Roger Wilson: TV som vågar tänja på gränserna

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2009-11-10

Rädslan för ett mångkulturellt Sverige krymper om olika minoritetsgrupper får ta större plats i tv-tablån, skriver Roger Wilson.

Det pågår ett amerikanskt inbördeskrig inuti din tv. Jo, jag lovar. Tv-tablån är egentligen inget annat än ett slagfält där man ständigt slåss om vad som får sägas och visas.

För en utomstående är till exempel den nya tv-serien Glee bara ytterligare en tramsig musikalserie i high school-miljö. Men tittar man lite noggrannare inser man att den egentligen är ett revolutionerande steg framåt i kampen för homorättigheter i USA. Medan debatten kring amerikanska homobröllop fortfarande pågår, dyker det plötsligt upp en ungdomsserie där en fjollig tonårsbög helt självklart har en av huvudrollerna. Och han är inte ensam. Det finns bögbarn i såväl surrealistiska modekomedin Ugly Betty som i det schizofrena dramat United States of Tara.

— •l• —

Utvecklingen har onekligen gått snabbt. Själv minns jag en tonårstid då jag som smygbög pinade mig igenom varje avsnitt av Dynastin och Melrose place för att kanske, eventuellt, möjligtvis få en glimt av de homosexuella birolls­innehavarna Steven och Matt. Och glöm inte bort att en på sin tid frispråkig serie som Lödder faktiskt lades ner 1981 sedan den religiösa påtryckar­organisationen Moral Majo­rity hotat programmets annonsörer med bojkott.

I dag är läget nästan det omvända. Med serier som Sopranos och Six feet under flyttades gränserna för vad som fick visas fram, och tittar man igenom de senaste högprofilerade amerikanska serierna så verkar de förr så heliga familjeidealen ha bytts ut mot rena rama brottsregistret. Weeds handlar om hemmafrun som langar gräs i förortsidyllen. Nurse Jackie om en otrogen pillermissbrukande sjuksköterska med ett hjärta av guld. Och nu senast Hung, om en medelålders historielärare som prostituerar sig när han drabbas av en ekonomisk kris.

För tv-kanalerna handlar det till viss del om att hitta ämnen och konflikter som är tillräckligt kontroversiella och kittlande för att stå ut i det massiva utbudet. Men bakom den rena provo­kationen finns det oftast nyanserade personporträtt, långt ifrån schabloner eller demonisering. I grunden handlar det om att visa hur lika vi alla är, oavsett vilken situation vi hamnat i.

— •l• —

Vad har då detta med politik att göra? Mycket. Varje minoritetsgrupp med självrespekt håller i dag noggrann koll på hur representationen ser ut i de amerikanska tv-serierna. Man vet att det är viktigt, både när det gäller minoritetens självbild och hur andra ser på en.

Förr brukade vi i Sverige fnysa föraktfullt åt de tillrättalagda amerikanska serierna. I dag är läget snarare det motsatta. Utbudet av tv-dramatik och filmer känns enahanda, och SVT-såpan Andra avenyn verkar ensamt ha fått uppdraget att skildra alla landets minoriteter. Jag tror att rädslan för ett mångkulturellt Sverige skulle vara lite mindre om även svensk tv vågade tänja på gränserna, och vara lite mindre blek, vit och medelklass.

Roger Wilson
är journalist och programledare för filmprogrammet Kino i P1.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA