Styrda satsningar
Regeringens satsning på forskning är välkommen. Men sättet pengarna ska fördelas på medför många problem. Forskningsministern tycks ignorera sitt eget partis tidigare kritik mot politisk detaljstyrning.
Nu har riktningen för svensk forskning de närmaste åren stakats ut. Regeringen kallar sin forskningsproposition för den största satsningen på forskning någonsin. Och visst kan högskoleväsendet glädjas åt tillskott i miljardklassen.
Men det är inte säkert att det räcker. Om vi ska kunna konkurrera med välutbildad arbetskraft på en global marknad och trygga den kommande generationsväxlingen bland högskolans lärare gäller det att anslagen till forskning och forskarutbildning fortsätter att höjas i framtiden. De får inte urholkas av stigande löner och priser.
Satsningen på forskning är naturligtvis positiv. Men det finns också anledning att diskutera det sätt pengarna ska fördelas på.
Ambitionen är att lyfta fram forskning som håller högsta klass. Det är lovvärt, men också svårt att mäta. Att ge mest till dem som redan fått stora externa anslag riskerar att lämna få smulor till forskare och lärosäten som vill pröva nya vägar. Och många varnar för att metoden för att räkna citeringar kommer att missgynna områden som humaniora och samhällsvetenskap.
Vurmen för medicin, naturvetenskap och teknik blir också tydlig i en annan nyordning – satsningen på »strategiskt viktiga områden«. Dessa ska få 1,8 miljarder kronor, en stor del av nytillskottet. Här återfinns bland annat forskning om diabetes, cancer, psykiatri, vård och omsorg, materialteknik samt miljö- och klimatfrågor.
Alla är de viktiga ämnen. Men listans snäva fokus gör att många andra slags frågor som har stor betydelse för vår gemensamma välfärd saknas. För att bara nämna några exempel: Hur lär man bäst barn allt det vi vill att de ska lära sig i skolan? Hur organiserar man en myndighet på bästa sätt? Hur minskar vi risken för att dömda brottslingar återfaller i brott?
En lång uppräkning av »strategiskt viktiga områden« kan aldrig få med alla frågor vi hetast eftertraktar svar på. Därför finns anledning att ifrågasätta principen. Visst är folkvalda politiker i sin fulla rätt att formulera problemområden man vill att forskarna ska lösa med hjälp av de miljarder som fördelas. Men att gå så långt att man delar ut speciella penningpåsar till smala forskningsfält kanske inte är den bästa strategin, och forskningsminister Lars Leijonborg har fått hård kritik för sin klåfingrighet.
Ironin är att hans eget parti tidigare varit det som mest högljutt varnat för just sådan politisk detaljstyrning.
I en debattartikel från 2005 skrev två folkpartistiska riksdagsledamöter, Cecilia Wikström och Ulf Nilsson: »Politiska nycker riskerar att skapa kortsiktig politiserad ›trendforskning‹». De argumenterade då för fri och obunden forskning »som inte ensidigt betonar den kortsiktiga nyttoaspekten«.
Men det var ett år före valet. När det nu är det egna partiet som får göra prioriteringslistan tycks det lättare att acceptera att politiker lägger näsan i blöt.
Forskning kan hjälpa oss att bygga ett bättre och rikare framtida samhälle. Det kräver stora och breda satsningar inom en mängd olika dicipliner. Regeringens miljardsatsning är en bra början. Men siktar för snävt.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
