Trots allt mår vi bra

DEBATT: INSÄNT2003-12-03

Hur vi mår? Jo, tack. Förutom att i media ha blivit utsedd till Stockholms tystaste arbetsplats med rädda förtroendevalda, en jämn ström av sextrakasserier och diskrimineringsärenden, så mår vi bra.

Visserligen sliter vi häcken av oss för att vår kära arbetsgivare ska förstå vad innebörden i ord som jämställdhet, stress/ utbrändhet och bra arbetsmiljö betyder.

Vid senaste löneförhandlingarna blev vi knockade både en, två och tre gånger. Vi har ett centralt löneavtal vars tydliga direktiv är att facket och arbetsgivaren tillsammans ska arbeta med åtgärder för lönekriterier, lönesättning och rekrytering med klara långsiktiga mål (jippi!). Vad händer? Jo, vår söta arbetsgivare vill bara en sak: ”Håll procenten, pojkar – till vilket pris som helst!” Men vi reser oss upp, skakar lite lätt på huvudet, spottar i nävarna och undrar om arbetsgivaren vet vilken förlust han verkligen har gjort.

Dessutom har vi mage att påstå att så kallad övrig personal är lika viktig för organisationen som lärare och forskare.

När vi sedan kommer med det kreativa förslaget att börja tillämpa samverkan för utvecklingsavtalet (1997) i en decentraliserad organisation som bara till hälften har lyckats införa MBL, då kan man ju förstå att vår arbetsgivare blir matt av uppgiften.

Det är ju klart att tystnad kan bero på heshet när vi stup i kvarten mässar till både liten och stor chef att kompetens- och ledarskapsutveckling måste få kosta pengar men att det lönar sig i längden.

Jo, vi är behövda. Vi får allt som oftast leka kuratorer fast det inte är vår profession. Kön av enskilda medlemmar med arbetsrelaterade problem sinar inte. Det behovet avvecklar vi gärna. Och universitetet får gärna anställa personalkonsulenter/kompetensutvecklare, de finns inte idag.

Vi gläds ändå åt att några av våra prefekter ute ”på linjen” har hängt med i utvecklingen. De ser till att personalen mår bra och kan prestera goda resultat. Personalen är Stockholms universitets viktigaste resurs. I slutändan blir det lyckliga studenter, kreativ utbildning och forskning samt sist men inte minst – ”håpar”.

Jo tack, vi mår trots allt bra.
Christina Grefveberg
En ”tyst” förtroendeman i ST-ATF på Stockholms universitet

Fotnot: Håpar=helårsprestationer. Den statistik som styr anslagets storlek till landets högskolor.

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA