Anders von Gegerfelt, Daniel Sjöblom, Thomas Näslund och Daniel Johansson kör frihetsberövade personer på Kriminalvårdens och andra myndigheters uppdrag.
Bild: Casper Hedberg
Anders von Gegerfelt, Daniel Sjöblom, Thomas Näslund och Daniel Johansson kör frihetsberövade personer på Kriminalvårdens och andra myndigheters uppdrag.

För säkerhets skull

REPORTAGE: NATIONELLA TRANSPORTENHETEN2019-06-12

De kör människor som kan vara våldsamma och farliga. Kriminalvårdens nationella transportenhet jobbar på flera olika myndigheters uppdrag – men det pågår en diskussion om var gränsen för uppdraget går.

Säkerhetshandläggaren Arben ”Abbe” Ahmeti är morgonmänniska. Varje onsdag klockan 06.00 håller han workshoppar i krishantering för personalen på Kriminalvårdens nationella transportenhet, NTE, i Stockholm. Temat för denna morgon är visitation. Han inleder med att gå rakt på sak.

– När vi gör en visitation så känner vi på kläderna, men vad är det vi söker?

Efter en snabb konstpaus svarar han själv:

– I första hand söker vi efter saker som kan skada oss. Vår säkerhet är det viktigaste, säger han och skickar runt en svart plastkniv bland de 18 deltagarna, som inte verkar riktigt lika pigga.

NTE utför transporter både för Kriminalvårdens räkning – exempelvis mellan häkte och domstolsförhandling – och på andra myndigheters uppdrag, bland andra Polisen och Statens institutionsstyrelse. Personerna som transportörerna kommer i kontakt med är ofta kriminella och många gånger också flyktbenägna.

Transportpersonalen, som alla är kriminalvårdare, måste visitera varje klient som ska köras. Det gäller att vara noggrann och inte stressa, vilket dagens workshop ska visa.

Abbe Ahmeti, som också är utbildningssamordnare, ropar in kollegan Michel Nyström som gör entré klädd i Kriminalvårdens grå mysbyxor och gröna fleecejacka. På fötterna har han plasttofflor och på ena handen ett bandage.

Tre och tre får deltagarna i workshopen visitera Michel Nyström som spelar rollen som klient med stor inlevelse. Han har ingen aning om varför han har en mobil i strumpan eller ett sim-kort i snusdosan. Och kniven i byxlinningen måste någon annan ha lagt dit. Nyckeln i bandaget behöver han inte fantisera ihop någon historia kring, för den är det nästan ingen deltagare som hittar.

När workshoppen är slut väntar verkligheten. Ytterligare ett fyrtiotal transportörer ansluter till lokalerna. Under ett snabbt morgonmöte i ett alldeles för litet rum delas dagens uppgifter ut. Precis som under övningen arbetar transportörerna i besättningar om tre personer. Den här morgonen får de veta att det är jättemycket jobb – och det kommer säkert att trilla in fler körningar under dagen. Men vädret är fint och trafiken flyter på utan några större störningar.

För drygt två år sedan trädde en rad lagändringar i kraft som gav Kriminalvården utökat ansvar att utföra fler transporter åt Polisen och andra myndigheter. Syftet var att ge Polisen mer tid för brottsutredningar och brottsförebyggande arbete. Lagändringarna gav Polisen möjlighet att lämna över persontransporter till Kriminalvården. Samtidigt fick exempelvis Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse och landstingen möjlighet att vända sig direkt till Kriminalvården för begäran om hjälp med transporter av frihetsberövade, så kallad handräckning.

Exakt hur lagändringarna ska tolkas och hur uppdelningen av transporterna mellan Polisen och Kriminalvården ska se ut är något som de båda myndigheterna har olika uppfattning om.

I dag gör Kriminalvården ungefär 22 000 handräckningstransporter per år, vilket utgör 30 procent av myndighetens totala antal transporter.

Trots att majoriteten av NTEs transporter fortfarande gäller Kriminalvårdens egna klienter tar handräckningsuppdragen mycket kraft och ställer ökade krav på personalen, berättar Magnus Brusbäck, tillförordnad sektionschef på NTE Stockholm.

– De externa klienterna står för 70 procent av alla allvarliga incidenter, det vill säga händelser med inslag av hot, våld eller flyktförsök. Klienterna är inte sällan psykiskt instabila, ibland påtagligt påverkade av läkemedel. Häromveckan skulle vi till exempel transportera en person som hade smort in sig med avföring när vi kom, säger han.

Grundkravet för att Kriminalvården ska utföra handräckningstransporter är att det ska finnas en förhöjd risk för hot, våld eller rymning, annars ska myndigheten eller vårdinrättningen själva stå för transporten, förklarar han.

– Men vi är noga med att skilja på vård- ansvar och transportansvar. Beställaren har vårdansvaret och är den som avgör om klienten är i transportabelt skick, mentalt och medicinskt. Kriminalvården har sedan ansvar att genomföra transporten på ett säkert sätt och kan inte neka genomförandet, säger Magnus Brusbäck.

En klient insmord i avföring är i transportabelt skick om det går att få på personen en skyddsoverall.

De senaste två åren, sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft, har varit en turbulent tid på NTE, menar Ulrica Åkerström, vice ordförande i ST-klubben för NTE inrikes. Inledningsvis infördes nattskift, ett nytt kollektivavtal förhandlades fram och ett hundratal nya transportörer anställdes. Allt för att klara den anstormning av handräckningsuppdrag som förväntades. Men anstormningen uteblev av flera anledningar och i dag håller NTE på att minska sin personalstyrka, bland annat genom omplaceringar.

– Allt detta har varit påfrestande och skapat en osäkerhet om vad som gäller, säger Ulrica Åkerström.

Enligt henne har arbetet i sig kanske inte blivit mer riskfyllt sedan lagändringen, men i och med massrekryteringen i starten har uppdragen ibland utförts av oerfarna personer.

– Dessutom fråntas vi allt fler förutsättningar att göra jobbet säkert. Vi får inte använda pepparsprej längre och i och med GDPR får vi inte göra slagningar på alla som vi ska transportera. Det skapar en osäker arbetsmiljö, säger Ulrica Åkerström.

Deltagarna på morgonmötet börjar glesas ut. De flesta har dragit i väg på sina uppdrag. Bland dem som är kvar finns en besättning som ska köra en handräckningstransport.

– Varför har inte vi förstärkt bil? Klienten vi ska köra har varit våldsam och hotfull tidigare, undrar Daniel Sjöblom, för dagen transportledare och ansvarig för handräckningsbilen.

”Kolla med Arvidsjaur”, är svaret han får från cheferna.

I Arvidsjaur sitter NTEs planeringsstab, som administrerar och planerar alla transporter i hela landet. Det är även dit handräckningsbeställningarna skickas.

– Det är stor skillnad på att hämta personer inom och utanför Kriminalvården, säger Daniel Sjöblom och hänvisar till Kriminalvårdens ”skalskydd”.

Kriminalvårdens egna anläggningar är oftast låsta och omgärdade av murar. Säkerhetsanordningarna är omfattande och där finns annan personal från Kriminalvården som kan hjälpa till om läget skulle bli akut, till exempel om en klient som ska transporteras blir våldsam. Utanför skalskyddet, som på en psykiatrisk mottagning eller på Migrationsverkets förvar, finns varken murar eller ytterligare personal med samma befogenheter att ingripa.

En annan skillnad mellan Kriminalvårds- transporter och handräckningstransporter är att personalen oftast vet mycket mindre om klienterna när de inte kommer från den egna myndigheten. Vilket kan göra både transporterna och förberedelserna krångligare.

Efter lite telefonstrul får Daniel Sjöblom tag på både Arvidsjaur och rättspsyk i Huddinge där klienten ska hämtas upp. Gemensamt kommer de överens om att besättningen ska få förstärkning med en man.

Daniel Sjöblom grabbar sin ryggsäck och tillsammans med kollegerna Thomas Näslund, Daniel Johansson och Anders von Gegerfelt tar han hissen ned i garaget.

Hur klienterna beter sig under transporten varierar stort, berättar de medan de gör bilen körklar. Vissa sitter tysta hela resan, andra pratar på om allt möjligt. Somliga delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser.

– Det är oftast ganska sorgliga saker. Det påverkar en. Värst är det när det handlar om barn som farit illa på något vis, säger ST-medlemmen Thomas Näslund.

När det händer pratar kollegerna av sig med varandra efteråt.

– Det är viktigt att ventilera det som är jobbigt så att det inte dämmer upp. Kollegerna är ett stort stöd, konstaterar Thomas Näslund.

Den vita minibussen med Kriminalvårdens emblem på motorhuven är snart redo att lämna garaget i Solna. Motorolja har fyllts på. Liksom kräkpåsar. Handfängslena och metalldetektorn har kontrollerats och lite grus borstats bort från bilmattorna.

Klienten som handräckningsteamet ska hämta upp i Huddinge ska transporteras ända till Växjö, men besättningen från NTE Stockholm ska bara ta honom till Norrköping. Där möter ett team från NTE Malmö upp för vidare färd söderut.

– Det lutar åt att vi sätter klienten i mitten på mittensätet med en vårdare på vardera sida. Det rör sig om en mycket sjuk person som har svårt att kontrollera sina impulser och har en historia av hot och våld, säger Daniel Sjöblom.

Oftast går transporterna lugnt till, men Daniel Sjöblom har varit med om både flyktförsök och tillfällen då han fått använda body cuff, ett speciellt fängsel för särskilt utagerande klienter. Men han brukar aldrig bli rädd, säger han.

– Däremot är det viktigt att alltid tänka på vem man har i bilen och vad som skulle kunna hända. Det gäller att vara väl förberedd.

När handräckningsteamet kliver in på rättspsyk i Huddinge är det dock inte en arg och hotfull klient de möts av, utan en av hård medicinering trött och ganska slö person. Efter att ha pratat med honom en liten stund gör Daniel Sjöblom bedömningen att han inte kommer att utgöra ett så stort hot som befarat. I stället placeras klienten längst bak, längst in mot fönstret, för att resan ska bli så bekväm som möjligt för honom. Där sitter han och dåsar hela resan till Norrköping.

Oenighet och brist på pengar

Ända sedan lagändringarna om transporter av frihetsberövade trädde i kraft för drygt två år sedan har Kriminalvården och Polisen haft olika uppfattning om hur de ska tolkas. Och fortfarande finns ingen lösning i sikte.

Den 1 april 2017 fick Kriminalvården både rätt att och ansvar för att utföra transporter av frihetsberövade personer åt andra myndigheter. Lagändringarna gav Polisen rätt att överlämna sådana transporter till Kriminalvården och det blev möjligt för vissa myndigheter att beställa handräckningstransporter direkt från Kriminalvården.

Redan tidigare hjälpte Kriminalvården Polisen med en del hand- räckningstransporter. När lagändringarna trädde i kraft kom de två myndigheterna överens om att Kriminalvården successivt skulle överta allt fler körningar.

Men ganska snabbt uppstod oenighet om vilka och hur många. Att syftet med lagen är att frigöra tid för Polisen att utreda brott och arbeta med brottsbekämpning är de båda myndigheterna ense om, däremot har de olika åsikt om till vilket pris det ska ske.

En del av de transporter som efterfrågas är mycket brådskande. Det kan till exempel handla om en person som akut måste flyttas från Migrationsverkets förvar till en psykiatrisk vårdinrättning. Den myndighet som ska utföra den typen av transporter måste ha utryckningskapacitet dygnet runt i stort sett i hela landet.

– Vi tycker att Polisen bör ta de akuta transporterna eftersom de redan har kapaciteten. Att vi skulle bygga upp en verksamhet med personal som ska sitta och vänta på att det kanske kommer in en brådskande transportbeställning känns orimligt, säger Johan Mellbring, chef för Kriminalvårdens nationella transportenhet.

Detsamma gäller transporter mellan arrest och häktesförhandling i delar av landet där Polisen men inte Kriminalvården finns representerad i dag, menar han.

Men Polisen delar inte den uppfattningen. Sedan december 2017 är deras tolkning av lagen att om en myndighet vänder sig till Kriminalvården för handräckning av transport så får Polisen inte ta den.

I december 2018 gav regeringen i uppdrag till Kriminalvården och Polismyndigheten att gemensamt ta fram en plan för en långsiktig och hållbar fördelning av ansvaret för transporter av frihetsberövade. I uppdragsbeslutet står det bland annat att ”Transportuppdrag ska inte överlämnas till Kriminalvården i högre utsträckning än vad som är rimligt och försvarligt utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv”.

Kriminalvården och Polismyndigheten ålades att gemensamt lämna in en redovisning av uppdraget i mars i år. Men det samarbetet havererade och i stället för en gemensam redovisning lämnade de båda myndigheterna in var sin.

Varje år beräknas det utföras ungefär 44 000 inrikes handräckningstransporter som omfattas av lagstiftningen. Under 2018 utförde Kriminalvården cirka 22 000 av dem och i år väntas de bli ungefär lika många. De övriga står antingen Polisen eller de beställande myndigheterna själva för.

Enligt Kriminalvården har myndigheten hittills i princip inte fått någon finansiering för uppdraget. I årets vårändringsbudget tilldelades myndigheten en engångsersättning på 115 miljoner kronor som ska täcka en del av det underskott som handräckningstransporterna hittills skapat. Dessutom tillkommer 115 miljoner årligen för att klara uppdraget framöver. Men det är mycket mindre än myndigheten begärt.

– Just nu räknar vi på vad de pengarna kommer att räcka till. Men det kommer inte att bli alla transporter, den saken är klar. Att genomföra alla 44 000 handräckningsuppdrag skulle enligt våra uträkningar kosta omkring 500 miljoner kronor per år, säger Johan Mellbring.

Kriminalvårdens nationella transportenhet

  • Kriminalvårdens nationella transportenhet utför transporter åt den egna myndigheten, men även åt andra myndigheter.
  • Transporterna sker både inom Sverige och till andra länder.
  • Transporterna planeras av planeringskontoret i Arvidsjaur och utförs av personal på något av de 21 lokalkontor som finns runt om i landet.
  • Inom transportenheten arbetar ungefär 400 personer.

Källa: Kriminalvarden

Kriminalvårdens handräckningsuppdrag

  • Sedan 1 april 2017 kan Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse, Polisen, Säkerhetspolisen, landsting, regioner och socialnämnder vända sig till Kriminalvården för hjälp med transporter av frihetsberövade, till exempel personer omhändertagna enligt lagen om vård av unga eller lagen om psykiatrisk tvångsvård.
  • Hjälp med transport får bara begäras om det befaras att det kan finnas behov av tvångs- eller våldsanvändning.

ÄMNEN:

Kriminalvården
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA