Carl von Scheele: Ministern som vill ha gratis arbetskraft

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2010-12-14

Det verkar vara vår tids farsot att många arbetsuppgifter inte ska betalas, skriver Carl von Scheele.

Som boende på landsbygden nära Enköping tar jag ibland tåget till Stockholm på helgerna och besöker konstmuseer eller gallerier. Bilder, foton, målningar är viktiga för förståelsen av vår tid och vår historia. Allt kan inte sägas eller förklaras i ord. Det är djupt präglat i mig efter mer än 25 år som skrivande journalist.

I svenskt kulturliv är man allmänt sett inte särskilt duktig på att uppskatta bildkonsten. I alla fall inte om man jämför med ett konstnärsland som Frankrike. Där spelar bilden en central roll i kulturdebatten. När specialtidningen Beaux d’Art förra året hade en bilaga om den sommarens utställningar i landet gav redaktionen ett tusen tips.

I Sverige är det annorlunda. När vår största morgontidning ägnar torsdagar åt konstbevakning i sin kulturdel får redaktionen bara ihop ett enda uppslag. Ett par dagar senare kommer tidningens veckovisa boksatsning med författarintervjuer, författarporträtt, mängder av bokrecensioner, krönika och
listan över veckans tio mest läsvärda böcker. Då kan redaktionen plötsligt med lätthet hitta artikelämnen.

                                                     — •l• —

Mot den bakgrunden borde jag kanske inte bli förvånad över kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som en morgon framträder
i min lokaltidning. Hon ler på fotografiet och beordrar
museerna: Använd volontärer i större utsträckning!

Ministern har varit så fräck att hon skrivit in ett ökat användande av gratis arbetskraft på museerna i regleringsbreven.

Bildkonst och utställningsverksamhet är inte värda riktiga jobb med vanliga löner, tänker jag och konstaterar att sådant socker till morgonkaffet smakar mer som salt.

Men det verkar vara vår tids farsot att många arbetsuppgifter inte ska betalas.

                                                     — •l• —

Vintermorgnar, kaffe och nyheter tycks inte fungera som någon humörhöjare för mig längre. De senaste dagarna har nyhetsröster i radion berättat om hur långtidsarbetslösa utnyttjas som gratis arbetskraft genom jobbgarantin. Arbetsgivare får däremot flera tusen kronor i månaden för att ha dem där – och dessutom jobb utfört.

Här handlar det ofta om äldre personer med lång arbetslivserfarenhet och stor livserfarenhet. De har förmodligen mycket större erfarenhet än många av sina arbetsledare i jobbgarantin.

När jag i min ungdom gick på Journalisthögskolan praktiserade jag på tidning hela den tredje terminen och hade betalt av arbetsgivaren, 75 procent av begynnelselönen i yrket. Arbetslivserfarenheten lyste i stort sett med sin frånvaro.

Mitt första reportage skrev jag om åtta–tio gånger innan handledaren var nöjd. En värdelös arbetsinsats om man ser till effektivitet i tidningsproduktionen. Ändå ifrågasatte ingen att jag skulle ha mina pengar.

Men det var å andra sidan på den tiden då man fick lön för allt lönearbete.

Carl von Scheele är frilansjournalist och tidigare chefredaktör för den fackliga tidningen Lön&jobb. Han ägnar sig också åt fotografi.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA