Kemikalier i bildskärmen kan vara boven
Debatten om risker med bildskärmsarbete har pågått i tjugo år, men orsaken till elöverkänslighet är fortfarande en gåta. Kanske påverkan från kemikalier är den pusselbit som fattas? Hypotesen lanseras i en ny bok.
Katasalen i ABF-huset i Stockholm är nästan nedsläckt, men rummet är fullt av folk. De är här för att få en presentation av Gunni Nordströms bok Mörkläggning. Elektronikens rättslösa offer, och många av dem som sitter i salen hör själva till dessa offer. Det är för deras skull belysningen hålls minimal.
– De här människorna och deras skador har varit väldigt ovälkomna i hela samhället, säger Gunni Nordström. Samhället bygger mer och mer på elektronik och mikrovågsteknik, och så visar det sig att vissa människor inte mår bra av det. De blir en nagel i ögat för industrin och för politikerna.
Själv har Gunni Nordström ägnat många år av sitt journalistiska yrkesliv åt frågan om skador av bildskärmar och annan elektronik.
– Sedan jag skrivit min första artikel i TCO-tidningen 1985 började det att ringa folk från hela landet. De hade ingen förening och ingen inbördes kontakt, men alla sa samma sak: jag har suttit framför bildskärm och det bränner i huden som om jag legat för länge i solen.
I Mörkläggning, som är hennes tredje bok om bildskärmsskador, har hon tagit ett steg vidare från diskussionen om effekterna av elektriska och magnetiska fält till att granska kemikaliernas roll. Det finns mycket som talar för att det finns en samverkan mellan strålningen och de partiklar eller gaser som kommer från apparaterna, till exempel från plasthöljen och kretskort, anser hon.
Den tes Gunni Nordström prövar i sin bok ser ut ungefär så här:
Fyra av fem elöverkänsliga i Sverige rapporterar att deras första symptom uppstod när de bytte bildskärm. När man startar en helt ny skärm – som inte är ”avbränd” – blir det en kraftig förångning av kemikalier. Det finns ett antal kemiska föreningar i bildskärm, dator och tangentbord som är välkänt allergena eller giftiga, till exempel fenoler, trifenylfosfat, epoxi, isocyanater och vissa bromerade flamskyddsmedel.
En del av dessa ämnen och sönderfallsprodukter som utsöndras från elektronik kan i kontakt med ljus skapa ljuskänslighet om man får ämnet på huden eller andas in det. Det är i princip samma mekanism som ligger bakom psoriasisbehandling – fast då med kontrollerade doser. Det är också sådana processer som förorsakat skador bland industriarbetare som arbetat med epoxi.
I mitten av 1970-talet drabbades 76 av 127 arbetare vid Svenska Fläkt i Holmsund av olika symptom, som senare kunde konstateras bero på exponering för epoxifärg. Det stack, sved och brände i ansiktet, de flesta hade ögonbesvär och en del fick synliga förändringar i huden. En majoritet av de skadade fick också bestående överkänslighet mot allt slags ljus – vanligt synligt ljus, ultraviolett ljus (UV-ljus), lysrör och halogenlampor. De kunde inte längre titta på TV, vistas utomhus eller handla i den lysrörsbelysta mataffären.
Besvären blev värre av ”damm” och kemikalier i parfym, bensin, målarfärg mm.
Symptomen är slående lika de som bildskärmsarbetare drabbats av, konstaterar Gunni Nordström. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att kretskort i elektronik nästan alltid baseras på epoxi, som frigörs och sönderdelas vid uppvärmning. Laddade partiklar från exempelvis bildskärmar kan sedan dra åt sig ämnet och transportera det i de elektriska fälten mellan skärmen och användaren. Tillsammans med ljus orsakar ämnet ljuskänslighet.
Såväl Svenska Fläkt-arbetarna som de bildskärmsskadade vittnar om en överkänslighet inte bara mot ljus, utan också mot alla möjliga slags kemiska produkter, också i små mängder. Gunni Nordströms hypotes är att den som väl upparbetat en överkänslighet för strålning lättare blir känslig också för annat.
Hon får stöd av Olle Johansson, neurobiolog på Karolinska Institutet.
– Det vet man ju från allergiområdet att blir man gummiallergiker dröjer det inte länge innan man blir känslig mot födoämnen, nickel och så vidare. Kroppen börjar att stå på tå, så att säga.
Skadliga ämnen som vandrar i fälten runt bildskärmar behöver inte ha sitt ursprung i apparaterna. Den brittiske forskaren Denis L Henshaw visar att radondöttrar från radon i mark och husväggar ansamlas på bildskärmar.
– Partiklarna slås sedan in med en rätt stor hastighet mot betraktaren, som ett slags molekylär tatuering. Bildskärmen blir alltså en reell strålare, liksom alla andra apparater med växlande fält. Det är intressant, för när man från början tittade på de bildskärmsskadades hudskador tolkade man det som strålskador, säger Olle Johansson.
För egen del har Olle Johansson bland annat jämfört huden hos elöverkänsliga och friska personer. Då framkom att elöverkänsliga har betydligt fler, större och ytligare mastceller, celler som tömmer ut ämnena histamin och heparin vid till exempel astma och allergi. Effekten blir en inflammation.
Olle Johansson har även undersökt om det går att provocera fram en överproduktion av mastceller genom att utsätta friska personer för strålning från TV- och PC-skärmar. Ingen av de tretton försökspersonerna kände av någon förändring, men hos fem av dem hade mastcellerna både ökat i antal och flyttat sig uppåt i hudlagren.
Detta och andra experiment visar att strålningen har en verkan oberoende av kemiska emissioner, menar Olle Johansson. Hans forskargrupp har nyligen publicerat den teorin i tidskriften Medical Hypotheses.
– Strålningen påverkar mastcellerna, och mastcellerna är nyckelceller när det gäller astma, allergi och överkänslighet. Har man sedan dessutom kemikalier blir det förstås etter värre.
Trots de resultat som Olle Johansson och andra forskare kunnat lägga fram finns fortfarande få ovedersägliga bevis för de faktorer och samband som leder till elöverkänslighet. Det behövs biokemisk, toxikologisk och tvärvetenskaplig forskning för att lösa gåtan elöverkänslighet, menar Gunni Nordström.
– Sammantaget finns ändå mycket påtagliga fakta och erfarenheter att utgå ifrån. Så när Rådet för arbetslivsforskning går till regeringen och säger att det inte finns något att ta på är det verkligen missvisande, anser Gunni Nordström.
En aktuell undersökning om utbredningen av elöverkänslighet i Kalifornien visar att 770 000 personer eller 3,5 procent av befolkningen har utvecklat överkänslighet mot el/ljus. I Sverige visade en motsvarande undersökning från hösten 1998 att 19 000 stockholmare sökt läkarhjälp för elöverkänslighet – forskarna hade väntat sig att hitta 500.
Trots att problemet har funnits så länge och är så utbrett har fortfarande ingen i Sverige fått sina besvär erkända som arbetsskada.
– Oavsett vad som i framtiden visar sig vara orsaken till elöverkänslighet, har hela sakfrågan på ett smärtsamt sätt klätt av det berömda svenska sociala skyddsnätet. Det visade sig ha totala luckor om du har fel diagnos. Du rasar handlöst tvärsigenom, säger Olle Johansson.
Men det har ändå blivit lättare att tala om sina problem utan att bli ifrågasatt, menar han.
– Människor som ringer mig nuförtiden hoppar ofta över alla medicinska frågor. De konstaterar bara att de är elöverkänsliga och vill ha råd om sanering eller hjälp att hitta bästa datorn, telefonen etc.
Även många arbetsgivare har tagit skeden i vacker hand och satsat på elsanering och annan hjälp för drabbad personal.
– De flesta stora organisationer har i dag officiella åtgärdsprogram, konstaterar Olle Johansson.
Seminariet i ABF-huset är över och två kvinnor gör sällskap mot utgången. Den ena är högröd och flammig i ansiktet. ”Jag mådde så dåligt hela tiden”, berättar hon för väninnan. ”Vad kan det bero på? Var det högtalarsystemet, tror du?”
Bara korta mobilsamtal rekommenderas
Under senare år har mobiltelefoner hamnat i fokus för forskningen om strålningsrisker. Brittiska myndigheter har nyligen spritt 50 miljoner broschyrer till hushållen i Storbritannien om de befarade riskerna med mobiltelefoner. Britterna rekommenderas att bara använda telefonerna för korta samtal och att tänka på strålningsvärdena för olika märken när de ska köpa en ny mobil. Barn och ungdomar bör inte använda mobiltelefon över huvud taget, enligt rekommendationen.
I Sverige gick Arbetarskyddsstyrelsen i december ut med en försiktig rekommendation om att hålla nere längden på mobilsamtal.
De symptom som rapporterats i England är bland annat huvudvärk, svindel, smärtor i örat, öronsus, dimsyn, blodsprängda ögon eller till och med blindhet, försämrat närminne, trötthet och en känsla av stark solbränna i ansiktet, nacken och ögonen.
Flera upprepade försök vid Lunds universitet har bekräftat att hjärnans skyddsbarriär öppnas på råttor redan efter kort exponering för mobiltelefonfrekvenser. Det finns då inget skydd mot äggviteämnen som kan transportera gifter in i hjärnan.
I USA väntar den första skadeståndsprocessen mot flera mobilföretag som stämts av användare som fått hjärntumörer.
Ralfs slutsatser
I november förra året lämnade Rådet för arbetslivsforskning, Ralf, en rapport till regeringen om elöverkänslighet och hälsorisker med elektriska och magnetiska fält.
Arbetsgruppens slutsats är att det finns anledning att tilllämpa en så kallad försiktighetsstrategi endast när det gäller extremt lågfrekventa magnetiska fält (mellan 1 och 300 Hertz). Bland annat finns studier som visar att barn som bor nära kraftledningar löper större risk att få leukemi än andra barn.
För andra fält och högre frekvensområden, till exempel de fält som omger bildskärmar och mobiltelefoner, finns inget vetenskapligt stöd för en försiktighetsprincip, anser arbetsgruppen. I rapporten konstateras att mycket lite forskning gjorts avseende frekvensområden för bildskärmar. Gruppen hävdar också att ”forskning på individer med påtalad elöverkänslighet inte kunnat visa på någon enskild faktors betydelse för uppkomsten av ohälsa hos dessa individer.”
Arbetsgruppen vid Ralf har bestått av doktorn i medicinvetenskap Ulf Bergqvist, biträdande överläkare Lena Hillert och FoU-handläggare Elisabeth Birke.
