En god idé återuppstår
Den förra regeringen schabblade bort en reform som hade stärkt individens ställning på arbetsmarknaden. Men nu finns kanske nytt hopp för det individuella kompetenssparandet.
En utmärkt idé med brett politiskt stöd. En reform som hade kunnat placera Sverige i framkant vad gäller nytänkande kring individens möjlighet till livslångt lärande. Ett sätt att stärka de anställdas ställning och öka rörligheten på arbetsmarknaden.
Det tråkiga är att vi väntat så länge på något som kunde ha varit verklighet för länge sedan.
TCOs ordförande Sture Nordh och kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund lanserade nyligen tanken på individuellt kompetenssparande i en gemensam debattartikel. Deras förslag är att svenskarna ska få möjlighet att spara till sin egen fortbildning i en skattegynnad form som liknar pensionssparande – och att arbetsgivarna uppmuntras att bidra ekonomiskt. Pengarna ska kunna tas ut för att finansiera en utbildning.
Låter förslaget kanske bekant? Det beror på att det inte är nytt – den socialdemokratiska regeringen avsatte pengar till en sådan modell redan år 2000. Att handlingskraften inte räckte till att faktiskt genomföra den får ses som ett stort politiskt misslyckande.
Intressant är att samma borgerliga partier som hittills under sin regeringstid låtit frågan stanna i frysboxen då envetet krävde att reformen skulle bli verklighet. I stället spenderade s-regeringen 2004 de öronmärkta miljarderna på annat, främst att avskaffa arvs- och gåvoskatten.
Att Göran Hägglund nu skrivit under en debattartikel innebär inte att vägen till ett genomförande är spikrak. Det krävs naturligtvis att hela regeringen kan enas om både finansiering och detaljerna i systemet. Men förhoppningsvis innebär det nyväckta intresset från åtminstone ett av statsråden att förslaget kan aktualiseras igen – helst redan i höstens budgetproposition.
För det har många fördelar. På dagens arbetsmarknad är det många som skulle behöva fylla på sin kompetens för att kunna utvecklas i arbetet eller kanske söka andra jobb i växande branscher. Men det är inte alla som får chansen att vidareutbildas på arbetsgivarens bekostnad. Det gäller inte minst den växande grupp som har tidsbegränsade jobb. Och studiemedelssystemet är inte i första hand uppbyggt för att bekosta nya utbildningar för dem som lämnat studenttiden bakom sig och redan är etablerade på arbetsmarknaden.
Med förbättrade möjligheter att sätta av pengar till sin egen fortbildning ökar kompetensen i arbetslivet och rörligheten på arbetsmarknaden. Det kommer att stärka Sveriges konkurrenskraft. Därför är det också rimligt att modellen fördelar ansvaret och kostnaderna mellan individen, arbetsgivaren och staten.
Individuellt kompetenssparande är en av många viktiga satsningar på utbildning som regeringen borde prioritera. Den samlade fackföreningsrörelsen gör klokt i att sluta upp bakom TCO och sätta press på politikerna att göra allvar av gamla löften.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
