Exit New York

FÖRDJUPNING: UD2009-09-29

I vinter stängs Sveriges generalkonsulat i New York, efter 175 år. De anställda, som ännu inte vet som ska hända med dem, har svårt att förstå varför staten inte prioriterar närvaro i »världens huvudstad«.

Av:  Gunilla Kinn

Aldrig i mina vildaste fantasier hade jag trott att generalkonsulatet skulle läggas ned! säger handläggaren Inga-Lena Bengtsson på Sveriges FN-representation i New York.

– Det känns overkligt – särskilt eftersom vi har så mycket att göra hela hösten, säger hennes kollega Niklas Arnegren på generalkonsulatet på våningen under – strax innan han beger sig ut på stan till en modevisning som han är med och ordnar.

De ljusa interiörerna på fyrtiofemte våningen i skyskrapan One Dag Hammarskjold Plaza i Midtown gör att lokalen ser ut som det svenska myndighetskontor den ju är. Men utanför fönstren brer den brusande metropolen ut sig så långt ögat når.

När ryktena började surra om att stadens konsulat stod på regeringens nedläggningslista tog många av New Yorks tiotusentals svenskar det som ett aprilskämt – och personalen fick nytt hopp varje vecka utan regeringsbeslut.

Men varken namninsamlingar, skarpa ledarstick i dagstidningar eller brev från amerikanska Nobelpristagare hjälpte. I juli kom beslutet att generalkonsulaten i New York, Los Angeles, Kaliningrad och Kanton samt ambassaden i Colombo läggs ned. Från februari ska ambassaden i Washington sköta det som generalkonsulaten nu gör för hela USA. Det gäller såväl hjälp till svenskar som råkar illa ut eller behöver nytt pass som främjande av kultur och innovationer. Målet är att få bort UDs efterhängsna budgetunderskott på 40 miljoner kronor per år.

Ryktet togs emot med ett skratt

– Först skrattade vi åt nedläggningsryktena. »Det kan ju inte hända!«, sade vi till varandra, säger Pia Doane, som jobbar i växeln och receptionen.

– Jag gick ner en hel del i lön för att få arbeta i en svensk miljö, för att få pension och semester.

Pia Doane har bott fyrtio år i USA, var tidigare chefssekreterare på ett amerikanskt företag och är sedan tre år en av konsulatets många svenska lokalanställda. Hon har staplar med Sverigekartor och broschyrer om svensk mat, jämställdhet och Linné i sitt arbetsrum.

– Allt hänger ännu i luften. Vi vet inte ens när vi blir uppsagda. Det har varit många sömnlösa nätter – och jag är förbannad över den dåliga informationen från UDs personalavdelning.

För drygt 15 år sedan bildade kollegerna en ST-klubb. I dag har ST tolv medlemmar i New York, och några i Los Angeles. De hjälper nu varandra med att ta reda på vad som gäller.

– Jag skulle vilja veta mer om vad som händer med min pension och min uppsägningstid, säger Pia Doane.

– Men vi får väl fajtas lite och vara positiva!

En trappa upp, på fyrtiosjätte våningen, är tempot uppskruvat. Där sitter FN-representationen, en av de just nu mest arbetsbelastade utlandsbeskickningarna. Här samordnar Sverige som ordförandeland EU-länderna i Förenta Nationerna. Uppgifterna – att koordinera diplomatiska insatser på toppnivå, vare sig det gäller FNs säkerhetspolitik eller mänskliga rättigheter – skiljer sig från konsulatet, och våningarna är olika världar.

Viktigt med facklig närvaro

Så länge Sverige är medlem av FN hotar nog ingen nedläggning av verksamheten här. Under ordförandeskapet har personalen på den så kallade »reppen« mer än fördubblats – från 35 till 76, med alla diplomater, lokalanställda och praktikanter – och extraplatser har skapats i arkiv- och kopieringsrum.

Strax efter ST Press besök väntas fem ministrar och deras följen, i samband med årets debatt i generalförsamlingen. Inga-Lena Bengtsson tar en paus i bestyret med ackrediteringar åt Rosenbadsdelegationen för att berätta om STs roll i New York:

– Jag är tacksam att vi har en facklig närvaro här! Vi som är lokalanställda har en blandning av svenska och amerikanska villkor, och måste bevaka våra rättigheter.

Inga-Lena Bengtsson har jobbat på FN-missionen i 14 år och är ordförande i ST-klubben. Hon förklarar att det inte är lätt för vare sig UDs personalavdelning eller den diplomat som sänds ut för att sköta kansliet att förstå den amerikanska arbetsmarknaden.

– Hur ska de kunna göra det? Det tar i regel ett par år att inse hur systemet fungerar, och då är det dags för kanslichefen att byta post. Vi får ständigt börja på ny kula när det gäller att förhandla om villkoren, säger hon.

De lokalanställda, majoriteten på generalkonsulatet, får själva stå för mycket av det som i Sverige skattefinansieras – »vård, skola, omsorg« – och som de utsända får. Daghem kan kosta 10 000 till 13 000 kronor per barn och månad i New York.

– I USA är det upp till varje arbetsgivare att ha program för semester och sjukvård. Det är viktigt att våra löner justeras, i takt med att kostnaderna för allt detta ökar. Vi förhandlar varje år – men det är inte enkelt när motparten inte är inne i detta system, säger Inga-Lena Bengtsson som helst skulle se att de finge använda amerikanska statsanställdas löneökningsnormer – ett av få federala regelverk.

Inga-Lena Bengtsson framhåller sammanhållningen på arbetsplatsen – »We’re a good gang!« – och känner med de konsulatskolleger som riskerar att bli arbetslösa. De utsända ska få andra tjänster på Regeringskansliet – men vad som händer med de lokalanställda efter stängningen är ännu oklart.

Några kan få jobb på FN-representationen, andra i Washington – men eftersom de flesta har familj i New York är det inte bara att flytta. Under hösten pågår MBL-förhandlingar i Stockholm; först i november lär det bli dags med formella uppsägningar. Då har personalen fått sväva i ovisshet i åtta månader.

– Självklart är det en katastrof att bli utan jobb. Men jag tycker att vi har ganska bra avtal för dem som blir uppsagda, säger Åke Isaksson som är STs sektionsordförande på UD.

– De som jobbat i tolv år får tolv månaders uppsägningstid. Då kan de säga till en ny arbetsgivare: »Pröva mig! Det kostar ingenting, för jag har lön i ett år.« Det borde skapa möjligheter.

En person i New York som varit anställd i över 20 år kommer enligt Åke Isaksson att få ett vederlag på 20 månadslöner, cirka 126 000 dollar. Men de med kort anställning har skäl att fundera över sin situation.

– I samma veva som regeringsbeslutet kom i juli fick jag veta att jag är gravid, säger Raquel Ortigueira, som arbetar med bokföring för både konsulatet och FN-representationen och är ST-klubbens skyddsombud.

Hamnar mellan stolarna

Eftersom hon bara haft sin tjänst i två år kan hon redan i vinter stå utan inkomst. Någon a-kassa kan de anställda nämligen inte vara med i eftersom svenska staten inte får betala in till de amerikanska systemen, och den som bor i USA inte får vara med i en svensk kassa.

Detsamma gäller pension, social security, som i USA finansieras med arbetsgivaravgifter. Men utländska statsanställda kan inte vara med i det systemet heller. Konsulatets personal har i stället ett svenskt pensionsavtal – framförhandlat av ST på 80-talet – fast det ger dem inte rätt till någon sjukvård i USA.

– I Sverige finns ett bra skyddsnät för den som blir sjuk eller arbetslös, och i USA finns det åtminstone ett visst skydd. Men vi finns i en gråzon.

De lokalanställda vill inte avslöja sina löner, men Raquel Ortigueira säger att hon tjänar 70 000 kronor per år under snittet för anställda med liknande tjänster i den amerikanska statsförvaltningen.

– Vi har vissa förmåner här som ska kompensera den lägre lönen, som fem veckors semester – men mycket som är gratis i Sverige betalar vi själva.

Exempelvis riskerar hon att själv få bekosta sin förlossning i februari, vilket lär gå på 100 000 till 150 000 kronor – om den sjukförsäkring hon nu har inte täcker det, efter anställningens slut. Något ingen tycks veta säkert.

Visserligen har hon blivit erbjuden jobb på FN-representationen, men bara muntligen.

– Tills det finns på papper räknar jag inte med det. I believe it when I see it!

