Solidariteten får inte tappas bort
TCOs ordförande Eva Nordmark resonerar fel när hon hoppas att det är ekonomiska incitament som ska öka mäns uttag av föräldraledigheten, skriver tre universitetsanställda.
Vad är fackets grundläggande idé? Den frågan ställs på sin spets när TCOs ordförande Eva Nordmark 16 november publicerade en debattartikel i Dagens industri tillsammans med Anna Kinberg Batra, riksdagsledamot för Moderaterna. Artikelns huvudpoäng är att framhäva det positiva med ekonomiska incitament för att öka mäns uttag i föräldraförsäkringen, den så kallade jämställdhetsbonusen. Vi ska återkomma med några invändningar kring detta, men vad som framför allt upprör oss är ett par andra resonemang som förs i artikeln.
För det första menar Eva Nordmark och Anna Kinberg Batra att det är bra för kvinnor att skatter sänks, dels genom jobbskatteavdraget och dels genom en höjd brytpunkt för den statliga skatten. Det här är ett antagande som saknar stöd i verkligheten. Då mäns och kvinnors löner jämförs hamnar TCOs kvinnor under genomsnittet för LO-män, och det är bara kvinnor i Sacoförbunden som hamnar över männen. Det är alltså inte i särskilt hög grad kvinnor – och i synnerhet inte TCOs kvinnor – som tjänar på skattesänkningarna, eftersom dessa framför allt gynnar höginkomsttagare.
För det andra argumenterar artikelförfattarna för att det är positivt för kvinnor att det har blivit billigare att köpa hushållsnära tjänster. Dels visar alla utvärderingar att det bara är en liten minoritet som utnyttjar det nya skatteavdraget, och att många av dessa redan använde sig av hushållsnära tjänster innan reformen. Dels menar vi att det inte kan vara en facklig linje att använda vissa kvinnors
sociala och ekonomiska underordning som redskap för att lösa andra kvinnors problem att uppnå en jämlik fördelning av hushållsarbetet inom familjen.
Båda dessa resonemang slår mot den grundläggande idén som facket enligt oss vilar på: solidariteten mellan löntagare. Den solidariteten kan aldrig vara gruppegoistisk och bara handla om det egna fackförbundet, utan styrkan ligger i att se det gemensamma intresset hos alla löntagare. Att i den egna plånboken räkna in en skattesänkning, som skett på bekostnad av sämre villkor för andra löntagargrupper, eller att låta fattigare kvinnor städa rika kvinnors och mäns hus, är den raka motsatsen. Här hoppas vi att ST står upp för dessa grundläggande värderingar på ett bättre sätt än Eva Nordmark.
Hur är det då med de ekonomiska incitamenten i föräldraförsäkringen? Utredningar av jämställdhetsbonusens effekter visar att den hittills inte påverkat fördelningen i uttag mellan män och kvinnor. Ska vi få ökad jämställdhet på arbetsmarknaden – ett mål vi delar med Eva Nordmark – behöver man inse att detta är en del i ett större genussystem, och inte ett uttryck för hushållens ekonomi.
Florian Burmeister, fysiker, Uppsala universitet
Pål Brunnström, doktorand i historia, Lunds universitet
Lena Grip, lektor i kulturgeografi, Karlstads universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
Personligen tror jag dock inte att föräldraförsäkringsuttaget främst är en fråga om pengar. Mammor som tjänar mer än pappan skulle sällan komma undan att inte vara hemma med sina barn med argumentet att familjen inte har råd. Men pappor gör det. Det finns en självklar förväntan på att mammor ska vara hemma med sina barn medan det är mer förbundet med valfrihet i pappornas val. Och då kan man ge förklaringar i termer av ekonomi. När alla säger "vi tycker det är viktigt med jämställdhet, men just i vårt fall så...", då är det dags att inse att det ligger en struktur bakom som man får försöka ge sig på genom t ex kvotering av föräldradagarna. Så tycker jag!