Facken söker sin roll i klimatomställningen

”Vi i facket har varit lite sena att reagera, vi har famlat efter det fackliga uppdraget i klimatfrågan. Men ju tydligare det blir att det kommer att handla om arbetsmiljö, anställningstrygghet, kompetens­utveckling och omställning till nya jobb, desto påtagligare blir det att det rör sig om de frågor vi är vana att hantera”, säger STs förbundsordförande Britta Lejon, samtidigt som hon poängterar att det finns fackförbund som kommit längre än ST.

Att klimatförändringarna kräver en samhällsomställning som kommer att ha stor påverkan på arbetslivet verkar det råda konsensus om inom fackföreningsrörelsen, både i Sverige och utomlands. I boken Klimatet och jobben – fackliga perspektiv för en rättvis omställning, från 2020, citerar författaren och journalisten Bengt ­Rolfer världsfacket ITUCs förra generalsekreterare Sharan Burrow, som myntat slagordet ”På en död planet finns inga jobb”. Bengt Rolfer beskriver i boken det fackliga svaret på klimatkrisen i Sverige, men också i andra länder, där de klimatrelaterade problemen på arbetsmarknaden är långt värre än i Sverige. Ett exempel är kolindustrin i Tyskland, som enligt ett regeringsbeslut ska fasas ut till 2038.

– Internationellt är det rättviseaspekten som dominerar och som handlar om att ingen ska lämnas i sticket när kolgruvor och andra fossila verksamheter slår igen. Om man förlorar jobbet ska man både få en ekonomisk kompensation och hjälp till omskolning. Jämförelsevis är det inte ett så stort problem i Sverige, säger Bengt Rolfer.

Trots att även svenska fackförbund menar att de har en viktig roll att spela i klimat­omställningen, tycks det inte vara helt enkelt att komma fram till vad det innebär rent konkret.

– Vi har inte alla svar på det i dag. Det kommer att förändra sig över tid, beroende på vad politikerna beslutar och inte beslutar, säger Britta Lejon.

Under den gångna hösten och vintern har hon och STs förbundssekreterare Tomas Oskarsson deltagit i utbildningen ”Fackligt ledarskap för en rättvis klimatomställning” vid Stockholm Resilience Centre, tillsammans med en rad andra facktoppar.

Syftet med kursen, som nu sammanlagt 34 fack­liga ledare från 19 olika fackförbund och central­organisationer har gått, är att de ska rustas med kunskap, få inspiration och nätverk för att var och en ska kunna hitta sin roll i frågan, berättar Lisen Schultz, docent i hållbarhetsvetenskap och programchef på Stockholm Resilience Centre, som är en del av Stockholms universitet.

– För att vi ska klara omställningen måste alla vara med, och då tror jag att vi måste jobba med existerande strukturer, säger hon.

Den omställning hon pratar om är de samhällsförändringar som måste genomföras för att stoppa klimatförändringarna. Inom vetenskapen talar man om tre stora förändringar som behöver göras, berättar hon.

– För det första måste vi lämna det fossila bakom oss och övergå till ett annat energisystem. För det andra behöver vi övergå från linjär slit och släng-ekonomi till cirkulär ekonomi där allt återvinns. Och för det tredje måste vi gå från exploatering av ekosystem och samhällen till återuppbyggnad.

Under de senaste fem åren har Lisen Schultz och hennes kollegor utbildat vd:ar och styrelse­ordföranden inom näringslivet i rättvis omställning.

– Den svenska modellen bygger på en samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Tack vare forskningsprogrammet Fairtrans kan vi nu se till att facken får samma insikter i vetenskapen som näringslivet fått, så att de ska kunna bidra med sin kompetens i omställningen, säger Lisen Schultz.

Fackföreningarna har, tillsammans med andra folkrörelser, en möjlighet att vara avgörande för att få till en snabb, kraftfull och rättvis omställning, menar Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik på Södertörns högskola som forskar om hur människor resonerar i klimatfrågor.

– Fackförbunden har en magnifik potential, för de har rutin på att samla människor, de blir lyssnade på och de har genom tiderna varit oerhört duktiga på att jobba med utbildning, säger hon.

Förändringar kräver normskiften som sker genom samtal och diskussioner, till exempel på jobbet. Fackförbund och andra folkrörelser erbjuder viktiga mötesplatser, konstaterar Maria Wolrath Söderberg.

– Det är i mellanrummet mellan individ och system som det händer. Det är ytterligare en viktig insikt för fackförbunden, för vi faller så lätt in i att tänka att det är någon annans ansvar. Individer skjuter gärna ansvaret på systemet och system­företrädare på individer.

Vilken roll facken hittills har tagit sig an skiljer. Fackförbundet Vision införde redan 2022 klimatombud, en ny roll för förtroendevalda. Initiativet väcktes lokalt och sprang ur en vilja att vara med på den omställning som kommuner och regioner redan är inne i, för att få inflytande och kunna vara delaktiga, berättar förbundets ordförande Veronica Magnusson. 

Enligt henne påverkas Visions medlemmars arbete och arbetsmiljö redan av klimatförändringarna.

– Vid värmeböljor måste till exempel hemtjänsten arbeta annorlunda, säger hon.

Visions klimatombud har i uppdrag att få i gång diskussionen, höja kunskapen på arbetsplatsen och påminna arbetsgivaren om vikten av medarbetarnas delaktighet och inflytande.

Hittills har Vision ett hundratal klimatombud, men det finns också medlemmar i förbundet som är skeptiska till att klimatet skulle vara en fråga för facket, konstaterar Veronica Magnusson.

– Förväntansbilden är att vi ska hålla på med lön och arbetsmiljöfrågor, inte vara en miljöorganisation. Tyvärr påverkar klimateffekterna också arbetslivet på olika sätt och det är vårt ansvar att visa på sambandet så att medlemmarna förstår.

Samtidigt finns det medlemmar som vill bli förtroendevalda just på grund av att Vision klivit fram i klimatfrågan. Framför allt unga personer, en grupp som facken på senare år haft svårt att attrahera, berättar Veronica Magnusson.

STs förbundsstyrelse har fått in flera motioner om att ST borde införa en roll liknande Visions klimat­ombud. Men motionerna har avslagits – dock inte på grund av att förbundsstyrelsen tyckt att idén varit dålig, berättar Britta Lejon.

– Det handlar om att motionerna utgått från att man ska kunna använda facklig tid till detta. Men det ryms inte inom det regelverk som finns, man kan inte göra det. Vision har klimatombud utan att ha facklig tid för det, och så kan man ju göra, men man måste vara väldigt tydlig med det då, säger hon.

Men STs förbundsstyrelse har tagit frågan vidare och låtit en grupp tjänstemän vid kansliet, tillsammans med några förtroendevalda, utreda hur förbundet ska kunna vara ett stöd för engagemanget och aktiviteten på lokal nivå utan att äventyra partssystemet.

– Vår förhoppning är att vi ska kunna införa ­någon typ av klimatombud eller klimatambassadör. Vi tänker återkomma så snart som möjligt i den frågan, säger Britta Lejon.

En av dem som ingår i gruppen som bereder frågan är Fredrik Kennedy, som arbetar på Läkemedelsverket.

För ungefär ett år sedan kom han fram till att han ville engagera sig på ett organiserat sätt för klimatet. Han hittade grupper i sociala medier, men kände inte att det var rätt för honom. I sökandet efter andra plattformar kom han fram till att arbetsplatsen var perfekt.

– Miljö- och klimatfrågan är en privat sak i dag. Men den är alldeles för stor för att kunna lösas på det sättet. Det som krävs är stora systemförändringar, och som arbetstagare kan vi påverka myndigheter, företag och industrier att gå i rätt riktning, säger Fredrik Kennedy.

Men till sin förvåning upptäckte han att det inte fanns något organiserat engagemang på Läkemedelsverket, där han arbetar som projektledare på it-enheten. Detta trots att myndighetens verksamhet har en stark koppling till klimatfrågan, eftersom klimatförändringarna kan leda till nya smitt­spridningsmönster som förändrar efterfrågan på läkemedel, samtidigt som extremväder kan påverka såväl tillverknings- som leveranskedjor.

– Så jag kontaktade vår lokala ST-ordförande, Jenny Jansson, och frågade om det fanns möjlighet att få engagera sig i de här frågorna inom ramarna för facket. Och från henne fick jag jättebra respons.

Inom några månader var Fredrik Kennedy, som aldrig varit fackligt engagerad förut, förtroendevald för ST inom Läkemedelsverket med fokus på klimatfrågor. I dag går hans fackliga arbete i ganska stor utsträckning ut på att fundera på vad han kan göra i sin roll.

– Vi är många som vill engagera oss och visa vägen, men nästa steg är svårt. Jag tror att förbundet måste linjera sig, det blir för spretigt annars. Vi behöver också tillsammans utröna vad vi ska göra, vad som ger bäst effekt, säger han.

Även STs förbundssekreterare Tomas Oskarsson ingår i den grupp som bereder frågan om klimatombud eller klimatambassadörer, och han menar att en sådan roll skulle kunna tjäna ST på två sätt:

– Det skulle vara en möjlighet för förbundet att både göra skillnad för klimatet och förnya sig och skapa engagemang, säger han.

Men han är noga med att påpeka att om en sådan roll blir verklighet så kommer de lokala klubbarna inte att tvingas införa den.

– Det ska vara en möjlighet, inte ett tvång.

Utöver frågan om klimatombud arbetar ST just nu med att utveckla en klimatpolitisk ståndpunkt. Den ska vara en del av det förbundspolitiska program som ska antas på förbundets kongress i maj.

I arbetet med programmet har en utredningsgrupp sammanställt de ställningstaganden ST gjort under de senaste åren, berättar Tomas Oskarsson.

– Under arbetets gång har vi konstaterat att det även finns områden där vi behöver utveckla nya ställningstaganden, och det tydligaste området är klimatet. Det går inte i dag att komma ut med ett förbundspolitiskt program och inte säga någonting om klimatet, det skulle framstå som fullständigt tondövt.

Programmet har nyligen varit ute på remiss hos avdelningarna, och nu är det förbundsstyrelsens uppgift att skriva ett förslag till kongressen. I stora drag kommer det att innehålla en begäran om blocköverskridande överenskommelser i klimatfrågorna och långsiktighet hos politikerna, säger Tomas Oskarsson.

– Men kanske också att vi ser att det skulle be­hövas en omställningsmyndighet, en myndighet med ansvar för själva omställningen. Det ska bli väldigt spännande att se vilken konkretiseringsnivå vi klarar att ställa oss på.

Enligt Tomas Oskarsson kommer många av STs medlemmar att jobba med klimatomställningen.

– Många av våra medlemmar arbetar på myndigheter som kommer att få hantera frågeställningar kring omställningen och administrera den, till exempel beredskapsmyndigheterna, MSB och länsstyrelserna. Andra jobbar på arbetsplatser som kommer att bli påverkade av själva klimatförändringarna.

Att jobb inom staten skulle försvinna till följd av klimatomställningen tror Tomas Oskarsson inte.

– Generellt säger forskarna att här behöver staten steppa upp. Det rimliga är inte att våra arbetstillfällen blir färre, snarare fler.

STs förbundsordförande Britta Lejon menar att staten har en nyckelroll i klimatomställningen på flera sätt. En anledning är att statliga myndigheter står för en stor del av den offentliga upphandlingen, där nya krav kommer att behöva ställas.

– Klimatförändringarna kommer säkert att innebära att vi måste bygga och agera på nya sätt, och där måste staten bli mycket mer på tå och agera i linje med den senaste forskningen, säger hon.

Dessutom är staten en viktig kunskapsproducent, framhåller Britta Lejon.

– Det är jätteviktigt, och en facklig uppgift, att försvara den forskning som till exempel sker på våra universitet och på SMHI och som för vissa individer i samhället fortfarande är kontroversiell.

I likhet med andra fackliga ledare ser Britta Lejon att det är en viktig uppgift att förklara kopplingen mellan facket och klimatfrågan för dem som fortfarande inte ser den. I STs senaste medlemsundersökning fick miljön och klimatet låga siffror när medlemmarna fick prioritera vilka frågor ST ska arbeta med.

– Jag kan förstå det, för man har inte kopplat ihop klimatet med den egna arbetsmiljön och anställnings­tryggheten så tydligt. Det har inte ställts på sin spets riktigt än, säger Britta Lejon.

Här kan det förbundspolitiska programmet och olika utbildningsinsatser som är på gång inom förbundet göra stor skillnad, tror hon. Liksom en facklig roll med särskilt ansvar för klimatfrågan.

– Att umgås och diskutera med kollegor som är klimatambassadörer, eller vad vi nu ska kalla det, tror jag kommer att bidra, säger hon.

En bransch som pekas ut som en utsläppsbov i diskussionerna om klimatet är flyget, där ST har ett inte obetydligt antal medlemmar. Britta Lejons förhoppning är att forskningen snabbt ska leda fram till nya flygbränslen som gör att det blir möjligt att flyga mer miljövänligt.

– Jag ser också framför mig att vissa sorters flygningar på kortare sträckor kanske behöver ersättas med andra resemedel.

Men i dag har ST inga svar på hur flygbranschens framtid ser ut. 

– När det gäller flyget får jag bli svaret skyldig på exakt hur vår hållning ska gestalta sig, säger Britta Lejon.

Ett fackförbund vars medlemmar till stor del arbetar inom utsläppstunga branscher är IF Metall. För dem är klimatfrågans koppling till facket helt uppenbar, menar förbundets ordförande Marie Nilsson.

– Industrin står för en tredjedel av de fossila utsläppen och det påverkar våra medlemmar rakt in på bara skinnet, för de jobbar i de branscher som står för de allra största utsläppen, som stålindustrin och ­raffinaderier. De är medvetna om att de verksam­­­­heter de arbetar inom måste ställa om för att man över ­huvud taget ska ha något jobb i framtiden, säger hon.

På förbundets kongress för ett drygt år sedan beslutades att IF Metall skulle steppa upp i klimatfrågan.

– Det handlar om att påverka våra egna arbetsplatser och höja kunskapen bland våra medlemmar och förtroendevalda, men också om att opinionsbilda och ligga på politiken och andra intressenter, berättar Marie Nilsson.

Men att införa klimatombud har inte varit ­aktuellt inom IF Metall. Klimatet är en naturlig ­fråga för alla förtroendevalda, inte minst för skyddsombuden, säger Marie Nilsson.

– Däremot tänker vi att klimatomställningen kan engagera nya målgrupper som tidigare inte har tänkt att de är så intresserade av ett fackligt förtroende­uppdrag, så förhoppningsvis kan frågan bredda rekryteringsbasen för förtroendevalda.

Enligt Marie Nilsson är industriarbetare vana vid förändringar och omställningar, eftersom det ständigt kommer ny teknik samtidigt som gammal fasas ut.

– Den här omställningen, precis som tidigare, innebär att vissa jobb kommer att försvinna medan andra kommer att uppstå. Vårt uppdrag är inte att skydda arbetsuppgifterna, utan individerna. Våra medlemmar behöver känna trygghet i att det finns möjlighet att ställa om och få kompetensutveckling, säger Marie Nilsson och konstaterar att klimat­omställningen var ett av de viktigaste argumenten när IF Metall gav sig in i de förhandlingar som ledde till det nya omställningsstudiestödet.

Klimatomställningen innebär att vi måste ändra beteenden och minska och upphöra med vår konsumtion av olika saker, konstaterar forskaren Maria Wolrath Söderberg. Det kommer att leda till känslor av oro, sorg och förlust. Känslor som vi måste få utrymme att dela, menar hon.

– Det är helt rimliga reaktioner om man tar klimatvetenskapen på allvar, säger Maria Wolrath Söderberg.

Hennes forskning visar att det finns det en rad myter om hur man ska få människor att ställa om, exempelvis att man absolut inte får oroa eller skrämma.

– Enligt den här idén, som verkar ha enorm livskraft, måste man hela tiden hålla ett positivt, hoppfullt ledarskap och visa att människor vinner på omställningen. Men allt mer tyder på att ju förr vi börjar prata om att vi måste avstå vissa saker och ser det problemet i vitögat, desto bättre kan vi leva med klimatomställningen, säger Maria Wolrath Söderberg.

Ett fackförbund som vågat se problemet i vitögat är Handelsanställdas förbund, Handels. 2020 antog förbundet ett klimatpolitiskt program, som bland annat slår fast att Handels ska arbeta för en övergång till cirkulär ekonomi med återanvändning och återvinning i så stor utsträckning som möjligt. För att uppnå detta krävs en minskad försäljning av nyproducerade varor, något de flesta medlemmar i Handels lever på i dag.

Det klimatpolitiska programmet har inte väckt någon kritikstorm inom förbundet, ­snarare tvärtom. Det var en motion till kongressen 2016 som blev startskottet, berättar ­förbundsordföranden Linda Palmetzhofer:

– Motionären ville att förbundet skulle göra någon form av analys av vilket klimatavtryck som handel gör. Vi i förbundsstyrelsen var då faktiskt lite undrande över om detta verkligen var en fråga för oss som fackförbund. Men det blev kongressens beslut.

Arbetet som följde innefattade bland annat en stor enkätundersökning bland Handels medlemmar.

– Det visade sig att otroligt många av Handels medlemmar tycker att klimatet och miljön är en ­viktig fråga. De anser att arbetsgivaren borde göra mer för att ställa om verksamheten och vill själva bidra, säger Linda Palmetzhofer.

Under arbetet med det klimatpolitiska programmet fanns det de som trodde att jobben skulle hotas av en uppmaning till mindre konsumtion. Men ganska snart stod det klart att en rad nya arbetsuppgifter skulle uppstå, såsom värdering av second hand-varor, reparation av varor, uthyrning och remake, berättar Linda Palmetzhofer.

– De branscherna är mer personalintensiva än den nuvarande handeln. Så vi behöver inte vara rädda för att jobben försvinner. Det kommer inte att vara exakt de jobb som finns i dag, men det kommer att finnas jobb inom handeln fortsättningsvis också.

Enligt Linda Palmetzhofer var det insikten om att handeln oundvikligen kommer att behöva ställa om som blev avgörande för beslutet att sammanställa ett klimatpolitiskt program.

– Det som vi då ville se till var att de anställda fick vara med på tåget. För att kunna det behöver man kunskap, och då måste vi ligga i framkant. I slut­ändan handlar det ju om att vi vill trygga till­varon för arbetstagarna i branschen.

Linda Palmetzhofers uppfattning är att fackföreningsrörelsen ska gå i bräschen i klimatfrågan.

– Den bästa omställningen kommer när arbetstagarna själva får vara med och leda den. Då kommer mycket färre att bli drabbade. I rollen som arbetstagarorganisationer har vi ett stort ansvar här.

Hon får medhåll från Britta Lejon.

– Våra medlemmar måste känna att de kan bidra och vara en del av lösningen, säger hon.

Britta Lejon menar till och med att fackens engagemang är en förutsättning för klimat­omställningen.

– Det kommer inte att bli någon omställning om inte facken är med. Facken är helt nödvändiga för att få den mobilisering och förflyttning som krävs för att det här ska hända.