Eftersom Raquel Ortigueiras sambo är arbetslös, och med tanke på att nyförlösta inte står högt i kurs på New Yorks tuffa arbetsmarknad, är hon stressad över vad som ska hända i vinter. Hon oroar sig rentav över att familjen ska mista tvåan i Bronx och bli hemlös.

– Ja, oron finns där. Det är inget worst-case scenario, utan vad som realistiskt kan hända om jag inte har jobb. Här får man inte, som i Sverige, hjälp till självhjälp. Socialbidrag är man berättigad till först när man varit utan inkomst i tre månader, blivit vräkt och hamnat på härbärge, säger hon.

– Det är heller inte bara att packa väskan och fara hem. I Sverige har vi ju varken jobb eller bostad. Och visst har jag valt att bo i New York! Men det är en knepig situation.

De flesta på generalkonsulatet tycks dock inte ha hunnit grubbla över vad som ska hända än. Ingen är ju uppsagd – och efter semestrarna drog den intensiva New York-hösten med otaliga evenemang igång, inklusive de som konsulatet arrangerar. Så personalen har fullt upp.

Den dag ST Press är på besök ordnar handelsavdelningen seminarium med nordiska reklambyråer, samtidigt som press- och kultursektionen samarrangerar en visning av ekologiskt mode i Soho. Handläggaren Niklas Arnegrens insats har varit att fixa ett smärre projektbidrag till deltagarna samt inbjudningar till adressater i konsulatets enorma kontaktdatabas.

Ett hundratal modeskribenter och fotografer sitter med block och kameror i högsta hugg kring en catwalk och mönstrar kläderna från svenska och japanska formgivare, som visas av mannekänger till levande musik.

– New York är verkligen en stad som lämpar sig för upplevelseindustrin. Vi gör skillnad för små aktörer som dessa, säger kulturrådet Anna Björkander.

– »Grönt« mode stämmer ju också in på regeringens uppdrag för vad Sverige ska satsa på.

Mode, konst och musik

Staten stödjer svenska småföretag i USA genom Invest in Sweden Agency och Exportrådet. Men generalkonsulatet har bidragit till att även kreatörer, författare, formgivare, konstnärer, musikskapare och artister hittat arenor.

– Jäklar, vilken hjälp konsulatet har varit! säger modeföretagaren Johanna Hofring från Stockholm spontant efteråt.

– Det känns overkligt med nedläggningen, särskilt som vi vet att vi gör stor nytta, säger Niklas Arnegren.

– Det är svårt att begripa och dessutom försöka förklara för andra varför Sverige väljer att nedprioritera sin officiella närvaro i en världsstad som New York. Men beslutet är fattat, nu gäller det att börja tänka framåt.

– Det kokar ner till vad staten är beredd att satsa på främjandet, säger generalkonsul Alf Karlsson vars uppdrag är att avsluta 175 års svensk närvaro i New York snyggt.

– Den nuvarande regeringen har en annan syn på främjandet än den förra och sticker inte under stol med att det finns en ideologisk tanke bakom.

Att förbereda stängningen – jämte den vanliga verksamheten – innebär en lång rad beslut, i samarbete med de ansvariga på UD. Det handlar bland annat om vad som ska flyttas till Washington, och ifall någon oavlönad honorärkonsul kan hittas i New York – och om denne i så fall kan hysa en anställd som får sköta en miniexpedition för »svenskar som ställt till det för sig«.

– Servicen mot allmänheten kommer att minska i New York-området. Den som påstår annat vet inte vad han talar om, säger Alf Karlsson, vars uppgift också är att se till att personalen landar mjukt och får hjälp med jobbsökande.

– Klart som tusan att det är jobbigt!

Av dem ST Press träffar på konsulatet är det bara en person som har en plan för livet efter UD – receptionisten Pia Doane. Hon har fått bidrag för att gå en kurs i hundskötsel, och far fem kvällar i veckan till Queens för att bygga på de kunskaper hon har efter att länge ha tagit sig an övergivna hundar.

– Här i New York kan man tjäna bra på att ta hand om folks djur. Jag ska skaffa min egen webbsajt och business, säger hon.

You’ve got to get going! Men jag skulle absolut tacka ja till att jobba på ambassaden i Washington.                    

Inga-Lena Bengtsson.
Inga-Lena Bengtsson.
Pia Doane.
Pia Doane.
Raquel Ortigueira.
Raquel Ortigueira.
Generalkonsul Alf Karlsson.
Generalkonsul Alf Karlsson.
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA