är gans­ka tydligt och klart att man visst kan säga sin mening både offentligt och anonymt. Jag noterar för övrigt i media att det ofta görs referenser till källor inom olika myndigheter som grund för kritik eller för att beskriva hur reformer har fungerat eller inte fungerat.