Tuffa tag täppte till fängelserna

Trådarna i det stora metallstängslet sträcker sig högt, de pekar rakt upp mot himlen. Staketet till vänster har i stället ett rutmönster. Och bakom det finns ett annat stängsel, med horisontella linjer. Tillsammans bildar de ett gytter av skarpa, svarta streck. Plötsligt hörs en röst.

– Lägg id-kortet på släden.

Vi ser ingen släde. Men någon ser oss.

– Fortsätt framåt, öppna luckan. Skicka in legitimationen.

Och strax:

– Just så, precis. Välkomna.

Salbergaanstalten i Sala är en sluten anstalt: den sorteras som säkerhetsklass B på skalan som löper från A till E. Här finns plats för 217 människor, de flesta med grova brott bakom sig.

När id-korten har fotats i en liten maskin hörs ett klickande ljud och den första grinden glider upp.

Byggd med den senaste tekniken

I dag sitter drygt 4 800 personer i svenska fängel­ser. Och kurvan pekar uppåt. Under de närmaste åren förväntas polisen öka antalet ärenden, åklagarna väcka fler åtal och domstolarna avgöra betydligt fler brottmål. Och också Kriminalvården, den sista instansen i rättskedjan, räknar med att ta emot fler människor.

Salberga är en av Kriminalvårdens allra modernaste anstalter: den är byggd med den senaste tekniken som ska garantera en hög säkerhet.

Betongmuren reser sig mäktig och massiv. Högt där uppe, längs med hela krönet, löper en tjock aluminiumtub som gnistrar i solen: den är så tjock och blank att inga händer eller krokar ska kunna få fäste runt den. Trasslig taggtråd ringlar sig i krusiduller längs med alla stängsel, strålkastare och kameror blickar ned på området. Efter muren återstår först en dörr, sedan en dörr till – och därefter ytterligare en dörr. På vägen ska alla personliga tillhörigheter låsas in i ett skåp, ny id-kontroll genomföras, personnummer stämmas av mot datorn, lösa föremål röntgas och alla inpasserande gå igenom en metall­detektor. Också skorna ska upp på röntgen­bandet.

Men klick, klick, klick. Dörrarna öppnas, en efter en, och där står Roger Bäcklund med en stor, välkomnande hand.

– Kom in, så här har vi det.

Roger Bäcklund är kriminalvårdare och ST-ordförande på Salberga. Han leder oss in i ett besöksrum. Men inte längre.

– Vi släpper inte in någon utomstående på avdelningen, förklarar han.

I dag är anstalterna närmast hermetiskt tillslutna; alla in- och utpasseringar noggrant övervakade.

Men så har det inte alltid varit.

Vi följer trådarna bakåt, men bara sju år i tiden, till den 19 januari 2004. Då är Roger Bäcklund nyanställd inom Kriminalvården och Salbergaanstalten finns inte.

SVT toppar sin nyhetssändning med bilder på fängelset i Kumla. Reporterns röst är allvarlig.

»På elva minuter var det hela över. Tre av Sveriges farligaste fångar fritagna ur säkerhetsbunkern på Kumlaanstalten. Flykten var mycket välplanerad.«

Nyheten får stort utrymme. Det blir studiodebatter och tidningsuppslag. Men fortfarande vet ingen att den svenska kriminalpolitiken just nu närmar sig ett nytt vägskäl.

I backspegeln är det tydligare.

– Det var mycket som hände då, säger Roger Bäcklund.

– Det är svårt att sammanfatta allt, det är så fruktansvärt många saker som inleddes då, säger Lars Nylén, som nu är generaldirektör för Kriminalvården.

– Människor var upprörda och besvikna. Det krävdes insatser, säger nuvarande justitie­minister Beatrice Ask.

2004 markerar startskottet för en mängd förändringar.

Fritagningen från Kumla följs nämligen av en till, och en till, och en till – den ena mer spektakulär än den andra. Norrtälje, Kumla, Hall och Mariefred är några av de anstalter som drabbas. Fångar gräver sig under väggar, sågar upp stängsel, hivar sig ut med lakan. Nycklar till isoleringsavdelningar försvinner spårlöst, fritagare forcerar staket med bilar, kliver över murar med stegar, skjuter in mobiler med pilbågar och tar kommandot med hjälp av automatvapen.

– Lite grann undrade man var man hade hamnat. Inte så att jag var rädd, men man tänkte mycket på det, minns Roger Bäcklund.

Nu sitter han i besöksrummet på Salberga tillsammans med sina kolleger Lotta Johansson Arnqvist och Tobias Särkioja. De berättar om sin vardag.

Varje morgon går de igenom samma kontroller som andra besökare. Alla kläder ska passera metallbågen utan pip, alla lösa föremål kontrolleras.

– Till och med matlådan röntgas varje morgon, berättar Tobias Särkioja.

De är överens: det är bra. Tråkiga rutiner, men viktiga. De minskar risken för att personalen ska utsättas för utpressning.

Bodström svarade med superbunker

2003 – när både Roger Bäcklund och Tobias Särkioja började jobba inom Kriminalvården – fanns ingen sådan kontroll. Mobiltelefonerna fick följa med in på anstalten, och ingen funderade över risken att en anställd skulle ta med sig vapen in.

Men när helikoptrar började jaga långtidsdömda fångar genom svenska skogar sommaren 2004 steg temperaturen i medierna. Debattörer pratade om svängdörrar på svenska anstalter och oppositionen krävde justitie­minister Thomas Bodströms avgång. Hans svar handlade om säkerhet, kontroller och inpasseringssystem. Han diskuterade teknik: metalldetektorer och mobilstörningsutrustning – och förklarade att kriminalvården behövde en ny superbunker.

Själv klarade han sig genom stormen, men Kriminalvårdens generaldirektör Lena Häll Eriks­son fick gå. Lars Nylén tog över hennes stol – enligt tidningarna en »tuff snut«, utbildad hos FBI, som drogs med smeknamnet »Kulor och krut«.

– Det är dags för ordning och reda, sade han i de första intervjuerna.

Händelser påverkar kriminalpolitiken

Enligt Magnus Hörnqvist, docent i kriminologi vid Stockholms universitet, är det vanligt att kriminalpolitiken formas av enskilda, spektakulära händelser, som rymningarna 2004. Tida­holmsupproret 1994 ledde till att de intagna delades upp på mindre avdelningar. Malexander­morden 1999 gav striktare rutiner kring permissioner – och rymningarna 2004 har lett till hårdare »skalskydd« runt anstalterna.

I dag ler Lars Nylén åt tidningarnas formuleringar den där stormiga sommaren.

– Ja, men något ligger det kanske i den där bilden av mig, säger han.

Sju år har gått – och han är stolt över vad han åstadkommit. Det har blivit många stora förändringar på kort tid, konstaterar han.

– Hur mycket som helst. 2004 var det som om fångarna styrde där inne, som om de tyckte »det här är vårt område«. Det fanns ställen där personalen nästan inte vågade vara.

Han beskriver hur Kriminalvården har återtagit kontrollen: höjt de anställdas utbildnings­nivå, höjt säkerhetsnivån, satsat på program mot missbruk, förbättrat anstalternas skalskydd – och öppnat tre nya högsäkerhets­avdelningar. Thomas Bodströms »superbunker« har blivit verklighet och finns nu på tre platser: Hall, Kumla och Saltvik.

– »Det är bara säkerhetsprat och säkerhetsprat hela tiden«, tycker många. Men det är ungefär som att ha ordning och reda i skolan. Blir det sämre av att eleverna är i klassrummet och sitter på sina platser? Nej, och det här är samma sak.

Statistiken bekräftar hans bild: mellan 2004 och 2010 har antalet rymningar pressats ner från 269 till 34 – och förra året rymde ingen alls från landets slutna anstalter.

– Vi har skaffat oss kontroll, konstaterar Lars Nylén, inte utan stolthet i rösten.

Men kriminolog Magnus Hörnqvist beskriver inte förändringen i lika ljusa toner. Han har forskat på hur den förstärkta övervakningen påverkar intagna och personal.

– Det har blivit skärpta villkor för alla:
intagna, anhöriga och anställda. Det får konsekvenser. Människor mår helt enkelt sämre. När de intagna mår sämre så får också de anställda betydligt sämre arbetsförhållanden.

Kriminalvårdens chef Lars Nylén minns att personalen protesterade högljutt i början, till exem­pel när inpasseringskontrollerna infördes.

– Först sa alla att det här är så hemskt, så här kan vi inte ha det. Men de har vant sig. Man anpassar sig. Nu är det ingen som protesterar. Det har blivit vanliga rutiner.

Successivt, menar Magnus Hörnqvist, har vardagen på anstalterna hårdnat, med fler visitationer, fler isoleringar, hårdare restriktioner kring telefonsamtal och besök och färre permissioner för de intagna.

1995 genomfördes 62 541 permissioner, 2004 var siffran nere i 40 299 och förra året genomfördes 29 731 permissioner.

– Man drar åt skruvarna så hårt att folk mår fruktansvärt dåligt. Till slut har man dragit åt så hårt att människor inte kan andas längre.

Facket är med på ökad kontroll

Roger Bäcklund, Lotta Johansson Arnqvist och Tobias Särkioja tycker inte att kontrollen är något att bråka om.

– Men en del sommarvikarier som kommer in här orkar bara stanna i några dagar. Både vi och de intagna är kontrollerade. Det är speciellt, och kanske svårt att föreställa sig i förväg, säger Roger Bäcklund.

Per Sunneborn, ordförande för ST-avdelningen inom Kriminalvården, konstaterar att det har skett en »klar säkerhetsnivåhöjning«. Facket har inga invändningar mot den ökade kontrollen – eftersom ordning och reda behövs. Själv har han arbetat både som säkerhetschef och säkerhetsinspektör.

– Men har man gått för långt? Är det för mycket taggtråd? När man börjar röntga matlådor är det klart att man får fundera över om man närmar sig anständighetens gräns, säger han.

Bättre utslussning behövs

Justitieminister Beatrice Ask pratar hellre om trygghet än kontroll. Till skillnad från krimino­logen Magnus Hörnqvist anser hon att den ökade tryggheten gynnar både de intagna och de anställda. Hon är nöjd med att Kriminalvården har en bättre kontroll på fängelserna i dag – och att antalet rymningar har pressats ned.

– De intagna ska naturligtvis vara kvar på anstalten.

Däremot, anser hon, behöver Kriminalvården bli bättre på åtgärder som kan förbereda de intagnas utslussning: till exempel genom utbildningar och arbetsmarknadsförberedelser.

– Där finns det mycket att göra.

Kriminolog Magnus Hörnqvist anser i stället att de alltmer igentäppta anstalterna i sig motverkar en bra utslussning. Strängt taget, anser han, har rymningar aldrig varit det största problemet för kriminalvården.

Antalet självmord på svenska anstalter har varit konstant de senaste åren, men självmordsförsöken blir allt fler. Det är ett större problem att den ökade kontrollen får människor att må allt sämre, säger Magnus Hörnqvist.

– Varje år släpper man ut flera hundra människor från anstalterna. Vilket skick är de i när de har varit så avskurna från yttervärlden?

Roger Bäcklund, Lotta Johansson Arnqvist och Tobias Särkioja tror att kurser och program för de intagna är nyckeln till en bättre anstaltsvistelse – och en bättre utslussning.

– Visst märker man att en del inte mår bra ibland, som när de hotar oss. Någon säger »Se dig för när du går över vägen« eller »Du kommer att bli plockad efter verkställigheten«. Det är svårt att hantera, säger Lotta Johansson Arnqvist.

Hon tar hoten på allvar – många intagna har grova brott bakom sig och det är svårt att bedöma vilka hot som är allvarligt menade. Samtidigt, resonerar hon, måste man se hoten i ljuset av de intagnas situation.

– Straffet är oerhört integritetskränkande. Jag äger rätten och makten att låsa dörren om en annan människa. Det går nästan inte att leva sig in i hur det måste kännas. De lever i en fruktansvärt trängd situation.

Hon är tyst ett tag.

– Jag menar inte att hot är okej. Men de måste få blåsa lite ånga på något sätt. För att stå ut.

Har blivit bättre på barnperspektiv

På vägen ut visar hon familjeavdelningen, där de intagna tar emot sina familjer på besök. En hylla svämmar över av gosedjur, spel och böcker. En mjuk dalmatinerhund, ett Alfapet och Stora
pekordboken lutar sig mot varandra.

Eftersom inte heller barnen får följa med in på cellerna finns en pärm med foton: »Så här bor jag«. Papporna ska kunna visa bilderna för sina barn: där syns inga människor, men albumet innehåller foton på sängen, matrummet, gymmet och pingisrummet.

Lotta Johansson Arnqvist tycker att Kriminalvården har blivit bättre på mycket – till exempel på att arbeta med ett barnperspektiv.

– Sådana här detaljer är nog viktiga, säger hon.

Hon bläddrar igenom pärmen.

– Det har blivit mer prat om säkerhet, men fortfarande tror jag att det är vårt bemötande som är avgörande för hur de intagna har det. Jag måste tro det, säger hon.