Skambyrån bjuder på dagboksshow med svettiga tonårsminnen. FOTO: Henrik Rosenqvist
Skambyrån bjuder på dagboksshow med svettiga tonårsminnen. FOTO: Henrik Rosenqvist

Plats för pinsam tonårstid

KULTUR: SHOW2009-10-20

En mikrofon, ett fullpackat rum och timmar av tonårsångest i dagboksform. På Skambyråns show bjuder vanliga människor ut sin egen svettiga tonårs­historia, medan publiken jublar.

Rummet är mörkt. På scenen: en fåtölj, en golvlampa och Lina Arvidsson i rött hår och prickig klänning, framför den ensamma mikrofonen.

– Hej dagboken! I dag hände det en pinsam sak.

Orden är hennes, men de är 14 år gamla.

– Daniel och jag gick i korridoren. Vi möttes. Jag gick åt ena hållet, han gick åt samma, då gick jag åt det andra, han gick åt samma, han gick åt andra hållet, jag gick åt samma, sen gick vi åt varsitt…

Här någonstans blir det svårt att höra. Lina Arvidsson måste vänta tills publikens skratt har lugnat sig.

– Tre gånger! Tala om pinsamt! Fattade du inte, se bild.

Och bakom henne, på en duk över hela väggen, projiceras bläckteckningen. Direkt från dagboken: streckgubbar med förklarande pilar. Så gick Lina och Daniel, sen så, och så tillbaka.

»Privatarkeologisk djupdykning«

Publiken – som sitter på golvet, på stolar och bord, som står längs väggarna – vrider sig av skratt. Det är rusning till showen Skambyrån: Mortified Sweden i Malmö. Det här är klubben där vanliga männi­skor gör en »privatarkeologisk djupdykning i tonårsångestens slagghög.«

Startskottet var ett tv-reportage om Mortified i Los Angeles. Linda Backlund blev betagen. Skambyrån behövs i Sverige också, bestämde hon, och kontaktade de amerikanska upphovsmännen.

– Det här materialet bara måste få komma ut från byrålådorna. Det är kulturhistoria. Man delar det allra mest privata och rummet fylls av en sådan enorm kärlek! säger hon.

Själv – 34 år i dag – var hon en ivrig dagboksskrivare under tonåren. Satt på kaféer i timmar över en kopp te för sex kronor, fyllde på tills muggen innehöll smaklöst silverte – och skrev, och skrev.

– Jag kan känna en skräckblandad ömhet inför den jag var då. Och en väldig kärlek inför allvaret som jag upplevde.

Reglerna är tydliga, kopierade direkt från Mortified i USA. Texterna ska vara skrivna mellan 6 och 21 års ålder, och författaren måste vara minst 21 vid uppläsningen. Inget nyskrivet material accepteras, inget får ändras. Däremot är det tillåtet att korta i texterna. Linda Backlund och medarrangören Lotta Lewandowska hjälper till att bolla texter och att hitta en bra ton vid presentationen.

– De här orden är inte skrivna för att underhålla. På något sätt är det därför det blir så otroligt roligt.

Berättelserna fyller rummet: första hånglet, frågor om Gud och livets mening, flörtar på en kibbutz när 80-talet var nyfött, syntfrillor, amatörteatergrupper, första fyllan med blandningen O’boy, juice och glögg från föräldrarnas barskåp.

– Det här är terapi, för alla som är här! säger Linda Backlund.

Bildminnen och musik

Ikväll medverkar fem personer, fyra tjejer och en kille. Projektionerna på väggen byts i takt med uppläsningarna. Klassfoton, nedklottrade seriegubbar i marginalen på räknehäftet, collage med kompisarna på stranden, och modellposer i 80-talssoffan hemma i radhuset… Alla medverkande har lämnat in bildminnen från sin egen svettiga tonårstid. Och valt ut den låt som spelas medan de gör entré. Michael Jackson, Roxette och Whitney Houston kompar arrangemanget.

När Åsa Meierkord kliver upp på scenen fylls hela väggen av ett skolfoto: en försiktigt leende tjej med stort permanentat trollrufs, avklippt nedanför öronen. Några meter framför bilden står Åsa – i en tjugo år äldre version. Men den koncentrerade blicken är densamma, när hon tittar ut över lokalen och läser med stadig röst.

– Vi spelade upp pjäsen för cirka två veckor sedan. Jag var urusel.

Publiken lyssnar uppmärksamt, några skratt börjar bubbla fram. Åsa Meierkord tar en paus, låter publiken vänta några ögonblick innan hon fortsätter.

– Jag var rolig. Alla asflabbade och jag förstörde hela pjäsen. Det skulle ju vara en allvarlig pjäs, om mobbning!

Skratten bryter loss, Åsa Meierkord själv kan inte heller hålla sig. Men det finns ett allvar i avslutningen:

– Jag får faktiskt tvätta bort mitt rykte som pajas.

Efteråt är hon nöjd, stunden var intensiv.

– Det här är ord från en period i livet när alla tycker att de är så unika. Det är privat och väldigt hemligt. Men så märker man att vi skriver ju om samma känslor! Det är något väldigt befriande i det.

Hon blev övertalad av en kompis att vara med – lådorna var fulla av dagböcker, så materialet fanns ju där. Det »känns lite bisarrt«, säger hon. Men, precis som flera av de andra som medverkar, återkommer hon till drivkraften att gå upp på scenen: befrielsen i att dela med sig av det mest privata och skamfyllda, att kärleksfullt återupprätta den tonåring hon en gång var.

– Nuförtiden är det nog många som bloggar i stället för att skriva dagbok. Men de här orden är skrivna för att aldrig bli lästa. Det är en stor skillnad mot bloggen.

Spel för fulla hus

Alla får inte plats i lokalen, flera i kön får vända hemåt när det blir fullt. De medverkande skojar om att flytta till konserthuset nästa gång – eller kanske till Malmö arena?

Efteråt kan de pusta ut över en öl. Irene Caras röst fyller högtalarna med introt från tv-serien Fame:

Baby look at me and tell me what you see. You ain’t seen the best of me yet, give me time, I’ll make you forget the rest.

Någon säger att hon får gåshud av texten.

– Alltså vilken stämning! säger Lina Arvidsson.

– Som ett sånt där amerikanskt support meeting. »We love you!« liksom, svarar Åsa Meierkord.

Lotta Lewandowska överröstar musiken:

– Ja precis! Välkommen till supportmötet för oss som är traumatiserade av tonår!

Lotta Lewandowska och Linda Backlund arrangerar.
Lotta Lewandowska och Linda Backlund arrangerar.

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA