Nej till arbetsgivarnas bud
Sifferlösa avtal, lönesättande samtal samt enskilda överenskommelser är några av Arbetsgivarverkets krav i avtalsrörelsen. ST bör avvisa dem, anser Mats-Åke Moritz Lundkvist.
Arbetsgivarverket har ett antal frågor som man driver inför denna avtalsrörelse, varav flera är repriser från 2007. Centrala sifferlösa avtal, enskilda överenskommelser om anställningsvillkor och lönesättande samtal är några av de viktigaste frågorna.
De sifferlösa avtalen är givetvis ett hot mot den lokala lönebildningen, snarare än den möjlighet som en del framhåller.
Jag arbetar vid ett universitet med mycket god ekonomi, och det råder ingen tvekan om att vi i nästa lokala lönerörelse skulle kunna få ut ett mycket bättre utfall än de 2 till 2,5 procent man kan spå att de centrala avtalen kan landa på. Man skulle alltså kunna se ett sifferlöst avtal som en möjlighet för oss att få ut större löneökningar än annars. Men i realiteten kommer ju vår sektors konjunkturnedgång inom några år, när arbetsmarknaden vänder, studentkullarna minskar och utländska studenter kommer att få betala studieavgifter, vilket leder till mindre intäkter för grundutbildning. När den dagen kommer blir det inte lika roligt att sakna ett oenighetsutrymme.
Viktigare ändå är solidariteten med alla andra ST-medlemmar vars arbetsgivare inte befinner sig i en lika gynnsam ekonomisk sits som vi, och där förhandlingsförutsättningarna varit mycket kärva i ett antal år nu. För våra kamraters skull måste vi med kraft avvisa de sifferlösa avtalen!
Enskilda överenskommelser anses på sina håll vara modernt, och en nödvändighet för att möta individens behov. Jag har frågat ett antal av våra medlemmar vad man anser, och efterfrågan är minst sagt begränsad. Enstaka personer med låg lön och ofrivillig deltid kan uppleva en önskan att kunna byta semesterdagar mot högre lön. Jag anser i sådana fall att vi ska möta det med att bli ännu bättre på rätt lönesättning och arbeta hårdare för rätten till heltid.
Vad innebär enskilda överenskommelser? Varje överenskommelse är ett frånsteg från kollektivavtalet, exempelvis att man byter semesterdagar mot högre lön, avstår lön mot högre pensionsavsättningar och så vidare. Varje avsteg medför också en administrativ kostnad för arbetsgivaren. Jag misstänker att det framförallt skulle användas för prioriterade personer, de redan starka. Men samtidigt skulle det urholka kollektivavtalen genom att de inte längre omfattar alla på arbetsplatsen.
I själva verket sätter vi ju då ett argument i händerna på Arbetsgivarverket: om vi ändå inte vill ha alla semesterdagar, utan byter bort dem – varför ska vi då överhuvudtaget ha fler än vad lagen föreskriver? Och här kommer vi till varför Arbetsgivarverket är så intresserat av denna fråga: det är ett sätt att bakvägen urholka de kollektiva förmåner som vi avstått löneutrymme för att få. Den självklara långsiktiga målsättningen är att minska kostnaderna för att ha anställd personal. Prioriterade personer ska kunna få extra förmåner för att lockas kvar, medan huvuddelen får nöja sig med sämre, billigare förmåner. Därför måste vi även säga nej till införande av enskilda överenskommelser.
Det lönesättande samtalet får bli min sista punkt. Redan i innevarande avtal har vi möjlighet att använda lönesättande samtal i stället för traditionella förhandlingar om parterna
lokalt kommer överens om det. Individens möjlighet till ökat inflytande över sin lönesättning och större tydlighet för den enskilde om på vilka grunder lönen sätts anförs som argument.
För mig klingar de argumenten ihåligt. Många chefer, inte minst hos oss inom högskolesektorn, har mycket begränsade mandat att sätta löner. När du sitter där med chefen så finns det fler chefer på nivåerna ovanför som i själva verket dikterar ramarna för lönesättningen. Så mycket större tydlighet och inflytande blir det knappast, eftersom man egentligen inte får möta lönesättande chef. Som individ har man mycket begränsade kunskaper om lönestrukturer som har betydelse för hur lönerna sätts och oftast ännu mindre om hur för lönerörelsen relevanta avtal är utformade. Man befinner sig alltså i ett inflytande- och kunskapsunderläge i förhandlingen, kanske inte mot sin egen chef som kan veta nog så lite, utan mot nivåerna ovanför.
Dessutom är vi inte alla rustade att själva förhandla vår lön. Många framhåller oro inför att själv föra en sådan förhandling. Flera chefer avvisar också tanken på att förhandla lön direkt med sina medarbetare, av många skäl.
Det betyder inte att det traditionella sättet att förhandla lön är felfritt. Lönesättningen ska baseras på kända lönekriterier och väl genomförda lönesamtal, där chef och medarbetare är överens om vilket arbete som utförs och ska utföras, och hur det ska bedömas utifrån lönekriterierna. Individen ska kunna påverka sitt fack och lämna in underlag för förhandlingen som förhandlarna använder. Individen har också rätt att efter löneförhandlingen få en återkoppling av lönesättande chef.
Det finns brister i allt detta i dag och för ganska få fungerar alla dessa bitar. Inför Avtal 2010 måste ST arbeta för tydligare skrivningar om detta i de centrala avtalen.
När det gäller lönesättande samtal finns ett kraftigt motstånd hos många medlemmar, men även hos många chefer, så alltså anser jag att det också är något som vi inom Fackförbundet ST ska säga nej till.
Mats-Åke Moritz Lundkvist
Umeå universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
