OS-medaljens solkiga baksida
Mitt i nedräkningen mot de spännande uppgörelserna i hockey, skidor och curling är det något som stör mig: de villkor som människor som tillverkar OS-souvenirer och sportkläder arbetar under, skriver Alexander Armiento.
Nu är det dags igen. Svenska folket samlas vid teveapparaterna för att heja fram sina olympier mot medaljer. Möjligen är vår entusiasm extra stor eftersom vårt kyliga land har lite bättre medaljchanser än i många andra sporter. Kanske är det också så att mina positiva associationer till vinteridrott härstammar från den tid då Ingemar Stenmarks åk tilläts avbryta mattelektionerna i skolan.
Men mitt i nedräkningen mot de spännande uppgörelserna i hockey, skidor och curling är det något som stör mig: de villkor som människor som tillverkar OS-souvenirer och sportkläder arbetar under. De förväntas jobba långa arbetsdagar under hårt tryck och tjänar ändå ofta under en dollar per dag.
Om detta läser jag i ett pressmeddelande om ett initiativ för att sätta press på tillverkarna. Bakom står bland andra världsfacket IFS.
— •l• —
Frågan är större än vad den först kan verka. Det finns mycket pengar i den olympiska businessen. Sportklädesföretagen satsar hundratals miljoner kronor på sponsring – något de knappast skulle göra om det inte fanns pengar att hämta. Och de officiella
souvenirer som bär de olympiska ringarna omsätter miljardbelopp. En bidragande orsak till att branschen är så lukrativ är att de anställdas del av kakan är minimal – och deras arbetsmiljö katastrofal.
I en rapport inför OS i Peking 2008 granskade Play Fair, en allians där flera fackliga organisationer ingår, fyra underleverantörer i Kina som alla tillverkade officiella OS-produkter. Där fann man »skrämmande förakt för de anställdas hälsa och lokal arbetsmarknadslagstiftning« vad gällde arbetstider, löner och arbetsmiljö. Ett av företagen krävde att de anställda arbetade 13 timmar per dag, sju dagar i veckan, för en lön långt under den lagstadgade minimilönen – och uppmanade dem dessutom att ljuga för inspektörer om sina villkor.
Internationella olympiska kommittén har uppföranderegler som talar om vikten av att bevara den olympiska rörelsens rykte. Men trots de vackra orden tillverkades alltså produkter som bär deras symbol under förhållanden som bröt mot lagen.
— •l• —
Debatten om arbetsvillkoren hos underleverantörerna har inte gått de stora tillverkarna av sportutrustning helt förbi. Flera av dem har börjat uppmärksamma frågan – men problemen är fortfarande stora. Inför OS i Vancouver har Play Fair därför frågat företagen om de är beredda att genomföra ett antal åtgärder i syfte att förbättra situationen. Men få är beredda att kräva att underleverantörerna upplyser personalen om rätten att organisera sig fackligt. Och intresset för att säkerställa att de anställda får rimliga löner tycks svagt.
Det är synd, och visar på behovet av att de internationella fackliga organisationerna fortsätter att trycka på för bättre villkor i denna jätteindustri. Också du kan bidra till att stödja det arbetet – inte minst genom att själv välja produkter som är tillverkade under schysta förhållanden. Nu finns exempelvis en rättvisemärkt fotboll i svenska butiker.
Under ett OS riktas världens ögon mot idrottsutövarnas ädla kamp om gulden. Men vi bör inte glömma de människor som tillverkar deras dräkter. Också de förtjänar en seger.
Alexander Armiento
är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.