Annons:
»Över lag har det varit lugnare 2017 än året innan, då det åtminstone inledningsvis var riktigt turbulent«, kommenterar Medlingsinstitutets general­direktör Carina Gunnarsson förra årets avtalsrörelse.Bild:Casper Hedberg
Medlingsinstitutet
Fördjupning
AVSusanne ErikssonTyck till!

Pustar ut efter rekordstor avtalsrörelse

Efter 17 år som ordförande i Arbetsdomstolen sadlade Carina Gunnarsson om och blev chef för den myndighet som ska se till att lönebildningen på arbetsmarknaden fungerar. Publikt träffar Medlingsinstitutets generaldirektör, som konstaterar att 500 avtal slutits under förra året utan att en enda arbetsdag förlorats på grund av konflikt.

Ingången från kullerstensgatan i Gamla stan i Stockholm är väl dold bakom en byggnads­ställning. Det är bland annat de gamla fönstren som ska bytas. Det är skönt, för det har varit väldigt dragigt här, berättar ett par av myndighetens anställda som just är i färd med att ta sitt morgonkaffe.

Carina Gunnarsson är jurist och har arbetat länge i domstol, både som hovrättsassessor och på Arbetsdomstolen. Nu är hon sedan drygt två år chef på den lilla myndigheten med det stora uppdraget – Medlingsinstitutet – som förutom att verka för att lönebildningen fungerar även ska medla i arbetstvister och ansvara för den officiella lönestatistiken.

– Ja, vi är nio anställda. När den nionde började kunde jag säga att vi ökade antalet anställda med drygt tolv procent, skämtar hon.

Hon har haft nytta av åren på Arbetsdomstolen i sitt jobb som generaldirektör på Medlingsinstitutet, säger hon:

– Det här är inte ett helt annat härad. Många av personerna som jag möter i mitt nuvarande jobb har jag träffat tidigare och det handlar även nu om arbetsrätt och arbetsmarknad. Jag skulle också vilja påstå att jag har nytta av att jag som domare skulle vara neutral. Det är viktigt i det här jobbet också. Jag gillar inte det här med diskussioner under radarn.

Din företrädare Claes Stråth var ganska känd och synlig. Hur har det varit att efterträda honom?

– Jag tänkte inte riktigt i de banorna. När jag blev erbjuden jobbet tyckte jag att det lät spännande. Och det är roligt att träffa parterna i olika samman­hang. Det jag inte riktigt hade räknat med var sådant här, intervjuer och offentlighet, säger hon och sveper med handen mot fotografen.

Är det något som är mindre roligt med jobbet?

– Det är livsfarligt att säga att något är tråkigt, så jag avstår från att svara på den frågan, säger Carina Gunnarsson med ett skratt.

De flesta av landets arbetstagare har fått nya, treåriga centrala avtal under 2017. Hur skulle du summera avtalsrörelsen?

– Det har varit en väldigt stor avtalsrörelse det gångna året, omkring 500 avtal har förhandlats om. Och jag måste säga att den svenska arbetsmarknadsmodellen har levererat även den här gången, för att använda ett modernt språkbruk. Det andra man kan säga, och som är helt unikt för en så stor avtals­rörelse, är att det inte har brutit ut någon konflikt som lett till att några arbetsdagar har gått förlorade.

Såg du något nytt i den senaste avtalsrörelsen, något som stack ut?

– Nej, jag har lite svårt att se något generellt. Arbetstidsförkortning var ju uppe på det statliga området, men det går inte att se någon trend även om många branscher tar upp arbetstid på olika sätt, det kan vara arbetstidsbanker eller liknande.

Finns det något som varit problematiskt?

– Vi har haft ett antal medlingar. Varje medling innebär ju så klart att parterna har hamnat i problem som de inte kan lösa själva. Men över lag har det varit lugnare 2017 än året innan, då det åtminstone inledningsvis var riktigt turbulent.

