"De försökte dölja sina misstag"
– Jag kan inte förstå varför en rättsmedicinare skulle vara ofelbar. Vi begår misstag hela tiden, precis som alla andra yrkesgrupper.
Så säger Jovan Rajs, den nu pensionerade professorn i rättsmedicin, som gick emot sina läkarkollegor i Osmo Vallo-fallet. Han har avbördat sig allt som hände Osmo Vallos kropp och honom själv i boken Fallet Osmo Vallo.
–Det går visst att fastställa vad Osmo Vallo dog av, sade Jovan Rajs efter den tredje obduktionen nästan tre år efter Osmo Vallos död år 1995. Sammanpressande yttre våld mot bröstkorgen ledde till andnings- och hjärtstillestånd, skrev Jovan Rajs och hans kollega överläkare Jan Lindberg. Fem revben var brutna.
Än idag kan han inte förstå att polisernas ansvar för Osmo Vallos död inte har prövats rättsligt. Obduktionsutlåtandet ledde istället till ett ”erättsmedicinarnas krig”e.
Det fanns rättsläkare (bland andra chefen över de som gjort den första obduktionen och hävdat att yttre våld inte kunde vara dödsorsak) som påstod att Jovan Rajs hade fel.
Riksåklagaren hade att ta ställning till olika uppfattningar. Den förste obducentens chef satt i Socialstyrelsens rättsliga råd och hade stöd av dess medlemmar. Jovan Rajs och Jan Lindberg stod ensamma. Riksåklagaren valde att inte begära resning.
– Jag tycker att han nonchalerade rättsväsendets ansvar. Mina slutsatser borde ha nått en rättssal, säger Jovan Rajs.
–De medicinska slutsatser om Vallo som finns i min bok kan gå till vilken vetenskaplig tidskrift som helst. De håller, konstaterar han.
Jovan Rajs och Jan Lindbergs resultat kan även lekmän förstå. Påståendet att Vallos revben kanske bröts efter döden vederlade de genom att analysera de mikroskopiska preparat som tagits av den förste och andre obducenten.
Eftersom blödningen runt de brutna revbenen bara innehöll röda blodkroppar kan man fastslå att blödningen skedde endast några minuter före döden. Om Vallo överlevt revbensbrotten mer än en halvtimme skulle det ha funnits vita blodkroppar i det mikroskopiska preparatet. Och om revbenen brutits på ett lik så skulle det inte ha funnits någon blödning alls. Blödningarna var likadana vid alla de fem revbensbrotten. Revbenen hade alltså brutits samtidigt.
Jovan Rajs fann också fettpartiklar i lungblåsorna som även de berättar att Osmo Vallo levde mer än åtta sekunder mellan revbensbrottet och döden. Så lång tid tar det för en fettpartikel som lossnat från den trasiga benvävnaden att följa med blodströmmen in i lungan. Dessa slutsatser drog Rajs och Lindberg av vävnadsprover som tagits vid de första två obduktionerna. Dessutom hittade de ytterligare ett brutet revben.
– Alla prover var av god kvalitet. Men det var uppenbara skillnader mellan vad materialet visade och vad som stod i protokollet. Jag vet inte varför. Jag har inga förklaringar. Det bara var så. Då måste jag säga sanningen. Det är uppdragsgivarnas rättmätiga krav. Och uppdragsgivarna är den dödes anhöriga, rättsskipningen och åklagaren.
Jovan Rajs berättar om hur impopulär han blev och förmodligen ännu är hos sin före detta arbetsgivare.
– Jag var en sådan som karriärkänsliga personer aktade sig för att bli förknippade med.
Han säger att han inte vill komma åt enskilda individer.
–Jag vill bara att en rättsmedicinsk undersökning inte ska låsa fast sig vid tidiga misstag. Undersökningsprocessen får inte vara uppbyggd så att den konserverar dem. Det är inte så synd om en kollega som har råkat göra något misstag, att felet prompt måste döljas.
–Rättsmedicinalverket försökte dölja misstag för övriga rättsväsendet – det har hänt i fler fall än Vallos. Det var viktigare att tycka synd om den kollega som hamnat i blåsväder. Men organisationen måste ha ett system för att uppdaga misstag och bli bättre på att lära av dem. Det är principfrågan.
–Jag kritiserade också den dåvarande verkschefen för att han lade sig i hur mitt rättsläkaruppdrag skulle utföras gentemot åklagaren, till vem papper skulle sändas och så. Han uppfann nya rutiner som gjorde honom själv till en spindel i nätet. Jag ansåg då och anser fortfarande att rättsmedicinalverkets chef inte ska lägga sig i rättsläkarnas arbete på den nivån. Han leder inte förundersökningarna, det gör åklagaren.
Har du efter Vallos död år 1995 och fram till din pensionering år 2000 varit med om att Rättsmedicinalverket öppet diskuterat internt vilka misstag som begicks i Vallo-fallet?
–Nej, det har jag inte.
– Men det som är bra med Sverige är att det går att göra tre obduktioner av en död. Och att det finns människor som intresserar sig för vad som hänt en person allra längst ner på samhällsstegen.
– Tänk om Osmos mamma Signe Modén hade varit en svag och kuvad människa. Då hade hon inte vågat eller orkat följa sin känsla av att fel hade begåtts. Hon är beundransvärd, säger Jovan Rajs.
– Och jag känner mig hedrad av att journalisterna Janne Josefsson och Hannes Råstam, som gjorde TV-programmen om Vallo, ville använda mina bedömningar som yrkesman.
– Jag förstod att det skulle bli stor cirkus men jag hade inte kunnat se mig själv i spegeln för resten av mitt liv om jag inte hade ställt upp.
