Nästan bara män i centrum
– Teatern och media vill skapa nya manliga genier. Kvinnliga arbetsledares förmåga och kraft uppmuntras inte, säger Åsa Melldahl.
Trots att hon är framgångsrik och en av landets mest efterfrågade teaterregissörer är hon en doldis.
Kylan kramar Stockholm likt en järnhand när vi stämt möte. Det är inte läge för promenader och Åsa Melldahl anländer i taxi från Radiohuset. Under fyra år var hon chef för Radioteatern, också den en doldis trots en genomsnittlig lyssnarsiffra på 120 000 personer per föreställning.
Idag har hon en tjänst som radioteaterregissör. Just nu arbetar hon med Kristallvägen, en nyskriven pjäs av Katarina Frostenson.
Åsa Melldahl tar även uppdrag för andra teatrar. I sommar regisserar hon Carmen på Stockholms Parkteater. Våren 2002 väntar Lycksalighetens ö, som inviger Norrlandsoperans nya scen.
Vi skyndar in i värmen på Frippes – klassisk mötesplats för Dramatenfolk – vägg i vägg med den nyrenoverade Lilla scenen där Åsa Melldahls uppsättning av Köpenhamn spelas. Pjäsen, som kretsar kring atomfysikern Niels Bohr, är en långkörare och inne på sin tredje och sista omgång.
I begynnelsen utbildade sig Åsa Melldahl till skådespelare vid Scenskolan i Malmö. Att hon började regissera beror på att hon ”var stor i käften” och trodde sig klara jobbet.
Hon debuterade med Århundradets kärlekssaga på Musikteatern Oktober 1981 och har till dags dato gjort ett femtiotal uppsättningar. Som förebilder nämner hon Ingmar Bergman och Suzanne Osten, med tillägget ”mindre nöjer jag mig inte med”.
– Jag fortsatte med regi för att det är så kul, säger hon. Det är lustfyllt att arbeta med skådespelarna och jag gillar också förberedelserna ihop med scenograf och kostymör. När jag möter ensemblen har jag hela konceptet klart och vill inte lägga tiden på långa samtal och diskussioner utan arbeta praktiskt. Jag begär att skådespelarna prövar mina förslag och litar på att jag ändrar mig, om det inte fungerar.
För att Åsa Melldahl ska vilja jobba med en pjäs, eller en opera, måste innehållet beröra henne på ett inre, djupare plan.
Vad det är som berör, vet hon oftast inte förrän 14 dagar innan premiär. Då hamnar hon i ett tillstånd av oro. Vad ska det bli av det hela? Vilka bollar ha vi tappat och vilka hinner vi ta upp?
– Det finns också alltid en period när jag hatar texten. Även med Cosi fan tutte på Malmö musikteater var det så. Att tycka illa om Mozart, det är ju inte klokt! utbrister hon. Men det är väl en del av frigörelseprocessen.
För sin senaste uppsättning, Vår starke man på Malmö dramatiska teater i höstas, fick hon många kritikerrosor. ”Så här har aldrig Ibsen spelats förr”, skrevs det bland annat.
Åsa Melldahl är stolt över resultatet men var länge tveksam till att sätta upp pjäsen. Hon var rädd att den kunde bli en ytlig politisk pamflett. Speciellt eftersom huvudrollen gjordes av Philip Zandén, som slutade som chef för Malmö Musikteater i protest mot de ekonomiska nedskärningarna.
– Men det löste sig när jag valde att fokusera på familjerelationerna. Som regissör gäller det att se bortom konventionerna och ta fram det författaren dolt.
Förutom radioteaterchef, har Åsa Melldahl varit chef för Göteborgsoperans unga scen.
– Det som skiljer jobbet som teaterchef från regissörsrollen är, att man måste tänka i mer långsiktiga perspektiv.
Hon tycker på ett vis att det är enklare att regissera opera än talteater, för att timingen är klar. Samtidigt är det mer krävande att göra opera autentisk och lättare att acceptera taffligt skådespeleri.
Åsa Melldahls definition av en lysande skådespelare är: en aktör som kan kombinera en medveten teknik med livserfarenhet, innerlighet och musikalitet.
– Just känslan för rytm och timing är viktig. Det måste svänga om en uppsättning. Hur abstrakt texten än låter, ska den väcka en sensuell igenkänning hos publiken. Teater är i mycket minnets konst.
Att vara handelsresande inom teatern, det vill säga frilansregissör, är
ingen idealsituation för Åsa Melldahl.
– Teatern skulle tjäna på att ha längre förordnanden med regissörer. Det är tokigt att det bara är administratörer, dramaturger och skådespelare som tänker i repertoarbanor. Som regissör är det också bra att möta en ensemble flera gånger. Man utvecklas både genom det konstnärliga samarbetet och de konflikter som uppstår.
Oftast får Åsa Melldahl förfrågningar om hon vill sätta upp en specifik text, men det händer att hon driver egna projekt. Ett exempel är den nyskrivna operan Trädgården som hon regisserade på Drottningholmsteatern och som blev en stor succé.
Att sätta upp Carmen på Stockholms Parkteater i sommar är också hennes eget förslag.
– Det är en viktig historia om svartsjuka och äganderättens tragiska konsekvenser. Jag tänker bland annat på de så kallade hedersmorden. Min Carmen är en vanlig ung kvinna som förälskar sig.
Åsa Melldahl har haft många goda samarbeten med nutida dramatiker men sätter helst upp klassiker. Då kan hon ta spjärn mot texten eftersom hon vet att den håller. Svänger det inte, är det hon och ensemblen som är fel ute.
– Tyvärr har jag inte fått erbjudande om att sätta upp någon av de riktigt tunga klassikerna som Hamlet eller En midsommarnattsdröm. Sådant är förbehållet männen.
Även om hon själv har ett roligt yrkesliv, är Åsa Melldahl upprörd över kvinnoföraktet inom teatervärlden. Orden forsar fram när hon berättar om hur det ser ut bakom ridåerna.
– Man tycker att det borde finnas ett friare förhållnings- och tänkesätt inom teatern än i det övriga samhället. Men även här är det nästan bara män som är arbetsledare och står i centrum. Släpps kvinnliga regissörer in på institutionsteatrarna får de oftast vara på de små scenerna och arbeta med barn- och ungdomspjäser.
Åsa Melldahl understryker att ska man bli gammal i yrket, måste man vara prestigelös, klara av att göra kompromisser och lägga konflikter bakom sig.
– Det ska vara underhållande att både se och göra teater. Annars har man misslyckats som regissör.
Åsa Melldahl
Född 1951 i Munkfors, Värmland. Utbildad skådespelare vid Teaterhögskolan i
Malmö. Därefter frilansande regissör vid bl a Riksteatern och Radioteatern,
vilkens chef hon var i fyra år från 1995.
Uppsättningar: exempelvis Århundradets kärlekssaga (1981), Cosi fan tutte
(1993), Vår starke man (2000). Dramatiseringar för scen och radio: Alice i
underlandet m fl. I sommar aktuell med Carmen på Stockholms Parkteater.