Carina Gunnarsson syftar på att 2016 års avtalsrörelse inleddes skakigt med att den så kallade LO-samordningen sprack. I regel går LOs 14 fackförbund fram med ett samlat bud, men då kunde de inte enas utan förhandlade var för sig, med undantag för en koalition som bestod av Byggnads, Fastighets, Seko, Målarna och Elektrikerna. De förbunden krävde senare löneökningar på en procent­enhet över det dåvarande så kalla­de märket, som är baserat på den internationellt konkurrens­utsatta industrins löneavtal – och vägledande för den övriga arbetsmarknaden.

– I år har LO-samordningen funnits på plats och det har varit lugnare, säger hon.

Hösten 2015 gick industriarbetsgivarna dessutom ut väldigt hårt. »Vi måste hamna under 1,5 procent«, sade Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe då. Det ledde till ett ramaskri hos industrifacken, som begärt 2,8 procent. Men ett sådant för­farande i början av en avtalsförhandling är inget ovanligt, konstaterar Carina Gunnarsson:

– Det blir alltid lite högre tonläge i inledningen av en avtalsrörelse när parterna vill gå ut och tala om var de står. Men i år har tonläget varit ganska okej, tycker jag.

Det ingår i ert uppdrag att värna industrins normerande roll. Är inte det ett statligt ingrepp i den fria lönebildningen?

– Statligt ingrepp… Medlingsinstitutet lägger sig inte i var nivåerna landar utan det är parterna som kommer fram till det. Vårt uppdrag bygger på att vi ska ta vara på och upprätthålla den samsyn som råder på den svenska arbetsmarknaden om att den konkurrensutsatta industrin ska ha en lönenormerande roll. Det är inte något nytt påfund, men blev förstärkt i och med industriavtalet som facken och arbetsgivarna kom överens om 1997. Idén är att märket ska ge en arbetskraftskostnadsökning som ligger i linje med konkurrentländerna. Om man springer i väg med för höga löneökningar är risken att Sverige tappar sin konkurrenskraft, vilket i sin tur påverkar sysselsättningen.

De senaste åren har några tyckare och experter gått ut och sagt att tjänstesektorn borde få vara med och sätta märket eftersom den växt sig så stor. En av kritikerna av industrimärket är Lars Calmfors, professor i nationalekonomi.

Vad anser du om kritiken mot att industrin i dag ensamt sätter märket?

– Ytterst ansvarar parterna för vad man ska lägga i den normerande korgen. Men om jag återger en del av diskussionerna så har de direkt sysselsatta inom industrin minskat, men samtidigt är en stor del av tjänstesektorn beroende av industrin. Det förs kontinuerliga diskussioner om detta.

Hur fungerade det med märket i år?

– Först och främst kan man konstatera att industriparterna gjorde sitt jobb och blev klara med sitt avtal i tid. Det har såvitt jag förstår följts i avtalsförhandlingarna och också varit normen i de medlingsförhandlingar som vi har haft. Alla har ställt sig bakom märket och det har inte varit den opposition mot märket som vi hade förra gången, säger Carina Gunnarsson och konstaterar att Sverige då och då har haft dramatiska avtals­rörelser.

Hon nickar mot väggen, där det sitter tavlor i svartvitt med löpsedlar från tidigare avtalsrörelser, långt innan Medlingsinstitutet fanns. »Offentligt anställda begär 15 procent« och »Medlarna väntar svar kl. 11«.

– Rubriken om de offentligt anställda är från åttiotalet.

Ser du några särdrag i den statliga sektorns avtalsförhandlingar, som de fungerar i dag?

– Ett tydligt särdrag är att staten har avtal om förhandlingsordning. På de områden där det finns sådana avtal är det inte Medlingsinstitutet som tillsätter medlare. På hela arbetsmarknaden finns 15 sådana avtal.

– Det finns också en stor andel statligt anställda som i dag har så kallade sifferlösa avtal, och även i de avtal där det finns siffror är det relativt sett inte så styrt som i många andra avtalskonstruktioner.

– Den lokala lönebildningen är också ett framträdande drag på statens område.

Under senare år har Medlingsinstitutet fått en hel del kritik för att cementera lönediskriminering, både genom försvaret av märket och genom att beräkna löne­ökningar i procent och inte i kronor.

När Carina Gunnarssons företrädare Claes Stråth 2013 förklarade att han bara erkänner ett märke, lönepåslag i procent, krävde fackförbundet Kommunal att regeringen skulle se över Medlingsinstitutets uppdrag.

Trots att det också träffas avtal med låglöne­satsningar i krontal finns det fortfarande kritik mot att märket leder till att skillnader mellan olika grupper blir »fastfrusna«.

Hur ser du på den kritiken?

– Utgångspunkten är att industriavtalet inne­håller en procentsiffra och så har det varit hela tiden. Den bygger på att man anger en procentsiffra som går att överföra till andra branscher och som anger hur mycket kostnaderna för arbets­kraften får öka utan att Sverige tappar i konkurrens­kraft. Jag konstaterar att det sker förändringar i lönerna ut­över procentökningarna med den modell som finns. Så modellen ger utrymme för förändringar, och det sker inte bara på central nivå utan också i förhandlingarna på lokal nivå. Det sker rörelser mellan olika yrkesgrupper och vi ser också att skillnaden mellan kvinnor och män minskar.

Industriavtalets försvarare har lyft fram flera hot mot avtalets roll som märke. Att allt fler har sifferlösa avtal är ett av dem. Hur ser du på sådana avtal utan någon centralt angiven nivå för löneökningarnas storlek?

– Det är ju inte Medlingsinstitutets uppgift att ha synpunkter på vilken typ av avtal som parterna kommer fram till. För ett par år sedan gjorde vi en genomlysning av de olika avtalskonstruktionerna för att se om det fanns några skillnader i löne­utveck­ling. Det man såg var att skillnaderna mellan väldigt sifferbetonade avtal och sifferlösa avtal var mindre än skillnaderna mellan vissa avtal med likartad avtalskonstruktion. Vi vet dock inte varför det var så.

Hur få kan omfattas av avtal med siffror utan att det skapar problem för den svenska lönebildnings­modellen?

– Jag kan inte svara på hur låg andel sifferavtal som skulle hota modellen. Andelen sifferlösa avtal verkar inte öka utan tvärtom verkar utvecklingen ha avstannat. Ungefär vart fjärde avtal är sifferlöst. Läkarna har till exempel gått tillbaka till avtal med löneökningar angivna i procent.

Hur går det med arbetet för jämställda löner?

– Löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar från år till år. Löneskillnaden är i genom­snitt 12 procent, men om man tar hänsyn till faktorer som yrke, ålder, utbildning med mera återstår en skillnad på 4,5 procent som inte fångas upp av det statistiken mäter. Vi kan lägga fram fakta, men Medlingsinstitutet kan aldrig förändra lönebilden, det måste parterna göra. Däremot ingår det i vårt uppdrag att ta upp och diskutera innehållet i de centrala avtalen så att de inte bygger in något diskriminerande.

Vad ser du för trender som kommer att påverka lönebildningen i framtiden?

– Jag är inte med i Spanarna, säger Carina Gunnarsson, ler snett och syftar på radioprogrammet i P1. Men generellt har ekonomin stor betydelse och ytterst sysselsättningssituationen. Men hur det ser ut om tre år vet vi ju inte nu.

Vad ska Medlingsinstitutet göra de kommande åren – nu när avtalen är treåriga?

– Det är en jättebra fråga, säger Carina Gunnarsson och ler.

– Vi får fortsätta informera oss om arbetsmarknadsläget, det ligger ju i vårt uppdrag. Och vi har ju andra uppgifter också, som den officiella lönestatistiken. Möjligtvis kan även vi få ägna oss åt att utveckla en del internt. Dessutom funderar vi lite på konferenser och att hitta på lite extra när det finns tid över.

Finns det något för Medlingsinstitutets del som du skulle vilja ändra på?

– Jag tycker att det fungerar ganska bra som det är och vi behöver inget utökat mandat eller fler verktyg. Det är en fungerande konstruktion att Medlingsinstitutet finns för att kunna hjälpa parterna när det kör ihop sig. Och det är bra att det finns en neutral part som kan hjälpa till på den svenska arbetsmarknaden.

Bli den första att tycka till!