Annons:
Naturen spelar en stor roll i Elisabeth Rynells författarskap: ”Naturen berättar något om hur livet arbetar, och när jag skriver hämtar jag kunskap från det”, säger hon.Bild:Cato Lein
böcker
Kultur
AVLisa BodaTyck till!

Vill skriva om smärtan i det som går förlorat

I Elisabeth Rynells nya roman Moll skildras ett Sverige där olönsamma invånare utlokaliseras från huvudstaden. Men Moll flyr och börjar vandra, rätt ut i skogen. Publikt reste till Hälsingland för ett samtal om onödiga människor och avgörande platser.

Där är det alltså, fönstret. Det i bagarstugan som blivit skrivarlya och som vetter rakt ut mot skogen. Platsen finns beskriven i Elisabeth Rynells förra bok Skrivandets sinne, en självbiografisk essä­samling som skrivarkurs­ledare gärna tipsar varandra om.

I den delar författaren med sig av sina insikter under ett liv som skrivande människa med allt vad det innebär av »kärleksarbete« och vånda i ”icke-skrivandets gråa moln”.

Elisabeth Rynell säger att hon är ganska platsbunden, förr höll hon en skrivar­kurs som hette ”Platsens ande”. Sökandet efter en trygg plätt, efter ett slags hemkomst såväl geografiskt som i det inre, är också ett starkt tema i den aktuella romanen Moll.

– Jag tror att alla människor behöver en plats att förhålla sig till. Eller en sorts landskap. För det formar ens tänkande, säger hon.

Efter en uppväxt i Stockholms förorter var det egentligen längre norrut som hon hittade sin plats på jorden. Elisabeth Rynell har också prisats för sin förmåga att skildra Norrlands inland, som i det publika genombrottet Hohaj.

– Jag har varit väldigt bunden till övre Norrland och andan där. Jag blev liksom präglad på det, det var först Norrbotten och sedan Västerbotten, utanför Lycksele. Där fick vi barn och bodde i ett litet Per Albin-torp.

Mitt i boandet dog plötsligt Elisabeth Rynells make, 32 år gammal. Av praktiska skäl blev hon tvungen att flytta söderut, och nu har 29 år passerat sedan hon kom hit till den lilla Hälsinge­gården utanför Delsbo med sin sorg och två små barn.

Men först på senare år har den omgivande naturen smugit sig in i skrivandet.

– Det tar tid för en plats… innan man liksom går med på den. Jag tänkte på det när jag skrev Moll. Jag hade kunnat förlägga den till övre Norrland, men jag märkte när jag skickade ut Moll i landskapet… det kom ingen myr. Det var bara de här ungskogarna som fanns där.

Berättarjaget Moll är en hårt prövad kvinna. Hon har förlorat kontakten med sin vuxna dotter och när läsaren möter henne ska hon utlokaliseras från huvudstaden.

För Moll är en av de ”onödiga”: en vagt beskriven men tydligt auktoritär regim har bestämt att alla som inte kan köpa sina hyresrätter ska lämna plats för nyttigare medborgare. Vilka de är?

– De med pengar, svarar Elisabeth Rynell sekundsnabbt.

I motsatt grupp finns kulturarbetare som Moll, men också nyanlända, missbrukare eller adhd-problematiker, eller helt enkelt de som inte skött sin ekonomi. En livskris, påpekar Elisabeth Rynell, kan räcka för att inkassobreven ska hopa sig.

Är det du beskriver en dystopi eller Sverige 2017?

– I baksidestexten valde jag att det skulle stå att det kan vara nutida eller framtida. Det finns ju så starka tendenser nu som skulle kunna resultera i någon­ting liknande.

Hennes blick vandrar ut genom fönstret.

– Här nära kusten har de inte slutat underhålla vägarna än. Men det smyger ju på, om man åker till Ljusdal eller uppe i övre Norrland. Jag har sett de döda byarna sedan åttiotalet.

Moll lyckas smita från transport­bussen och går rakt ut i skogen. Där möter hon dessa döda byar, igen­bommade boplatser där slyn oförtrutet växer in i husen. Ändå är det som om vandringen väcker henne. Landskapet öppnar famnen för Moll, liksom några av de enslingar som gömmer sig i det.

Det finns en stark motsättning mellan stad och natur i din bok – staden utgör hotet, naturen är fristad…

– Den goda bilden av staden är ju som ett torg, en mötesplats. Men det blir förstört med den regim som finns i boken. Här på landet finns det männi­skor, egendomliga typer, som tar sig fram på något vis. Det går inte längre i städerna, det kostar för mycket.

Det märks att du njutit av att skriva fram landskapet, det där »kärleks­arbetet« som du talar om i ”Skrivandets sinne”. Vad betyder naturen för ditt skrivande?

– Väldigt mycket. För naturen är en del av en annan ordning än människans ordning. Det samhällssystem som vi har i dag tänker hela tiden i tid och pengar. Så fungerar inte naturen. Den är jättenoga ned i minsta detalj, minsta rimfroststjärna är utsökt. Naturen berättar något om hur livet arbetar, och när jag skriver hämtar jag kunskap från det.

Elisabeth Rynell, som började som poet, vill släppa kontrollen när hon skriver och låta berättelsen styra.

– Det enda jag visste var att jag ville skriva om smärtan i allt det som går förlorat av kunskap och historia och minne i vår samtid. Och den smärta som jag själv upplever i det.

Ämnen: Böcker
Elisabeth Rynell
  • Bor i Delsbo i Hälsingland under sommarhalvåret och i Årsta i södra Stockholm resten av året.
  • Debuterade 1975 med diktsamlingen Lyrsvit m.m. gnöl och slog igenom med romanen Hohaj 1997. Hohaj nominerades till Augustpriset, vann Sveriges Radios romanpris samt tidningen Vi:s litteraturpris. Bland Elisabeth Rynell övriga böcker märks En berättelse om Loka, Till Mervas, Hitta hem och diktsamlingen Nattliga samtal.
  • Fick 2017 Samfundets De Nios vinterpris. 2013 mottog hon Sara Lidman-priset. I essäsamlingen Skrivandets sinne skriver Elisabeth Rynell om sin litterära förebild och kära vän Sara Lidman.
Bli den första att tycka till!