Svenskt stöd får Sydafrika att ta sig ton

KULTUR: KULTUR2003-12-03

En stimulerande korsbefruktning är verkligen vad det handlar om! Det har vi själva nytta av, med tanke på att även Sverige har ett allt mer globaliserat kulturliv.

Av:  Leif Domnérus

Rytmikpedagog Anna Maria Koziomtzis, Musikhögskolan i Göteborg, talar begrundande, men också med entusiasm.

– Samtidigt som vi hjälper till att bygga upp den svarta befolkningens kulturella identitet får vi massor av impulser och reflektioner i retur. Hela tiden utvecklas våra kontaktnät och inriktningen är att det ska fungera som partnerskap, inte endast enkelriktat bistånd.

Anna Maria Koziomtzis, har god erfarenhet av biståndsprojekt i Sydafrika, främst i miljonstaden Durban, naturskönt belägen på landets östkust invid Indiska Oceanen. Provinsen bär namnet Kwazulu-Natal och här pågår i början av 2002 fyra olika svenskfinansierade musikprojekt. Anna Maria Koziomtzis, ansvarar för ”Music and Movement Project”, som varvar zulubaserad stöveldans med svensk rytmikpedagogik.

Hon administrerar även utbytesverksamheten, vilket innebär att såväl afrikanska lärare och elever som professionella kulturarbetare ges tillfälle att komma till Sverige för stimulans och vidareutbildning.

– Vi ger och tar av varandra. Svarta sydafrikaner har sällan eller aldrig fått studera sin egen kulturella identitet i en skolmiljö. Där kan vi förmedla kunskap som stärker självförtroendet och bygger upp identiteten. Afrikanerna å sin sida ger ofta uttryck för en spontan känsla för den egna musikkulturen.

Grunden för Sveriges kulturella bistånd är att stödja och komplettera den massiva utbildningsinsats som görs av sydafrikanerna själva. I dag är utbildning den tredje största utgiftsposten i Sydafrikas budget. Det paradoxala är dock att genom apartheidlagarna som rådde från slutet av 1940-talet fram till 1990 förbjöds den svarta befolkningen att utveckla sin egen kulturella identitet. Att framföra musik med rötter i det svarta samhällslivet var helt enkelt förbjudet.

Ett primärt mål för det svenska kulturbiståndet är att stödja skolor som bedriver utbildning för underprivilegierade grupper i storstädernas townships, det vill säga kåkstäder, där sanitära och sociala förhållanden är alarmerande usla och bristen på undervisning är akut.

Vid universitetet i Durban ansvarar Patricia Opondo för African Music Project – AMP. Hon redovisar med samlad inlevelse hur viktig den svenska insatsen är för att nå ut med lärarfortbildning till landsbygd och kåkstäder.

– Att länka traditionsbärare, musiker och sångare med lärare och studenter har varit ett centralt motiv. Kunskap om traditionella musikstilar som lever kvar på landsorten är en grund för kulturell överlevnad, så enkelt är det faktiskt.

Patricia Opondos ögon glimmar till när hon tillägger att stödet från Sverige inneburit att AMP-projektet har utvecklats till ett flaggskepp i musikundervisningen på Durbans universitet.

– Under de fem år som projektet löpt har vi kunnat utbilda åttio musiklärare. Många av dessa arbetar just nu ute bland landsortsbefolkningen, där de gör enorm nytta.

Med tydlig ambition att göra sig förstådd tillägger Patricia Opondo retoriskt:

– Lägger ni ner era simskolor i Sverige kommer ungarna att drunkna på löpande band. Det är samma sak med vår musikundervisning...

Jazz- och popmusik har många utövare i storstaden Durban. På universitetet har Darius Brubeck, son till amerikanske pianolegenden Dave Brubeck, byggt upp en jazzavdelning som rönt stor uppskattning.

Darius Brubeck är nära 60 år, själv duktig pianist. Han har verkat i Sydafrika sedan 1983. För sina betydande insatser har han förärats professors titel. The Jazz Centre på universitetet är till stor del hans verk, med support av sydafrikafödda hustrun Cathy.

– Faktum är att det inte fanns någon jazzutbildning, trots att behovet var påtagligt. Alltså såg vi till att ändra på det.

Jazzcentrets konsertlokal är belägen i universitetets källare. Miljön är trivsam och relationen mellan Darius Brubeck och hans elever är kamratlig. Fyra unga svarta på klubbscenen spelar musik av Dexter Gordon och John Coltrane, en smula vilset, men med stor hängivenhet. De presenteras mycket hjärtligt av professor Brubeck. Stämningen är informell och publiken – såväl svarta som vita – är entusiastisk.

Efteråt deklarerar Darius Brubeck att han stortrivs med att förmedla jazzkunskap till den afrikanska befolkningen.

– Stödet vi får från det svenska projektet med utbytesstudenter är också mycket välkommet. De unga svenska jazzmusiker som kommer hit är undantagslöst mycket duktiga. Våra egna studenter som varit i Sverige har återvänt med en fördjupad syn på jazzmusik.

Själv kommer Darius Brubeck som ett led i det kulturella partnerskapet mellan Sydafrika och Sverige att ge konserter i Sverige under maj månad i år. Han spelar då med en grupp unga musiker, såväl svenskar som sydafrikaner.

Sydafrikas enda fasta filharmoniska orkester finns i Durban. I Kwazulu-Natal Philharmonic Orchestra spelar Serge Filiatreault bastrombon sedan starten 1983. Han värvades från Montreal i Kanada och hävdar bestämt att han inte ångrat byte av världsdel.

– Precis som alla andra inom kulturlivet önskar vi förstås mer generösa anslag. Men trots allt går det hyfsat, vi får ju fortfarande ut våra löner och till varje konsert kommer cirka tusen lyssnare, varav 700 utgörs av abonnemangspublik. Det kunde vara sämre.

Durbans filharmoniker utgörs av sjuttio musiker från världens alla hörn. Även ett par svenskar har ingått genom åren. För några år sedan anställdes den första svarte musikern och i dag finns det ytterligare några svarta afrikaner bakom notpultarna.

Under den veckolånga vistelsen får jag möjlighet att avnjuta en symfonikonsert i stadens City Hall. Orkestern fick verkligen publiken med sig, när de framförde Ravel och Tjajkovskij under ledning av den svarta amerikanske dirigenten Leslie B Dunner och med världscellisten Lynn Harrell som solist i Haydns cellokonsert i C-dur.

Vid den obligatoriska ölen efteråt samlas ett gäng symfoniker och lyssnar till Serge Filiatreaults beskrivning av den resa han gjort ganska nyligen. Som ett led i det svenska utbytesprogrammet fick han möjlighet att vistas två veckor i Göteborg för att detaljstudera hur kollegan i Göteborgs Symfoniorkester, Peter McKinnon, hanterade sin bastrombon.

– Efter att ha spelat trombon i hela mitt liv trodde jag att jag kunde det mesta. Samtidigt kände jag att ett avbrott för att lyssna till och prata med en ännu mer rutinerad trombonist skulle kunna inspirera. Det visade sig stämma exakt. Sejouren i Göteborg blev som en pånyttfödelse för mig som yrkesmusiker. Sällan har jag blivit så inspirerad!

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA