Vasakronans höga hyror skadar kulturen

DEBATT: DEBATT2003-12-17

För en tid sedan avgick några ledamöter i styrelsen för Moderna museet. Den konflikt som kom i fokus var att ledamöterna inte gillade museets utställningspolicy. Med denna rätt naturliga motsättning i centrum kom en annan och mer allvarlig i skymundan.
Också en finansman fann anledning att lämna styrelsen. För honom gällde det inte museets innehåll utan dess ekonomi. Museichefen saknade enligt denne ekonomisk kompetens och förstod sig inte på värdet av institutionens varumärke.
I samarbete med Ikea hade museet fått ut några hundratusen medan detta var värt miljonbelopp. I kombination med museichefens ständiga klagomål på resursbrist utvecklades ett moment 22 som finansmannen inte längre ville spilla tid på. När han senare utvecklade sina argument för kulturministern hade även hon svårt att se problemets kärna. Om staten ålägger museerna att tjäna pengar vid sidan av ett krympande anslag borde ekonomisk kompetens finnas i museernas ledning och inte blockeras av ämneskunskap.
För några år sedan skapade staten fastighetsbolaget Vasakronan. Enligt en populär reklamfilm i TV är det djupt beklagligt om man inte ”har Vasakronan som värd”. Bolaget – en skapelse ur den nedlagda Byggnadsstyrelsen – ska verka som vilket fastighetsbolag som helst och liksom Systembolaget leverera in ett överskott till statskassan. Eftersom statliga museer och arkiv av tradition fått sina fastighetsbehov lösta av Byggnadsstyrelsen har dessa sedan flera år just Vasakronan eller Fastighetsverket som värd.
Detta har under senare tid blivit ett tvivelaktigt nöje. Jämfört med annan statsförvaltning har museer och arkiv en stark lokalexponering. Detta beror på uppdraget där arkiv och museer ska förvara stora och växande samlingar. Därtill ska museerna ha stora ytor till förfogande för utställningar.

Fastighetsfrågan har varit en problematisk följetong inom staten. Rätt långt tillbaka fick olika myndigheter sina lokalkostnader som ett förslagsanslag som kunde justeras via extra medel efter växlande behov och prisförändringar. Sedan några år tillämpas en annan modell. Nu får man ramanslag där en myndighet rätt fritt kan laborera med medel till lokaler, personal osv. Modellen är tilltalande eftersom den ger frihet i planering och beslutsfattande.
Särskilt museer och arkiv har emellertid hamnat i en rävsax. Genom statlig åtstramning växer anslagen i stort bara med konsumentprisindex och allmänna löneavtal. Samtidigt har Vasakronan sett över sina hyror och upptäckt att man marknadsmässigt kan ta ut högre hyror också för statlig verksamhet.
Ett offer i detta spel är Nordiska museet. För några år sedan flyttade delar av institutionen till anpassade lokaler i Garnisonen. När man väl var installerad och verksamheten äntligen börjande fungera aviserar Vasakronan en hyreshöjning som innebär att man för att överleva måste flytta till avsevärt mindre lokaler. Samtidigt kan Vasakronan hyra ut till någon mer penningstinn och leverera överskott till statskassan. Vinsten äts emellertid upp av en framtida flyttning och återanpassning för museet. 

Riksarkivet är en annan institution på Vasakronans lista. Här överväger man att lämna de specialbyggda lokalerna vid Västerbron för att flytta ut hela verksamheten vid en marknadsmässig hyreshöjning. Statens eventuella penningvinst – vilken annan hyresgäst än Riksarkivet är tänkbar? – ska jämföras med att tusentals forskare drabbas av starkt försämrad service.
I sammanhanget kan man fundera över idén att flytta Operan och Dramaten till Riksteaterns lokaler i Hallunda och låta solventa IT-bolag hyra lokalerna vid Nybroplan och Gustav Adolfs torg.  
Förr i tiden kunde en och annan löneförhandlare påstå att musiker inte behövde så mycket betalt eftersom de hade så roligt på jobbet. Den mentaliteten verkar finnas kvar i statsförvaltningen där kulturområdet behandlas som en mindre seriös lekstuga. Egenartade bitar i detta är att kulturdepartementet bara tycker det är kul och ge pengar till ny kultur – som Världskulturmuseet – medan den etablerade får klara sig bäst den vill, medan finansdepartementet tycker att kulturområdet ska drivas affärsmässigt och inte belasta statskassan i onödan.  
Vad staten borde inse är att den stora förändringen i Sverige och västvärlden sedan 1950-talet är den starka tillväxten av fritid och där samhället har ett självklart ansvar att organisera denna för medborgarna. Tydliga effekter av fritidens expansion är inte bara ständigt växande turistströmmar utan också en flod av trädgårds-, äntligen hemma- och kockprogram i våra TV-kanaler.
I denna tillväxt ingår också en publik- och intressepress på museer, arkiv, film, teater och annan kulturverksamhet. I det perspektivet borde Vasakronan lägga av med sin kontraproduktiva hyreshöjning . Hellre, och det är också rakare, att staten kollar verkligheten och ger medel till kultur i relation till dess växande betydelse i samhället.

AV Ulf Hamilton

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA