Revolution och åttiotalspunk

KULTUR: FILM OCH DVD2013-10-01

Fredrik Sahlin tipsar om biofilmer med premiär i oktober. Bland annat Lisa Langseths andra film, Hotell, med Alicia Vikander i huvudrollen.

Av:  Fredrik Sahlin

I skrivande stund läser jag om ett upprop för den iransksvenska skådespelerskan Maryam Moghaddam som sitter fängslad i sitt gamla hemland för att hon medverkat i en film gjord av den svartlistade regissören Jafar Panahi.

Irans repressiva regim har ännu en gång satt tvångströja på friheten och det är det som en annan svensk perser, Nahid Persson Sarvestani, ständigt återkommer till i sin dokumentärproduktion. Nu senast i:

  • Min stulna revolution. Nahid Persson Sarvestani var som ung själv med i revolten mot shahen 1978, men tvingades sedan se hur de religiösa mörkermännen tog över makten. I Drottningen och jag pratar hon om nationens trauma med shahens hustru Farah Diba. Här går hon ett steg längre och ägnar en hel film åt denna omvälvande tid i hennes och alla andra iraniers liv. (Bio 18/10)
  • Hotell heter Lisa Langseths andra film efter debuten Till det som är vackert från 2009 – ett kärleksdrama där kampen stod mellan den onda dirigenten och hans unga goda älskarinna, spelad av Alicia Vikander. I Hotell, som handlar om en nybliven mamma (Vikander igen) med seriösa anknytningsproblem, är Langseth som tur är inte lika övertydlig i sin skuldfördelning. Och David Dencik är som vanligt lysande i sin sedvanligt udda biroll. (Bio 4/10)
  • Vi är bäst! Lukas Moodysson, svensk films »enfant terrible« är varken enfant eller terrible längre, men däremot tillbaka från sin time out från filmbranschen. Det som lockade honom tillbaka var tanken att göra film på frun Coco Moodyssons tecknade serie om några punktjejers härjande på 1980-talet. Jag har inte sett den än, men räknar med pulserande dåtidskänsla i musik och rekvisita, strålande insatser från de unga amatörerna och en förhoppningsvis brännande berättelse. (Bio 11/10)
  • Diana – spelfilmen om prinsessan Dianas liv – är en dubbel Askungehistoria, dels om prinsessan från folket som aldrig riktigt togs till nåder av hovet, dels om hennes älskare, den timide hjärtkirurgen som hade svårt att acklimatisera sig till ett liv med paparazzi i farstun. Med tanke på det tragiska slutet på huvudpersonens liv är Dianaförvånansvärt uppsluppen, snarast en ordinär romantisk komedi, men den fyller ändå sin funktion som rojalistisk sladdertacka: Jag såg Princess Di hångla i en park… (Bio 4/10)
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA