Dramatik på jobbet
Mats är ständigt stressad, på jobbet och hemma. När han glömmer hämtningen på dagis får publiken nog. »Du går till vårdcentralen NU!«.
Projektledaren Annika och de tre handläggarna Mats, Sara och Åke arbetar på Kontroll- och servicemyndigheten. Läget är pressat, eftersom den fjärde handläggaren Lollo är sjukskriven sedan fyra månader.
Det är i korthet utgångsläget i den interaktiva teaterföreställningen »Jag ska bara…«, som företaget Vardagens Dramatik har tagit fram på uppdrag av Utvecklingsrådet för den statliga sektorn. »Jag ska bara…« handlar om stress, och publiken består denna gång av omkring 35 anställda på Länsstyrelsen i Blekinge län.
Det börjar med ren teater. Ingen i projektgruppen är särskilt glad. Ensamstående mamman Sara är arg på Annika som inte har lyckats ordna en ersättare för den sjukskrivna Lollo.
Åke, som har arbetat länge på myndigheten, trivs inte i projektet. Han har ingen datautbildning och kan inte göra PowerPoint-presentationer. Han håller sig till overheadapparaten.
Problem på hemmaplan
Åkes oförmåga retar Mats, som ideligen måste rycka in och hjälpa honom med datorproblem.
Mats talar forcerat och flackar med blicken, är ständigt på högvarv och angelägen om att vara lojal. Sedan Lollo sjukskrevs har han dragit ett tungt lass på jobbet.
På hemmaplan knakar det rejält.
–Du älskar ditt jobb mer än du älskar oss, säger Mats hustru Pia.
I själva verket har Mats och Pia redan flyttat isär, fast det har han inte sagt något om till arbetskamraterna.
Lollo ringer och meddelar att hon inte kommer tillbaka. Annika söker upp chefen Henrik för att äntligen få en ersättare.
Men Henrik tycker inte att en person till behövs. Projektet verkar ju rulla på bra ändå.
–Med din professionalism ska det inte vara något problem, säger han till Annika.
Till slut bryter Mats ihop på kontoret. Efter övertalning åker han till akuten, där han får veta att han har för högt blodtryck och att han bör ta ytterligare prover på vårdcentralen.
Dags för publiken
Föreställningen stoppas under projektgruppens nästa morgonmöte. Nu är det dags för publiken att gripa in.
Skådespelerskan Maria Grip kliver ett ögonblick ur rollen som Sara och frågar publiken vilken rollfigur de vill försöka påverka först. Mats får flest röster.
Han kliver fram, uppskruvad som vanligt. Oron i publiken är påtaglig.
–Sätt dig ned och andras lugnt! uppmanar en kvinna honom.
–Varför det? frågar Mats.
–Du gör mig stressad och nervös, svarar hon.
Nu trycker flera i publiken på för att Mats ska berätta för sina arbetskamrater hur det är med honom. Han gör det stegvis, under publikens uppmuntran.
Sara är inte alls överraskad.
–Se bara hur det ser ut på hans skrivbord, gamla kaffemuggar och cocacolor överallt. Annika borde se det också, men hon utnyttjar att han är som en häst som bara galopperar fram, säger hon ilsket.
Sara får visst medhåll från publiken i sin kritik av Annika som projektledare, men det är fler som reagerar mot Saras egen rollfigur. Hon påstås vara egoistisk och inte ta ansvar för situationen i gruppen.
Sara har satt bestämda gränser för sin medverkan i projektet. Hon gör inga längre resor och håller hårt på arbetstiderna. När hon inte får ta ut sina kompdagar för Annika går hon vidare till chefen Henrik, som ger henne ledigt.
–Du kanske inte borde ta ut dina kompdagar just nu, säger en kvinna i publiken.
I den avslutande scenen har Annika ett möte med chefen Henrik. Henrik avbryter henne hela tiden, men blir tillrättavisad av publiken.
–Du får tala om att du inte kan fortsätta som projektledare om det inte finns förutsättningar att driva projektet, slår någon fast.
När den interaktiva föreställningen är slut blir det diskussion. Många har blivit känslomässigt påverkade av Mats uppjagade rollfigur. Det var otäckt att se, tycker en åskådare.
–Ja, hade det varit TV hade jag stängt av! säger en annan.
Jämförelser med verkligheten
Olika uppfattningar kommer fram om vad man känner igen och inte känner igen från den egna arbetsplatsen länsstyrelsen. Vi har väl ingen Speedy Gonzales hos oss, säger en man och syftar på Mats. Andra invänder att flera kollegor har »gått i väggen«. Flera känner också igen situationen att inte få vikarier och att ambitionsnivån ligger fast trots minskade resurser.
Många tar upp bristen på öppenhet i pjäsens arbetsplats. Arbetet för att få ett bra och öppet arbetsklimat måste komma uppifrån, påpekar någon.
Annars är det få som diskuterar chefens roll och ansvar vid denna föreställning. Det noterar Catharina Nasenius, pjäsens Annika, i efterhand. Det var en försiktig publik, bedömer hon.
Utsatta för publikens vrede
Maria Grip, som spelar Sara, konstaterar att hennes rollfigur blev ovanligt hårt ansatt.
Skådespelarna i Vardagens Dramatik har gått i psykoterapi för att kunna skilja på roll och person.
–Vi står där och låter publiken projicera på oss. Det har hänt att folk vill gå upp på scenen och slå ned mig när jag spelar rollen som stark, elak kvinnlig chef. Jag påminner dem om någon, säger Catharina Nasenius.
Det är inte så lätt att ta emot skäll, framhåller hon.
–Men samtidigt är det kul!
Catharina Nasenius är psykolog, skådespelare och vd i bolaget Vardagens Dramatik. Det hela började för omkring 20 år sedan, då hon skrivit en bok om arbetslivets psykologi och förlaget ville lansera den med hjälp av ett enkelt teaterspel. Både boken och föreställningen väckte stort intresse, och snart var de uppbokade flera månader framåt.
Sedan dess har det bara rullat på, och Vardagens Dramatik har fått flera efterföljare. Själva har de ägnat sig mycket åt arbetsplatsseminarier om ledarskap och konflikter, men också branschspecifika seminarier i exempelvis sjukvården och rättsväsendet.
–Jag har egentligen bara gjort det jag har trott på, säger Catharina Nasenius. Metoden är sådan att du inte kan värja dig. Människor blir engagerade och berörda.