Magnus Linton: Ommöblering av staten i skymundan

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2012-02-14

Flera ledande politiker i EU-länderna ifrågasätter det mångkulturella samhället. Men motsatsen till mångkultur förskräcker, skriver Magnus Linton.

Nicolas Sarkozy sade nyligen att unionen vilken sekund som helst kunde »explodera« – och européerna fick själva gissa vad det kunde innebära. Angela Merkel hade då just förklarat att »det mångkulturella samhället har misslyckats« – och medborgarna lämnades att på egen hand fylla i och föreställa sig mångfaldens alternativ.

Om explosionen kommer och mångkulturen är ett fiasko – hur blir det då? Vilka krafter blir styrande? Vilka idéer dominerande? Hur, rent konkret, demonterar man mångkulturen?

Européernas stöd för demokrati som form är visserligen intakt, men utan tvekan händer just nu omskakande saker. För tre år sedan steg rök från brinnande romska läger i Italien, som en varning om vad som var på gång, men sedan dess har många länder haft val som antyder att få såg sirenerna. Nästan överallt har nationalistisk höger brutit ny parlamentarisk mark.

Ändå är bästa måttet på lägets allvar varken Sydeuropas makalösa arbetslöshetssiffror, Ku Klux Klan-liknande attacker mot romer eller de xenofoba partiernas succéer – utan någonting mycket mindre mediespektakulärt: den ommöblering av statsapparaten som påbörjats i vissa länder, med Ungern som värsta exempel.

Nyligen reste en vän till mig till Budapest för att delta i en rad seminarier om aborträttens allt mer trängda juridiska läge i Europa. Men från ungerska statsanställda meddelades att ingen vågade gå: »Anmäler vi oss till den sortens arrangemang förlorar vi jobbet.«

Då hade det bara gått två månader sedan jag själv besökte landet, där det nationalistiska regeringspartiet Fidesz nu har två tredjedels majoritet i parlamentet och fascistiska Jobbik blivit tredje största parti. Hundratals anställda i statliga medier hade sparkats och en av mina informanter hävdade att en stor del av utrensningarna var politiskt motiverade och att det i dag »inte finns en jude kvar i public service.« Och bara två år hade gått sedan den första riktigt obehagliga nyheten från landets institutioner. I maj 2009 visade det sig att Judit Szima – polis till yrket, känd antisemit och Jobbiks kandidat till EU-parlamentet – hade bildat ett oberoende polisfack med 5 000 medlemmar, vars ledning signerat ett »samarbetsavtal« med partiet. Betänk, skrev The Times korrespondent Adam LeBor, författare till The Budapest Protocol, en litterär framtidsskildring om ett högerextremt maktövertagande i Östeuropa: »Tusentals beväpnade tjänstemän, ansvariga för lag och ordning, är nu allierade med ett högerextremt parti som har sin egen uniformerade gren. Det doftar Weimar här.«

Weimar eller ej – en stat som politiserat sin apparat är sjuk. Och kan kanske tjäna som hjälp åt den som behöver assistans att föreställa sig begynnelsen på vad européerna nu tycks ha att fundera över: det mångkulturella samhällets motsats.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA