”Plötsligt får jag så mycket kärlek”
Alexandra Pascalidou föddes i Rumänien av grekiska föräldrar och kom till Sverige som liten flicka. Som så många andra invandrare fick de bostad i Rinkeby i västra Stockholm.
– Jag har växt upp i en väldigt arg miljö, framhåller hon. Det var väldigt många ledsna och trasiga människor som hamnade i Rinkeby. En stor del hade flytt från sitt land, och här tvingades de göra en klassresa nedåt och kände sig oälskade. Rinkeby är fattig arbetarklass.
– Och man uttrycker sin vrede tydligt. Jag har sett åtskilliga skor och kastruller flyga ut genom fönstret. På Östermalm pratar man kanske med en psykoterapeut i stället.
Alexandras föräldrar fick jobb som städare, och pappan gick sedan över till fönsterputsning. Städning har blivit en nisch för exilgreker i Stockholm, man får jobb genom de grekiska nätverken.
– Är du grek och inte har städjobb är du inte riktig grek! Alla mina släktingar städar, utom en som är spärrvakt i tunnelbanan i Rinkeby. Själv hade jag städning som extrajobb till för bara några år sedan, berättar Alexandra.
Nu har hon bytt samhällsklass och flyttat från Rinkeby. Som den första i släkten studerade hon på universitetet: juridik, statsvetenskap och internationella relationer.
– För mig var utbildningen avgörande. Utan den hade jag väl gått på något städjobb med utsliten rygg och längtat efter ett bättre städkontrakt.
Insikten om den frihetspotential utbildning ger är något Alexandra Pascalidou förmedlar när hon möter ungdomar.
– Det blir lite av moralpredikning, men jag försöker göra det på deras eget språk, till exempel ”vill ni kunna ta semester får ni lov att plugga.”
Alexandra Pascalidou blev en fixstjärna i etern genom sitt arbete som programledare i TV-programmet Mosaik. Hon fick beröm och höga tittarsiffror. Men också hat- och hotbrev till ”svartskalleparasiten”.
Det mest extrema dödshotet framfördes av nynazister i samarbete med Aftonbladet, som den 19 januari 1998 publicerade bilder på en beväpnad, maskerad man utanför Pascalidous lägenhet. Tidningen hade kommit överens med nynazisterna om fotograferingen, framkallat bilderna och betalat för utläggen, framkom det vid den senare rättegången. Ingen av de åtalade fälldes.
Allt sedan dess har rasister och högerextremister utsatt Alexandra Pascalidou för täta hot. Det har påverkat hennes vardag radikalt.
– Hoten förändrade mig, jag har blivit misstänksam och rädd. Jag lämnar inte ut min adress, tar taxi överallt. Fem personer har mitt hemtelefonnummer.
Men det är inte sunt att vara så rädd och att låta sitt liv inskränkas så starkt, konstaterar hon. Hon har bestämt sig för att inte låta rädslan styra längre.
– Nu får det vara slut. Jag ska ordna en glöggfest för mina vänner hemma i lägenheten, och jag har skrivit ut adress och portkod på inbjudan!
Kanske har mötena med människor som är beredda att lyssna på och diskutera hennes tankar hjälpt henne att återfå Kraften. De senaste åren har Alexandra Pascalidou hållit en mängd föreläsningar, seminarier och debatter runt om i landet om demokrati, mångfald och utanförskap. Den gångna veckan var hon bland annat på två gymnasieskolor i Stockholm.
– Det var fantastiskt. Jag talade tydligt om sexism, rasism och mobbning och fick häftiga applåder. Och ungdomar är ju inte precis artiga, om de är ointresserade sitter de och gäspar eller pratar.
Hon säger att hon ser det som sin plikt att ”sätta fingret på problemen”, till exempel rädslan för det främmande.
– Den rädslan är naturlig och finns överallt. Jag skrev i somras om grekisk rasism mot albaner, som utnyttjas som billig arbetskraft och beskrivs som kriminella i grekiska medier. Tyvärr låter vi inte rädslan stanna vid just rädsla, utan vi vattnar den och låter den utvecklas till förakt. Vi måste arbeta mycket mer aktivt med rädslan, och tidigt i livet.
Sverige är ändå ett moget och modernt land, slår hon fast. Det borde vara dags att öppna upp för dem som inte har släppts in i samhället hittills. Det borde vara läge att förstå exempelvis att det är en rikedom att vara tvåspråkig och att ha insyn i två kulturer.
Invandrarna utgör också ett internationellt nätverk som uppmärksammas och utnyttjas för lite, framhåller hon.
– I Rinkeby finns en Internetorganisation, och där har bland annat somaliska ungdomar skapat en hemsida åt Somalias regering.
Det märks att Alexandra Pascalidou är en van debattör. Så är hon inte heller en medieprodukt, tvärtemot vad somliga tror. Hon är snarast något av en organisationsräv sedan tidiga ungdomsår, först i föreningslivet i Rinkeby och sedan på nationell nivå. Hon har bland annat varit vice ordförande i Ung-Sios, den största invandrarföreningen i Sverige.
– Jag lärde mig tala offentligt, att argumentera och att hitta det som förenade trots att vi ofta var oense. Arbetet öppnade också nya dörrar till Sverige. Man kunde påverka, vi fick träffa ministrar och andra högt uppsatta personer. Och jag fick bo på hotell för första gången i mitt liv!
Numera är Alexandra Pascalidou engagerad i nya föreningar som Terrafem, en kvinnojour för mishandlade invandrarkvinnor, och Kulturförökarna i förorterna. Hon har fått distans, delvis kritisk, till de traditionella invandrarföreningarna.
– Det är bara gubbar som kommer fram. Invandrarkvinnor från förorterna är fortfarande totalt osynliga.
Hon tycker också att invandrarföreningarna ägnar sig för lite åt integrationsfrågorna.
– Deras bidragsberoende är ett problem. De låter maten tysta mun, och en del ägnar sig mer åt folkdans än åt folkbildning.
När Alexandra Pascalidou i dag är ute och talar möts hon av en ovanlig värme och kärlek. Därom vittnar personer som varit med på möten. När Alexandra får höra om dessa intryck tåras hennes ögon.
– Det känns mycket märkligt. Jag har mött så mycket motstånd, hat och förakt. Och så plötsligt får jag så mycket kärlek, i brev och kramar. Det blir ett slags glapp, jag kan inte riktigt tro på det.
Uppskattningen av personen och budskapet går förhoppningsvis hand i hand. Ibland gör den i alla fall det på det mest oväntade sätt.
– Min kusins fru städar på ett företag i Kista, och en tjänsteman där hade en bild av mig uppsatt i sitt rum. Hon frågade till slut varför, och då sa han att ”hon är min idol”. När hon berättade att hon var gift med min kusin var det som om han plötsligt såg henne för första gången – folk ser ju inte städare. Men nu brukar de två prata, och han kan se förbi hennes dåliga svenska. Sådant är roligt.
Kort om Alexandra Pascalidou
Ålder: 32 år
Kvinnliga förebilder: Simone de Beauvoir, Operah Winfrey och Rosa Parks (den svarta sömmerskan som startade edborgarrättsrörelsen i Montgomery, Alabama den 1 december 1955 genom vägra lämna sin bussplats till en vit passagerare).
Manliga förebilder: Muhammed Ali, Malcolm X och Nelson Mandela.
Är stolt över: Mitt mod, som ibland kan vara dumdristigt.
Skulle vilja lära mig mer om: Litteraturhistoria, konst, film och matematik.
Dansar helst: Grekisk folkdans (framför allt den pontiska, krigiska dansen), salsa och afrikansk dans.
